Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Jag kanske åt upp den stora fästingen

Kan den otäcka fästingen ha hamnat i tallriken med fil och müsli?
Kan den otäcka fästingen ha hamnat i tallriken med fil och müsli? Foto: TT och Anette Nantell

KRÖNIKA. En sån där dag när man ville så väl, kämpade sig igenom den ena uppförsbacken efter den andra. En sådan dag kan det vara skönt att kapitulera och bara göra vad som förväntas.

Det första som hände den dagen var att jag skulle ringa ett samtal om bilen, ett försäkringsärende av något slag, och när jag skulle uppge registreringsnumret och det var dags att bokstavera fick jag för mig att dra en lans för den feministiska bokstaveringen, alltså att välja kvinnonamn i stället för de vanliga Adam, Bertil och Caesar. Jag kan fortfarande inte förmå mig att säga ”hen”. Men feministisk bokstavering är en klockren grej.  

– Jag är ledsen, sa försäkringspajsaren, men jag hittar ingen bil med det registreringsnumret.

– Inte?

Jag gjorde ett nytt försök.

– Yvonne... Hilda... eh...

Men samma sak igen. Och vad som hade hänt var att jag hade varit så upptagen av att hitta kvinnonamn att det hade tagit allt fokus från vilka begynnelsebokstäver det handlade om. Det blev kortslutning i skallen. Det var för tidigt på morgonen. Till slut resignerade jag och sa bokstäverna, rakt av. YYYY. HÅÅÅ. Och så vidare. 

Det andra som hände var att jag plockade en fästing stor som en flörtkula bakom hundens öra. Enligt ett inslag i P1:s ”God morgon världen” nyligen brukar sisådär sju av tio elda upp fästingarna efter avlägsnandet. Men eftersom hunden får rätt mycket fästingar och jag inte vill jaga upp brandvarnaren i onödan brukar jag lägga fästingarna på kokplattan och dra på högsta värmen. Då är de snart tämligen döda, och det händer att de poppar upp med ett knäppande, som ett blodfyllt popcorn. 

Jag med min bristfälliga rengöring hjälper gästerna att få en bättre motståndskraft mot hemska sjukdomar.

Så gjorde jag även denna morgon. Fästingen på kokplattan. Under tiden hällde jag upp fil i tallriken och rasslade över müsli. Sen gick jag och ”tvättade händerna”, och när jag närmade mig köket igen hörde jag poppandet från fästingen. Men när jag såg mig omkring kunde jag inte hitta den någonstans. Inte på golvet heller. 

Snart föll min blick på filtallriken på diskbänken. Jag föste omkring lite müsli med skeden. Men det var den sortens morgon där man resignerar och tänker att om det slinker ner en nyrostad fästing med filen och müslin... vad är det värsta som kan hända?

Det tredje som hände tilldrog sig sex timmar senare. Min yngste son väntades hem till sin studentmottagning, gästerna skulle drälla in när som helst. Jag hade varit nere i källaren och tagit upp två flak med vinglas som jag köpte på Ikea för några år sen, för en spänn styck. 

Läs mer av Bengt Ohlsson 

När jag börjar placera ut dem på soffbordet upptäcker jag en skruv i ett av glasen. De har stått i källaren i fem år. Det har pilat omkring råttor där nere. Borde jag diska ur glasen? Men det hinner jag inte. 

Och plötsligt ser jag framför mig hur jag om en stund spiller upp mousserande till gästerna, och hur dittills osynligt damm och träspån börjar flyta upp till ytan i glas runt omkring mig, och jag vet vad som kommer att hända: de flesta gästerna skulle omärkligt fiska upp träspånet och släppa det ifrån sig lite diskret, men det finns alltid EN gäst i sällskapet som högljutt skulle påpeka att herregud, är det sågspån i glaset? 

Då skulle det skrockas och växlas blickar, och jag skulle se vad alla tänkte om mig: är det inte typiskt den där djäveln. 

Och de skulle ha rätt. 

Men då händer något märkvärdigt. 

Rena vinglas (utan samband med Bengt Ohlssons smutsiga vinglas).
Rena vinglas (utan samband med Bengt Ohlssons smutsiga vinglas). Foto: Erik Simander/TT

En gammal butler dyker upp bredvid mig. Han ser ut som Anthony Hopkins i ”Återstoden av dagen”. Och jag är som en köksnisse, eller vad det heter. Han lägger en rynkig och leverfläckig hand på min axel och uppmanar mig att hämta en kökshandduk och hastigt torka ur glasen innan jag ställer fram dem. Ingen kommer att märka någonting. Medan jag torkar ur det ena glaset efter det andra blir handduken allt gråflammigare, det singlar ner träspån och mumifierade spindlar på golvet och jag tänker att alltför lite bakterier inte heller är bra för oss, och att jag med min bristfälliga rengöring hjälper gästerna att få en bättre motståndskraft mot hemska sjukdomar och att jag gör oss alla en tjänst. 

Vart butlern tog vägen sen vet jag inte. Men jag tänker på honom som ett sändebud från en annan värld, och när helst självhatet når över en viss nivå kommer han att dyka upp och få mig att känna att allt kommer att ordna sig, master Ohlsson. 

Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman ”Drick värmen ur min hand” utkom 2016.

Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.