Jag har tre fyra kompisar som brukar messa någon gång i halvåret och påpeka att det var alldeles för länge sen vi sågs, och ska vi inte försöka göra ett ryck nu, hur ser det ut för dig nästa vecka? Och jag svarar alltid varianter på samma tema: absolut, gärna, jag kan när som helst. 

Sen blir det tyst i telefonen. Tills ytterligare ett halvår gått. Och då händer samma sak en gång till. 

Det är inte min mening att raljera med de här kompisarna. Jag har själv kompisar som jag beter mig likadant mot. Jag tror inte att de hycklar det minsta, utan att de verkligen vill ses.

Åtminstone som idé betraktat. Men sen händer uppenbarligen någonting när den ska verkställas. Saker och ting kör ihop sig, som de har en tendens att göra.  

För en tid sen var jag på så kallad solsemester och la där märke till en dansk småbarnsfamilj och något som upprepades flera gånger varje dag, nämligen att barnen tjatade om glass och/eller läsk och eftersom det ju ändå var semester sa deras föräldrar okej då, och det bars in snajdiga glassarrangemang och läsk med is och citronskivor. Men när glassen och läsken stod där blev barnen egendomligt håglösa och fick bara i sig kanske en fjärdedel av det som de så ettrigt hade efterfrågat, och ibland glömde de bort det helt och hållet.

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Jag undrade vad det kunde bero på. Om deras glasstjatande mest handlade om en vag känsla av att vi är ”barn” och därför tjatar vi om glass eftersom det är sånt ”barn” gör. Trots att de var måttligt sugna på den där glassen. Eller sökte de ideligen ett slags nervös bekräftelse på att vi nu är på semester och att de vanliga reglerna inte gäller?

Sen kom tanken igen: att det var idén om glassen de traktade efter. Inte glassen i sig.

Jag började erinra mig tillfällen i livet när jag nått yrkesmässiga triumfer, eller vad man ska kalla det. Olika uttryck för konceptet ”framgång”. Priser, stipendier, hyllningar. Ofta har jag förvånats över att det mitt i all glädje också funnits ett starkt stråk av sorg. 

Kanske handlar det om samma sak där. Att sorgen som tassar in bland champagnekorkarna är en påminnelse om att det inte varit triumfen i sig som jag suktat efter, utan idén om den. 

Jag vet inte vad jag ska göra med de här tankarna. Om de är ett uttryck för ett ständigt pågående självbedrägeri; att man gång på gång intalar sig att det finns ett mål där framme och om man jobbar hårt kommer man att nå det. Och då kommer något väsentligt att förändras inom en, och man kommer att se på sig själv och världen och människorna i den med nya ögon. Men förändringen sker sällan, åtminstone inte vid just de där målsnörena, utan möjligen under kampen för att nå dit, eller någon helt annanstans. 

Människor som är så rädda om sina idéer att de aldrig vågar pröva dem verkar inte särskilt tillfreds de heller. De blir sittande i sin idé, medan dagarna rinner förbi.

Tankarna om glappet mellan idén om någonting och genomförandet av den har börjat återkomma allt oftare, och de går att applicera på så mycket att det går runt i huvudet och jag vet inte om jag ska schasa iväg dem eller välkomna dem; om de leder in i ett uppslukande mörker eller ut mot ljuset. Eller varken eller. Eller båda delarna. 

Kanske gäller det hela livet: att man som ung skapar sig en idé om hur man vill att det ska se ut. Sen ska idén genomföras, och blir då något helt annat. Och ens besvikelse kanske inte beror på att man genomfört sin idé på något hafsigt eller dåligt sätt, utan bara på att den blev genomförd. Som om det bästa hade varit om den inte hade blivit det.

Men människor som är så rädda om sina idéer att de aldrig vågar pröva dem verkar inte särskilt tillfreds de heller. De blir sittande i sin idé, medan dagarna rinner förbi.

Allt detta deppgökande kanske bara är priset man får betala för att man föddes med en föreställningsförmåga. 

Och jag ser på hunden som ligger utsträckt bredvid soffan och undrar om han verkligen är så här-och-nuig och befriad från idéer som det påstås. I samma sekund som jag fäller ihop datorn kommer han att lyfta huvudet och stirra förväntansfullt på mig. Och Gud vet vilka idéer som strömmar genom honom just då. Idéer om ängar, skogsmöss och tikar. Eller kompisar han inte träffat på länge.