Fredagskvällen var ljum och hungern gnydde i magen. Jag hade en lucka på ett par timmar när ingen hade tid med mig, så jag satte mig på en uteservering till ett snajdigt hamburgerställe på Östermalm. Först tillgrep jag enslingens vanligaste livlina, telefonen, men batteriet dalade från arton till elva så fort jag nuddade skärmen och jag fattade det tappra beslutet att lyfta blicken och stirra alla icke-enslingar i vitögat, som för att säga: jag finns, och har rätt att finnas.

Klockan närmade sig sju och uteserveringen var halvfull med välkammade och nystrukna ungdomar, och du kanske invänder att så ser många ungdomar ut, inte bara på Östermalm. Men det här är något annat. Det finns en renhet i hyn hos de här tonåringarna, en symmetri i dragen, en ”tidlöshet” som väntar på att bryta fram i deras trendmedvetna klädsel; det här är kids som växt upp med ordspråket ”att köpa dyrt är att köpa billigt” ringande i sina renskrubbade öron, och framför allt finns det något omisskänneligt verserat och självklart i deras röster. De kan inte hjälpa det. De har växt upp med människor som aldrig varit i närheten av att be om ursäkt för sig själva. Och då låter de givetvis likadant. 

Efter en stund driver några klungor förbi med barn i tio-elvaårsåldern, de är uppspelta över att få vara ute i försommarkvällen med polarna och de prövar sin lycka på det snajdiga hamburgerstället men det är fullt och så står de på trottoaren och palavrar om vart de ska dra vidare, iii-na surrar som myggsvärmar över dem och jag kan se framför mig hur deras föräldrar suttit hemma och blivit milda och storsinta av sina årgångsviner och svischat över några hundra till barnen och uppmanat dem att ha en kul kväll och förmanat dem att stanna i kvarteret och hålla ihop med sina likasinnade.

Det känns egendomligt förödmjukande att elvaåringarna sökt sig till ett ställe som jag själv betraktar som snajdigt. 

Bordets härförare är den sortens praktexemplar som aldrig behövt lomma hem ensam efter en utekväll, och han kommer inte att göra det nu heller.

Ett Foodora-bud kommer trampande på sin cykel. En kolsvart kille i trettioårsåldern som överlämnar sin ryggsäck till servitören och får vänta en stund på trottoaren, och det kommer ett ögonblick när det kritvita barngänget drar förbi med iii-na som en gnistrande svans efter sig, och Foodora-budet lyfter blicken från sin telefon och ser uttryckslöst på dem.

Så långt klassklyftorna. Men de är av det smäckiga, övertydliga slaget. Hötorgs-klassklyftor, om man så vill. Det finns fler.

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Ett partygäng slår sig ner vid grannbordet. Tre män och två kvinnor mellan tjugofem och trettio. Bordets härförare är den sortens praktexemplar som aldrig behövt lomma hem ensam efter en utekväll, och han kommer inte att göra det nu heller. Slängigt hår, breda axlar, granitkäke och till råga på allt pratar han götebosska. Några rader från Stig Dagerman fladdrar upp: ”Edgar som alltid torkade disken, Edgar vars hand alltid passade så precis till damernas hakor, den käcke Edgar som alltid måste ha någon att beskydda, att svepa sin mäktiga torftighet kring.” 

I sällskapet finns också en kille med lite för avlångt ansikte och lite för stora tänder och lite för tajta brallor över lite för degiga ben. Han förblir stående mitt emot de sittande, han kallar på kyparen och beställer ”fem glada”. Jag tjuvlyssnar på kompisgänget och ibland sneglar jag på hästansiktets nervösa uppmärksamhet på sina polare och hur förtvivlat ymnigt han skrattar åt Edgars tråkningar om hans skjorta och hår.

Och jag förundras över hur tydligt det är även i ett tjabbande, AW-stissigt kompisgäng där pikarna och käftslängandet står som spön i backen: att det finns pikar och pikar, och att även när stämningen tycks som mest upplöst och flabbig är hierarkin knivskarp. Hästansiktet kan aldrig tråka Edgar för hans klädsel på samma sätt som Edgar tråkar honom. Eller det kanske han skulle kunna, han skulle åtminstone kunna försöka, men han vet att det vore lönlöst eftersom Edgar tillhör de oberörbara. Han skulle inte ens märka det.

Klassklyftor. Överallt. Somliga svårare att överbrygga än andra. 

Sen kommer servitören med min snajdarburgare, och jag lyfter den mot mitt hästansikte.