Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-nar-folk-anvander-andras-dodsfall-for-att-stalla-sig-i-centrum/

Sverige

Bengt Ohlsson: När folk använder andras dödsfall för att ställa sig i centrum

Foto: Kjell-Arne Larsson/TT

KRÖNIKA. Det är lätt att slänga ur sig en gråt-emoji eller ropa ett nonchalant ”Hälsa” när det gäller släkt och vänner. Men riktiga relationer kräver tid och närvaro. 

Det brukar börja på samma sätt. Den där personen som vill vara först med beskedet, till vilket pris som helst. Så han – oftast en han – hinner bara skriva namnet på den nyligen avlidne. ”Nisse Nilsson”. Inget mer. Inte ens ett skiljetecken efter. Som en flämtning.

Och i någon mån flämtar han faktiskt. Hade han levt på medeltiden hade han varit den som kommit inrusande genom stadsportarna, med rödblommiga kinder och andan i halsen, och sen flängt genom gränderna och ropat ut namnet på den döda, och vart han än kom fick han se hur människor som nyss hade lommat omkring som vanligt med sina kärror och korgar nu stannar upp, bleknar och förfasar sig, gör korstecken och faller i varandras armar. Och någonstans inom sig vet han: allt detta är mitt verk. Titta vad jag har satt igång! Vilka krafter jag släppte lösa! 

Vilket förstås är ett självbedrägeri. Det är inte budbäraren som har vridit på känslokranarna över hela staden. Det är döden. Men budbäraren har åtminstone varit i dess närhet. Vilket han i och för sig ständigt är. Men det kanske han inte tänker på. 

Detta är inte medeltiden. Åtminstone inte enligt kalendern. Den första flämtningen, ”Nisse Nilsson” utan skiljetecken, är startsignalen för alla i det så kallade flödet att börja googla vad som har hänt Nisse Nilsson, och några minuter senare är de tillbaka och skriver sina egna flämtningar. ”Herregud”, kanske. Eller ”Å nej”. Sen kommer de lite utförligare kommentarerna. Blommor, gråt-emojis, länkar till sånt som Nisse Nilsson sagt och gjort, bilder på Nisse Nilsson i olika sammanhang.    

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Jag har alltså vidunderligt svårt för sorgeyttringarna i sociala medier. Det har ryckts bort en hel del människor som jag har haft en relation till, ibland bara genom offentligheten, ibland mer än så, men det är som om fingrarna inte vill eller förmår ansluta sig till massgråtandet. Och jag begriper inte varför. 

Kanske är det bara för lätt. Som allt annat i sociala medier. Alla har varit med om att stöta ihop med någon på gatan som man är digital ”vän” med, och man vet allt om varandras krukväxter och semestrar, varandras preferenser när det gäller tv-serier och lunchbrickor – men i eftermiddagsglåmet på Nybrogatan nöjer man sig med en besvärad nickning, och ibland inte ens det. Vilket vittnar om att man faktiskt inte är vänner, utan om att man tycker om att odla en föreställning om att man är vänner. Vilket ju är något annat. 

Men det är lätt. 

”I eftermiddagsglåmet på Nybrogatan nöjer man sig med en besvärad nickning, och ibland inte ens det.” Foto: Johan Jeppsson/TT

När barnen kom upp i tonåren började det bli allt svårare att få med dem till släktkalasen, påskmiddagarna och de andra tilldragelserna, och en dag gick det inte alls. Däremot hade de börjat slänga ur sig ett magiskt ord när man stod i hallen och skulle åka iväg.

– Hälsa! sa de.

Och jag grymtade någon halv bekräftelse innan jag gav mig iväg med mina blomsterkvastar och finskor – fina skor, inte något harem av finska kvinnor – och deras sorglösa lilla ord dröjde sig kvar som en molande irritation. Jag hade velat fräsa någonting till svar, men visste inte vad det var. 

Först nu vet jag vad jag skulle ha svarat. Jag skulle ha svarat någonting i stil med att jag tycker att det är viktigt att du håller kontakten med dina släktingar, ni behöver inte bli bästis och bundis men det dyker upp ett tillfälle att träffa släktingarna kanske en gång i kvartalet, och det finns faktiskt bara ett sätt att hålla kontakten, och det är att åka med ut och sitta av de här två eller kanske tre timmarna och lyssna på farföräldrarna när de lägger ut texten om sånt som ni kanske inte är ett piss intresserade av just nu men som kanske kommer att dröja sig kvar; eller att fösas ihop med kusinerna som är blyga och fåordiga, men kanske kommer det att lossna framåt kaffet och tårtan. 

Skärmen är inget forum för sorg. Då trivialiseras den. För genast efter sorgetulpanen kommer något annat i flödet.

Det är på det här sättet, och inget annat, som relationer vårdas och upprätthålls. Och då måste man pitcha in. Infinna sig. 

Men i stället: Hälsa! Eftersom det är så lätt. Lätt att säga, lätt att framföra. Och lätt inte minst eftersom man lägger ansvaret för relationens upprätthållande, eller rättare sagt illusionen om relationens upprätthållande på någon annan, i det här fallet mig. 

Att tumma fram en tulpan på en skärm är inte särskilt svårt det heller. 

Så det bär mig emot. Skärmen är inget forum för sorg. Då trivialiseras den. För genast efter sorgetulpanen kommer något annat i flödet. En frukostbricka. En skrytlänk om en hyllning i Hallandsposten. Turerna kring Trumps eventuella riksrätt. 

Men tänk om jag är fel ute? Det vore inte första gången. Inte sista heller. Tänk om det finns ett värde i att sorgen trivialiseras och flätas in i vardagen, bland de flinande AW-bilderna och de strimmiga solnedgångarna?

Och brukar jag inte själv vara den förste att sträcka upp alla som tar sig rätten att himla med ögonen åt hur andra människor sörjer, och tycker att de ”borde” sörja på något helt annat sätt?  

Jo. Man får väl fortfarande vara kluven i den här djävla samtiden?