Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-06 08:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-overdrivet-att-kalla-invandningarna-mot-greta-thunberg-for-hat/

Sverige

Bengt Ohlsson: Överdrivet att kalla invändningarna mot Greta Thunberg för hat

Greta Thunberg håller tal och hyllas i Kungsträdgården i maj. Foto: Roger Turesson

KRÖNIKA. Ribban för vad som kallas hat har sjunkit för lågt. Och hur kan det komma sig att samma människor som glatt hånar Trump, tycker att ”hatet” mot Greta har gått för långt?

Jag vet inte hur länge nu jag har läst indignerade texter om hatet mot Greta Thunberg. Jag har väl utgått från att det finns där ute. Varför skulle det annars väcka så mycket indignation? Men så sakteliga har en undran börjat smyga sig på. Var finns det där Gretahatet? Vilka kanaler har de indignerade som jag saknar? Har jag utan att märka det glidit in i en tjock filterbubbla? 

Jag dryftade saken med en kompis som hajade till och sa att han hade tänkt exakt samma sak. Och sen ytterligare en. Allt vi läser om Greta Thunberg, konstaterade vi, är storögda referat om prestigefyllda magasin hon frontar, potentater som vill skaka hand med henne och pris hon nomineras till. Skriverier präglade av den sedvanliga, lätt bondska stoltheten över att en svensk gör sig bemärkt i stora världen. 

Det mest hatiska jag kommer över är en utomordentligt pedagogisk krönika av Hanne Kjöller i denna tidning där hon filosoferar om utsatthet, och huruvida Greta Thunberg är att betrakta som en makthavare som borde granskas på samma sätt som andra makthavare, eller ett barn som borde lämnas i fred, i synnerhet eftersom hon har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. 

Men om ribban för hat har kommit att sättas så lågt, då kan jag rada upp rätt många litteraturkritiker som förtjänat minst åtta månader på öppen anstalt.  

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Jag satt i bilen med ytterligare en kompis och diskuterade saken, och han tog upp sin telefon och sa:

– Jag ser om jag hittar något på flashback.

Jag skruvade på mig. Drog upp axlarna inför vad som skulle komma.  

Det finns ju ingen av kvinna född som undkommer hat och konspiratoriska killgissningar i just den digitala drängstugan. Herregud, jag är hatad på flashback. Men kompisen tummade nerför skärmen och läste några inlägg högt. Och det mest svavelosande han kunde hitta var en och annan kommentar i stil med ”jag har ingen­ting emot Greta Thunberg personligen, jag har bara svårt för den här cirkusen runt omkring henne”. 

Så var finns Gretahatet? Måste man dyrka sig in på Darknet

Det är, eller borde vara, svårförenligt att med ena handen ägna varje ledig kväll åt att dela och gilla bilder på Trump i blöja eller med Hitlermustasch, och med andra handen förfäras över ”hatet” mot Greta Thunberg.

Eller har det så kallade debattklimatet blivit så polariserat att alla gråskalor i förhållningssätten till Greta Thunberg – försiktig sympati, mild ironi, sorglös okunnighet eller bara ohjälplig likgiltighet – bakas ihop i samma signalfärgade limpa: HAT. 

Kort sagt, antingen faller man på knä inför Greta Thunberg och applåderar allt hon säger och gör. Eller också är man en av hatarna. 

I så fall finner jag själv ingen annan råd än att ställa mig i deras led, för det finns ingenting jag faller på knä inför och okritiskt applåderar, och det är för övrigt en egenskap jag inte är ett dugg stolt över utan tvärtom plågas av, men precis som med många andra av mina defekter har jag resignerat inför den och kämpar för att lära mig leva med den. 

Eller har gränserna för vad som klassas som hat förskjutits? Hur ligger det exempelvis till med det famösa Palmehatet? Hur utbrett var det? Inskränkte det sig till bil­streamers från urspårade högerextremister, och någon enstaka sönderkrökad officer som skålade när han mördades? 

Är inte ”hat” något som mer eller mindre slentrianmässigt riktas mot vilken överhet som helst – chefen, förbundskaptenen, statsministern? 

Min redaktör på DN skickar hjälpsamt ett smakprov från dagens twitterskörd om Greta Thunberg: en amerikansk krigsveteran som skriver att ”dina självrättfärdiga åsikter om att väderomslag styrs av människor är skrattretande”. 

Raljant och måhända dumskalligt, jodå. Men hat?

Vad ska man då kalla det som Donald Trump är utsatt för? Men vänta, det är skillnad, säger du. Han är ju själv en av hatets främsta kolportörer. Och definitivt den mäktigaste.

Men ett av problemen med att vara människa är att det finns många åsikter om hur vi ska leva tillsammans och styra våra öden, och problemet med hat är att man alltid tycker att just mitt hat är rättfärdigt. 

Så det är, eller borde vara, svårförenligt att med ena handen ägna varje ledig kväll åt att dela och gilla bilder på Trump i blöja eller med Hitlermustasch, och med andra handen förfäras över ”hatet” mot Greta Thunberg.

Läs mer: Greta Thunberg utsedd till en av världens främsta tänkare