Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 08:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-upprordheten-over-att-innestallena-stanger-ar-hyckleri/

Sverige

Bengt Ohlsson: Upprördheten över att inneställena stänger är hyckleri

Konsert på Debaser Strand i Stockholm. Foto: Helena Larsson/TT

KRÖNIKA. Det finns en doft i hyckleriet – att högljutt förespråka ett samhälle som man själv inte pallar med att leva i – som är så intensivt välbekant. Och allt detta bara för att folk vill inbilla sig att de fortfarande är unga. 

Jo, det var en smaskig indignationsbrasa. Den flammade så lockande i fjärran. Allt fler strömmade till och värmde sina frusna fingrar mot lågorna.

Det har alltså stängts ett och annat vattenhål i Stockholm på sistone, eller hotats av stängning. Och till all lycka för alla frusna fingrar var rollfördelningen lika tydlig som i femtiotalets dussinvästerns. 

I vit hatt: kidsen, alla som vill att staden ska leva – iiiih, det kittlar i magen när jag kastar mig ut i samtidsklyschornas vatten­rutschkana – och att det ska finnas mötesplatser mitt i staden där kulturer krockar och smälter samman och omstörtande planer smids och Bellmans stolta arv förs vidare med rosiga mamseller och spyende skomakare i ångande gränder och helst ska en potta tömmas över ens huvud från andra våningen när man rumlar förbi.

I svart hatt: alla dessa motbjudande bostadsrättsinnehavare som säkert jobbar med sånt därnt ”IT” och gjort massor med pengar på vår inre utarmning och från vischan kommer de säkert också och nu sitter de barrikaderade bakom sina sedelhögar och stuck och vill att storstaden ska vara lika stendöd och stilla som hemma i Ljungskile eller var de nu kommer ifrån. ”Ljust och fräscht” vill rikisarna ha det, och de styrande är för fega för att ryta ifrån eller förresten det är väl privatiserat allting, så de idealistiska stackars klubbägarna har inte en chans. 

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Brasan sprakar hyggligt fortfarande. Men jag kan inte låta bli att notera att många av de mest indignerade i min bekantskapskrets bor på betryggande avstånd från alla benmärgskokande basgångar, rödflammiga spyor, pårökta gruff och halvfulla stölglas på elskåpen. De bor i egna ägandes villor eller betryggande belånade radhus i ”genuina” närförorter – vilket i det här sammanhanget är intimt förknippat med den mekaniska stoltheten när Hammarby – förlåt, ”Bajen” – chockat med en uddamålsseger. 

Deras vurm för Stockholms klubbscen handlar alltså om något som de inte själva har någon lust att delta i, men de vill att det ska finnas där, på det behöriga avståndet.

Jag kan inte heller påstå att de verkar särskilt begivna på klubbhäng. De lever ett stillsamt hemmaliv och duttar med sina karriärer och ibland bjuder de på middag eller blir bjudna själva. Det händer också att de syns på mingel när en polare eller halvpolare är aktuell med något nytt i sin speciella uttrycksform och då smilar de omkring med inneskor och smuttar på cavan och sen går de hem vid elva och förtalar sin polare under hela taxiresan och sen är det sååå skönt att komma hem. Lediga helger åker de till Österlen eller sitter möjligen brandvakt i väntan på att deras tonårsbarn ska komma hem från något hållbart lördagsnöje. 

Deras vurm för Stockholms klubbscen handlar alltså om något som de inte själva har någon lust att delta i, men de vill att det ska finnas där, på det behöriga avståndet; gissningsvis för att det får dem att må lite bättre för att Stockholm är en svängig storstad, nästan som Berlin faktiskt, och de bor bara på sex stationers avstånd på gröna linjen från den fräsiga häxkitteln. Vilket ökar radhusets eller villans värde. (Så om man vore elakt sinnad skulle man kunna säga att de har samma drivkrafter som de motbjudande bostadsrättsinnehavarna. Men tur att man inte är det.)  

Alla brandtal för Debaser och Kägel­banan är inte ett uttryck för en övertygelse. Det är inte ens en åsikt. Det är en markör. Och undertexten i markören lyder: Jag är fortfarande ung.

Ett påstående som på sin höjd förtjänar en hövlig tystnad, och ett skonsamt byte av samtalsämne.

Det finns en doft i det här hyckleriet – att högljutt förespråka ett samhälle som man själv inte pallar med att leva i – som är så intensivt välbekant, och som är en av de tyngsta orsakerna till att jag förflyttat mig från den sköna ”vänstern” till den hemska ”högern”. 

”Vänstern” är så rörande förtjust i att låta sy upp kostymer till medborgarna som är riktigt trånga och skaviga och djävliga. Högskattekostymen, till exempel, för höga skatter är fint och solidariskt. Men så fort kostymen är uppsydd gör man allt för att ta sig ur den, och tricksa och fixa för att just för sin egen del lätta på det där fina, solidariska skattetrycket.

Vem ska betala den höga skatten, och hållas vaken av basgångarna? Någon annan. 

Läs mer: Södra teaterns grannar: ”Kraftigt överstigande bullernivåer” 

Läs mer: Ola Andersson: En storstad måste vara till för alla