Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 00:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-varfor-blir-jag-irriterad-over-att-tagen-gar-i-tid/

Sverige

Bengt Ohlsson: Varför blir jag irriterad över att tågen går i tid?

”Den kritiska punkten når jag några dagar senare, när de berättar på Ekot att tågen blivit punktligare under året som gått”, skriver Bengt Ohlsson.
”Den kritiska punkten når jag några dagar senare, när de berättar på Ekot att tågen blivit punktligare under året som gått”, skriver Bengt Ohlsson. Foto: Kevin Chang

KRÖNIKA. Jag tillsätter en inre haverikommission för att förstå varför jag inte blir glad över tågens förbättrade punktlighet, utan irriterad. Utredningen ger ett bekymmersamt svar, men jag har en väg framåt. 

Tänk om jag håller på att radikaliseras?  

Frågan steg upp som en oroande bubbla ur gölen. Och jag började sortera bland tecknen.

Som när jag såg en debatt i Aktuellt mellan två av de vanliga kontrahenterna, jag brukar högakta den ena och tycka den andra är en idiot. Så också nu. Men min ilska över idioten tar mycket mer energi än för fem år sen. Och den klingar av långsammare. 

Eller som när det står i tidningen att nyanlända får anställning snabbare nu än förr. Och jag fnyser reflexmässigt att det måste röra sig om de vanliga sossefriserade glädjesiffrorna, låtsasjobb i stil med att skriva av telefonkatalogen som de dyvlar på de nyanlända för att hyfsa till statistiken.  

Men den kritiska punkten når jag några dagar senare, när de berättar på Ekot att tågen blivit punktligare under året som gått. Och en kille på SJ säger att det är glädjande, men att arbetet fortsätter oförtrutet mot en ännu större punktlighet.

När inslaget är över noterar jag att jag blivit på sisådär trettio procent sämre humör. 

Läs mer av och om Bengt Ohlsson 

Det är en både kuslig och utomkroppslig insikt. Jag hajar till vid mitt skrivblock och tittar en extra gång på mätarna, men jo, det står där svart på vitt: en trettioprocentig nedgång i humöret.

Jag skickar ut min inre haverikommission som gör en grundlig utredning, och när de presenterar sitt resultat visar det sig att mekanismerna bakom humörsänkningen såg ut ungefär så här: 

Jag är kritisk till den nuvarande rege­ringen. Ergo vill jag inte att någonting ska förändras till det bättre medan den nuvarande regeringen styr. Inte ens tågens punktlighet, uppenbarligen. Alla nyheter om att någonting någonstans blir bättre och som regeringen skulle kunna ta åt sig äran av upplever jag som en provokation.

Den är alltså samma svajiga psykologi som när man tittar på en fotbollsmatch och hejar intensivt på det ena laget, och varenda gång motståndarna gör ner någon i ”mitt” lag reser jag mig upp och vrålar och tycker att överfallet borde straffas med minst matchavstängning. Men när ”mina” spelare gör ner någon i motståndarlaget och han vrider sig och grinar illa blir jag precis lika upprörd, men tycker att domaren är partisk eller lättlurad eftersom motståndaren helt klart filmar och att det borde straffas med minst matchavstängning.

Norrlandsderby i allsvenskan mellan Östersund och GIF Sundsvall.
Norrlandsderby i allsvenskan mellan Östersund och GIF Sundsvall. Foto: Mats Andersson/TT

Men fotbollsmatchen pågår i drygt nittio minuter, sen är den över, minnet av den förbleknar, snart är det dags för ny match och inte ens den mest inbitne fanatikern kan få för sig att nationens väl och ve hänger på utgången av Norrlandsderbyt mellan ÖFK och Giffarna. 

Man bombarderas inte heller i veckor och månader av analyser och gräl om nedgörningarna, filmningarna och domsluten.  

Sen när blev tillvaron en fotbollsmatch som aldrig tycks blåsas av? Sen när blev misslyntheten en snuttefilt som jag inte på några villkor verkar vilja släppa ifrån mig?

Är det åldersrelaterat? Som med debatten i Aktuellt – kan det vara så att man har en begränsad mängd fördragsamhet med idioter, och att den håller på att ta slut? 

Jag hade ju hoppats att det skulle bli tvärtom. Att man skulle bli blidare och tålmodigare.

Hur står det till med din egen haveri­kommission?

Eller om man ska göra en ljusare tolkning – kan oron för min eventuella radikalisering vara ett uttryck för att jag hållit mig med en sorts dubbel bokföring som helt enkelt inte funkar längre?  

Man har ju vant sig vid att göra en åtskillnad mellan det ”goda” hatet och det ”onda”. Det är meningsmotståndarna som hetsar och trollar. Själv är man bara rättmätigt upprörd och för en hård och envis kamp mot mörkrets krafter, vilket givetvis är livsviktigt, för annars är slutet nära.  

Medan jag grunnar på den frågan inleder jag en sträng mediefasta. Inga tidningar eller tv, ingen radio eller poddar och definitivt inga sociala medier. Jag stänger av alla röster, åsikter och debatter som hackar sina näbbar mot skallen; trycker bort alla kvickheter och spaningar. Jag orkar inte ens med sjungna röster längre, deras hjärta och smärta. Från och med nu får det bli Bachs dånande orglar för hela slanten. 

Hur står det till med din egen haveri­kommission?