Inför en familjesemester i Bangkok i mitten av 2000-talet mejlade jag Nils Horner. Jag ville porträttera honom för Expressens kultursida. Och såg framför mig ett idolmöte i någon lagom korrespodentromantisk miljö. En veranda, kanske. Med prunkande klängväxter och en svag doft av opium.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in