Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Björn af Kleen: Obehagligt när medkänsla blir ett regelbrott

Den amerikanska författaren Susan Sontag skrev i juli 1969 ett brev från Sverige, efter att ha varit här och filmat i sju månader.

Brevet, tryckt i den amerikanska tidskriften Ramparts, konstaterar att konversationer mellan svenskar ofta tar sig uttryck i kvantifiering: kallprat i Sverige handlar om antal sömntimmar, tidpunkten då solen gick upp, senaste hyreshöjningen.

Bruket av siffror ska inte uppfattas som skryt, skrev Sontag: svenskarna vill inte mästra med statistisk kunskap. Däremot är siffror emotionellt neutrala och kan få intima ämnen att verka mindre skrämmande. Dialogen tenderar att bli pedantisk och avsteg från den överenskomna etiketten, logiska luckor eller alltför tvära kast, tillrättavisas. I en särskilt minnes­värd mening fångade Sontag den svenska vanan att meddela sig innan man lämnar rummet: jag ska gå och kissa.

Jag tänkte på Susan Sontags beskrivning av svensk kommunikation när jag såg ”Förvaret”, Anna Persson och Shaon Chakrabortys dokumentärfilm om Migrationsverkets förvar i Flen, där flyktingar lever bakom lås och bom i väntan på tvångs­avvisning. ”Förvaret” är en film om asylpolitik: om människor från Iran och Tjetjenien som gör allt de kan för att slippa skickas tillbaka till sina helveten. Men lika mycket en film om svenskhet: om en arbets­platskonflikt där två anställda kvinnor, Sophie och Solveig, bryter mot personalens regelverk genom att uppträda mänskligt mot de tillfångatagna: de möter blickar, lyssnar, småpratar om sina egna liv.

Problemet med deras värme är inte att flyktingarna skulle invaggas i falska förhoppningar. Eller att Sophie och Solveigs medkänsla skulle slå över i självsvåldig sentimentalitet. Tvärtom resulterar den i en stark närvaro. De kan förutse rymningsförsök redan på planeringsstadiet, är ganska krassa när det gäller.

Deras medkänsla i vardagen är dock ett problem för kollegerna. Tjänstemännen som följer regelverket slaviskt börjar spegla sig i Sophie och Solveig. De får en skymt av sitt eget iskalla pedanteri: den sammanbitna lägervakts­jargongen som kräver att man kallar en tjetjensk kvinna som man träffat dagligen under sex månader för 9:1.

Obehaget som ”Förvaret” framkallar handlar inte bara om filmens levnadsöden. Inte bara om nämnda Aina, som efter 16 år med påhittad identitet tvingas avslöja sitt riktiga namn för interpol och ändå blir utvisad. Inte bara om iranska Sami som plötsligt får ett par minuter på sig att packa ihop sina tillhörigheter och inte får röka klart avskedscigaretten med sin vän.

Nej, obehaget handlar lika mycket om den självrannsakan man tvingas till som tittare. Farhågan att man inte skulle klara av att möta regelverket med samma integritet som Sophie och Solveig, utan snarare hantera uppgiften med oklanderligt svenskt nit.

Häromdagen uppmanade miljö­partisten och journalisten Bertil Torekull regeringen att utlysa tillfälligt asylstopp. Det ringer av ”språklig kakofoni” i våra skolor, skrev Bertil Torekull i Expressen och ville med den bilden förstås suggerera ett akut hot. Men hellre ”språklig kakofoni” än en entonig ämbetsmannastämma som förkunnar att 9:1, 5:2 och 3:8 omedelbart måste lämna landet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.