Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Foto: Tommy Söderlund
Sverige

Christer Mattsson tog debatten – ändå blev eleven nazistledare

För 22 år sedan möttes en ung lärare och en ­tonårskille i ett ­klassrum för att debattera nazism.

En av dem har ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka gottgöra det som hände den dagen. Den andre blev en av Sveriges ledande högerextremister.

 – Jag vann debatten men jag förlorade eleven, säger läraren Christer Mattsson.

Elevernas skratt fyller skolans musiksal. De sitter på stolarna, på golvet längs väggarna och står på tå längst bak för att kunna se. Senare kommer en åklagare att skriva att det är mellan 50 och 70 ungdomar i publiken. 

Skrattet övergår i applåder. Den blonda killen som sitter längst in i rummet glider längre ned i stolen.

Han är 16 år, med långa armar och knotiga axlar som inte fyller ut den vita t-shirten med vikingatryck. En bomberjacka med orange inner­foder har ramlat ned på golvet framför honom. Han presenterar sig som Björn, kommer från Roma-hållet utanför Visby.

Vänd mot honom står en ung man i 25-års­åldern med hästsvans, lätt skäggstubb och svår göteborgska. Det är han som får eleverna att skratta. På en videoinspelning från mötet hörs mannens teatraliskt skolade röst när han riktar den mot 16-åringen.

– Det är inte judarna som dödar människor. Det är inte judarna som förestod koncentrationslägren. Det är inte judarna som går runt på våra gator och rakar av sig håret på huvudet och misshandlar människor. Det är ju ni som gör det, säger mannen och stöter gång på gång pekfingret hårt i overheadapparatens glasplatta.

– Du måste ju förstå det. Du måste ju skämmas någon gång.

Eleverna applåderar. Den 16-åriga killen vrider händerna i knät och gungar lite fram och tillbaka utan att titta på skolkamraterna. Han försöker argumentera att judarna styr Gotland men det går inget vidare. När han ska citera Adolf Hitler säger han att man inte kan ”lura hela folket hela tiden” och blir genast avbruten av sin motståndare.

– Nu är du för go alltså. Man kan inte lura hela folket hela tiden, det är ju Bob Marley som har sagt det! 

Det är i början av februari 1996. I flera dagar har det blåst kalla vindar utanför Visbys kommunala gymnasieskola Säveskolan. Trots det är det många som sluter upp på kvällen för att demonstrera mot rasism under parollen ”Alla olika, alla lika”.

TV: ”Du måste ju skämmas ” - hör Christer Mattsson under debatten 1996

När Gotlands Tidningars ledarskribent skriver om debatten mellan läraren och den unge rasisten är det i triumfatoriska ordalag.

”Det blev tydligen vad man på idrottsspråk brukar kalla spel mot ett mål”, skriver skribenten och fortsätter:

”Det är så här vi måste gå tillväga. Våga ta debatten och påvisa hur ihåliga argument rasisterna presenterar. Vi får inte låta dem bli legitima på grund av någon missriktad populistisk missnöjesyttring.”

När den 25-åriga mannen, Christer Mattsson, läser artikeln sprider sig en härlig känsla av ­stolthet i honom. Han jobbar med att åka runt på skolor och föreläsa om nazism. Debatten med den unga killen på Gotland var inte planerad, men nu verkar den bli hans kanske största framgång. Han gör en kopia av artikeln som han sparar.

Det var viktigare att vinna debatten än att vinna eleven.


I dag, 22 år senare, måste jag mejla och sms:a honom flera gånger innan Christer Mattsson till sist motvilligt skickar över videoinspelningen från debatten. ”Glad om du destruerar eländet när du är klar”, skriver han i mejlet.

– Det viktiga för mig var att vinna. Det var viktigare att vinna debatten än att vinna eleven, säger Christer Mattsson.

Mötet i Visby mellan den vuxne antirasisten och tonårsnazisten kommer inte bara att förändra båda deras liv. Än i dag får det konsekvenser för Sverige och den högerextrema rörelsen. 

○ ○ ○

Under 1990-talets första år drog den svenska höger­extremismen fram genom landet och lämnade ett blodigt spår efter sig. Lasermannen John Ausonius sköt mörkhyade, gruppen Vitt ariskt motstånd stal polisvapen och spred dödslistor, och vid en sjö utanför Kungälv mördades den 14-årige pojken John Hron av nynazister. 

Christer Mattsson har omvärderat hela sitt förhållningssätt till hur unga extremister ska bemötas.
Christer Mattsson har omvärderat hela sitt förhållningssätt till hur unga extremister ska bemötas. Foto: Beatrice Lundborg

Som en motreaktion reste avhoppade skinnskallar och Förintelseöver­levande landet runt för att förhindra att fler ungdomar skulle för­svinna in i vit makt-grupperna. Christer Mattsson som var aktiv i SSU turnerade med en enmans­föreställning på skolorna, och under­visade både lärare och elever om hur nazisterna skulle tas.

– Jag hade ett slags omnipotent självförtroende om vad som var rätt och riktigt. Man skulle aldrig backa från debatten med nazisterna utan avslöja vad de egentligen stod för. Det var precis det jag gjorde i Visby. Jag tog debatten och den där killen Björn kom förmodligen att säga mycket mer än vad han hade tänkt sig. Så mycket att det räckte hela vägen till Högsta domstolen, säger Christer Mattsson.

Antirasisterna hade länge hoppats på att få en prejudicerande dom som gjorde att nynazisternas symboler skulle tolkas som hets mot folkgrupp och därmed förbjudas. I den unge gotlänningen hittade de vad de sökte. 

Björn Björkqvist var redan som 16-åring känd bland lärare och elever i Visby. Han var ledare för en liten grupp som kal­lade sig Fosterländsk ungdom och som var emot invandring, knark och trafik innanför Visbys ringmur. 

Den 30 november 1995, drygt två månader före debatten med Christer Mattsson, greps han på gatan utanför Åhléns i Visby. I ett domstolsreferat räknar åklagaren upp alla symboler han hade på sig:

”Solkors, kugghjul och sädesax, bältesspänne i form av solkors, märke för Frisinnade unionspartiet, metallmärke föreställande solkors, tygmärke örn med odalruna, pinsmärke föreställande Livets träd och pinsmärke föreställande odalrunan.” 

Enligt åklagaren representerade symbolerna en våldsinriktad, rasistisk ideologi. Polisen hittade också ett baseballträ ”fullklottrat med rasistiska slagord”.

Björn Björkqvist åtalades för både symbolerna och de antisemitiska uttalanden han gjort under debatten med Christer Mattsson. Han dömdes för hets mot folkgrupp, åtalet gällande symbolerna gick hela vägen upp till Högsta domstolen. Domen är prejudicerande och ligger fortfarande till grund när någon åtalas för att bära kläder och symboler som anses utgöra hets mot folkgrupp.

Domstolsprocessen fick också oanade konsekvenser. På plats vid rättegången fanns företrädare för det nazistiska partiet Nationalsocialistisk front, NSF, som hade grundats några år tidigare. De ville visa sitt stöd för den unga nazisten från Gotland. Efter domen flyttade han till de nya vännerna i Karlskrona där han snart blev NSF:s propagandachef. 

När DN träffade den 18-årige Björn Björkqvist och en partikamrat 1998 beskrevs de som ideologiskt övertygade rasister, men också som ”två hövliga unga män som framför sina politiska åsikter som vilket annat parti som helst”.

– När vi kommer till makten är det slut på det demokratiska tramset – då förbjuder vi politiska partier och alla invandrare slängs ut ur landet. Judarna ska heller inte ha något att säga till om, sade han i intervjun, två år efter debatten i Visby.

NSF fick 1 417 röster i riksdagsvalet 2006.

När Björn Björkqvist fyllt 24 år meddelade han att han tänkte lämna partiet, men att han stod fast vid ideologin. ”Frontfigur hoppar av nazistparti”, skrev DN och flera andra tidningar. Han hade då dömts för hets mot folkgrupp flera gånger och skulle snart avtjäna ett fyra månaders fängelsestraff.

Avhoppet blev kortvarigt. När NSF återuppstod som Svenskarnas parti i november 2008 var han tillbaka som riksdagskandidat och chef för partiets webbtidning Realisten.

Hade han haft svårt att skriva, läsa eller räkna och jag hade betett mig på det sättet så hade jag förhoppningsvis fått sparken.

I dag är han en av personerna bakom sajten Motgift, tillsammans med två andra tidigare förgrundsgestalter från det nu nedlagda Svenskarnas parti. Med poddar och webb-tv sprider de sitt budskap. Under 2018 lanserar de en ny sajt tillsammans med flera kända personer från den främlingsfientliga miljön.

Han står även bakom Logik förlag som bland annat säljer böcker som ”Europas raser” och textsamlingen ”En annan bild av Hitler”.

Björn Björkqvist har sagt nej till att vara med i det här reportaget.

”Ni har ägnat er åt falska nyheter så många år att ni inte har en aning om hur verkligheten ser ut”, skriver han i ett mejl.

○ ○ ○

Christer Mattsson har sedan länge gjort sig av med hästsvansen och låtit skäggstubben växa ut. På bordet framför oss ligger den över 20 år gamla bilden från debatten i Visby.

– Det är bara att titta på ansiktena. Jag minns det väldigt väl, hur jag fick dem att skratta åt honom. Vart ska han ta vägen efter detta? Hade han haft svårt att skriva, läsa eller räkna och jag hade betett mig på det sättet så hade jag förhoppningsvis fått sparken. Men nu tänkte han inte värdegrundsmässigt rätt så att säga, och just vid den här tidpunkten var det helt legitimt att bete sig som jag gjorde, säger han, och fortsätter: 

– Det gav honom inte några utvägar alls egentligen. Förutom att krypa för mina fötter – eller att göra fullständigt motstånd.

Christer Mattsson ser inte längre något värde i att förnedra eller besegra unga extremister i debatt
Christer Mattsson ser inte längre något värde i att förnedra eller besegra unga extremister i debatt Foto: Beatrice Lundborg

Vi sitter på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. En kilometer bort besöker finansminister Magdalena Andersson kommunens stadshus för att prata om ”Sverige, utanförskapet och framtiden”. Samtidigt som ministern talar där inne står aktivister från den nazistiska gruppen Nordiska motståndsrörelsen utanför stadshuset och delar ut flygblad.

Efter mordet på John Hron blev Kungälv likt Karlskrona en ort som symboliserade 1990-­talets svenska nynazism. Det är fortfarande en plats där idéer om vit makt och överlägsenhet finns representerade. Nordiska motståndsrörelsen har utnämnt Kungälv till en av tre kommuner där gruppen ska försöka vinna en plats i fullmäktige i höstens val. Den lokala kandidaten Fredrik Vejdeland arbetar med gruppens propaganda och kal­las internt för ”Herr HMF” – Herr Hets Mot Folkgrupp – eftersom han dömts så många gånger. 

På folkhögskolan i Kungälv håller Christer Mattsson och hans kollegor från Segerstedtinstitutet utbildning för skolpersonal. Institutet instiftades vid Göteborgs universitet efter att statsminister Stefan Löfven i sin första regeringsförklaring 2014 utlovat ett nationellt kunskapscentrum för forskning om rasism. Statsministern och ytterligare två statsråd var på plats under invigningen 2015. Segerstedtinstitutet finansieras av utbildningsdepartementet och har till uppdrag att sprida kunskap och metoder för att förhind­ra att ungdomar ansluter sig till våldsutövande ideologier, främst genom utbildning för lärare och skolpersonal. 

Utbildningarna sker inom ramen för Toleransprojektet, som i dag finns etablerat i ett tjugotal kommuner. Det grundades i Kungälv efter mordet på John Hron 1995. Kommunen gav den unge läraren Christer Mattsson i uppdrag att ta fram en modell för att nå ungdomar på väg in i antidemokratiska miljöer. Målgruppen för Toleransprojektet var ungdomar mellan 14 och 16 år. När Christer Mattsson mötte 16-åringen i Visby var projektet fortfarande helt nytt.

– Jag förstod väl rätt tidigt att det jag gjorde då inte var så lyckat. Förståelsen för att det inte var så lyckat övergick snart till en skam för det övergrepp som jag utsatte Björn för, säger han.

Är det så du tänker på det, ett övergrepp?

– Ja. Jag har bett honom om förlåtelse.

Vad har han sagt då?

– Att jag inte ska överskatta mig själv.

Toleransprojektet

Toleransprojektet grundades i Kungälv på 1990-talet med uppdraget att förhindra att tonåringar hamnade i vit makt-miljön. Sedan dess har liknande projekt etablerats i ett 20-tal kommuner, med fokus på olika extremistmiljöer beroende på kommunernas behov.

 

Bakom Toleransprojektet stod läraren Christer Mattsson. Framgångarna i Kungälv ledde till att han fick vara med och bygga upp Segerstedtinstitutet som instiftades vid Göteborgs universitet i juli 2015. Institutets uppdrag är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska organisationer.

 

När vi träffas i Kungälv står det klart hur mycket som har hänt sedan den där debatten i Visby. Christer Mattsson har kommit att omvärdera hela sitt förhållningssätt till hur unga extremister ska bemötas. Senare under kvällen ska han visa det i praktiken, men just nu nöjer sig Christer Mattsson med att uttrycka frustration över att stora delar av samhället inte delar hans egna slutsatser.

– När vi i dag pratar om hur man ska förebygga våldsbejakande extremism så innehåller det en hel del av de repressiva tankar som drev mig till den position som jag tog i Visby.

På uppdrag av Sveriges kommuner och landsting, SKL, har Christer Mattsson granskat kommunernas handlingsplaner mot extremism. I den kritiska rapporten skriver han bland annat att nästan alla kommuner saknar behovsanalys och att 15 procent av handlingsplanerna kan strida mot grundlagen. Han är särskilt kritisk till hur skolan förväntas samverka med polisen och ­Säkerhetspolisen utan att det är klart hur det samarbetet ska se ut och vilka konsekvenserna blir. 

– Ingenstans i policydokumenten har jag kunnat läsa mig till vad man ska samverka om. Är det polisen som ska berätta för lärarna vilka elever som behöver lite extra demokratiundervisning, eller är det lärarna som ska berätta för polisen vilka som i framtiden kan bli terrorister? 

Merparten av eleverna jag jobbat med har inte gjort samhället illa, men har däremot gjort sig själva väldigt illa.

När Mona Sahlin utsågs till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism sade hon att kunskapsnivån i kommunerna var för låg och att alla lärare måste känna igen terrorgruppen Islamiska statens symboler. Christer Mattsson skakar på huvudet. Han pratar om målreträtt, hur byråkrater inte lyckas lösa ett grundläggande problem och därför skapar åtgärder som går att mäta och återrapportera men som inte leder till någon faktisk förändring.

– Merparten av eleverna jag jobbat med har inte gjort samhället illa, men har däremot gjort sig själva väldigt illa. För att jag ska ha legitimitet måste de jag arbetar med förstå att jag gör det för deras skull. Så att de inte ska förstöra för sig själva, för sin familj, för sin omgivning och i längden för samhället. Det blir fel interventionsnivå om vi bara intresserar oss för dem om de hotar samhället.

Riskerar inte din inställning att bli naiv?

– Ungdomarna måste vara medvetna om att det finns gränser som de aldrig får gå över utan att vi polisanmäler. Det har jag också gjort flera gånger. Det är inte fråga om att vara naiv. Samhällets gränser ger mig trygghet i mitt arbete för då kan jag vara tydlig med när jag kan hjälpa, och när jag inte kan hjälpa. Men utgångspunkten i arbetet är alltid att det är för deras skull.

○ ○ ○

Christer Mattsson under kursen i Kungälv.
Christer Mattsson under kursen i Kungälv. Foto: Beatrice Lundborg

Inne i föreläsningssalen står stolarna placerade i en cirkel. Där sitter Christer Mattsson och en ung kille omgivna av lärarna som deltar i Toleransprojektets utbildning. Killen är i 20-årsåldern och vill vara anonym i det här reportaget eftersom han fortfarande är aktiv i den högerextrema miljön. Christer Mattsson har med honom i utbildningen för att lärarna ska få träffa en riktig extremist, inte bara en avhoppare.

– Jag misshandlade någon första gången när jag var tio. Efter ett annat slagsmål sprang jag hem och berättade det för min pappa, han svarade bara ”bra, då vet jag”, säger killen.

Återigen sitter Christer Mattsson i ett klassrum inför publik tillsammans med en betydligt yngre kille med extrema åsikter. Men i stället för att debattera rasism pratar de om missbruk, psykisk ohälsa, en flickvän som svek och lärare som inte orkade. Det kommer inga skratt eller applåder från dem som lyssnar.

– Du förstår väl att jag älskar dig, säger Christer Mattsson till honom när samtalet är slut.

Christer Mattsson ser inte längre något värde i att förnedra eller besegra unga extremister i debatt. I stället sitter han alltså här, i ett dåligt upplyst klassrum i Kungälv, och försöker få and­ra lärare att förstå varför ungdomarna gör som de gör. De pratar inte om symboler eller olika extremistgäng, utan om utanförskap och ett ömse­sidigt förtroende.

Christer Mattssons resa hit började kanske i en musiksal i Visby, men vändpunkten kom några år senare – på ett vägkafé några mil utanför Förintelselägret Auschwitz.

Extremism i skolan

Skolan har ett särskilt uppdrag att förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar. Samtidigt utmanas skolans värdegrund ständigt.

 

I en artikelserie som inleddes nu i veckan belyser DN problemen med extremism i svenska skolor. En enkät bland rektorerna på landets kommunala gymnasie­skolor visar bland annat att  över hälften har varit med om att utomstående har försökt sprida extremistiska åsikter eller propaganda i skolmiljön.

 

I en intervju med DN säger Säkerhetspolisen att de extrema grupperna ser skolan som en rekryteringsplats och exponeringsyta för sin ideologi. Aktiviteten inom de extremistiska miljöerna kommer att öka under valåret, enligt Säpo.

○ ○ ○

Under 2000-talets första år stod en barack på Ytter­byskolans skolgård i Kungälvs kommun. Med skolelevers osvikliga fantasi fick den namnet ”Baracken”. Det var där eleverna som ingen annan orkade med fick sin undervisning. De var en handfull killar i tonåren som hatade invandrare och hejade på Hitler. Där placerades även Madeleine Ytterstedt.

– Jag vet inte om skolan förstod att man radikaliserade oss ännu mer och puttade oss ännu längre utanför samhället. Jag var 14 år gammal. Det är ganska tidigt att döma ut någon, ”du kommer aldrig klara skolan så vi sätter dig i en barack”, säger hon.

Precis som många av sina dåvarande kompisar kom Madeleine Ytterstedt från stökiga hemförhållanden, berättar hon. Aggressiviteten hon bar med sig gav henne en naturlig plats i det höger­extrema gänget.

– Det finns något i den miljön som gör att ilska och hat ses som en positiv egenskap. Jag hade inga problem med att knuffa någon i en korridor eller sitta och gapa på folk på busstationen.

Toleransprojektet var nytt i Kungälv och en lärare uppmanade Madeleine Ytterstedt och hennes kompis att söka. De lockades med att de skulle få ledigt från skolan en vecka om de följde med gruppen på en resa till Polen och koncentrationslägret Auschwitz. 

När resan väl blev av var det Christer Mattsson som ledde den. Fem år hade gått sedan debatten i Visby och han hade ändrat taktik. I stället för att krossa de unga rasisterna i debatt skulle han få dem att inse Förintelsens fasor – chocka dem att bli goda demokrater. 

Christer Mattsson och Madeleine Ytterstedt.
Christer Mattsson och Madeleine Ytterstedt. Foto: Tomas Ohlsson

Eleverna som var en del av Toleransprojektet besökte det gamla koncentrationslägret. När solen gick ned tände de ljus vid krematorium nummer två. En efter en började eleverna att gråta.

”Yes”, tänkte Christer Mattsson och gratulerade tyst sig själv, ”Superpedagogen!”

Men hans blick fastnade på Madeleine Ytterstedt och hennes torra kinder.

– Hon grät inte och det störde mig. Det störde mig mer än vad det gladde mig att se de andras reaktion, säger Christer Mattsson.

På vägen från Auschwitz stannade de till vid ett vägkafé. Madeleine Ytterstedt satte sig lite avsides, och plötsligt kunde Christer Mattsson se hur de efterlängtade tårarna började rinna.

– Det kan ta ett tag innan känslorna hinner ikapp, sade han.

Madeleine Ytterstedt tittade tillbaka på honom.

– Jag gråter inte för några jävla judars skull, jag gråter för att jag inte vet hur min syster har det.

14-åriga Madeleine Ytterstedt berättade hur det var hon som tog hand om sin lillasyster och såg till att hon fick mat. Nu hade hon varit bortrest från sin syster i flera dagar. Christer Mattsson säger att det var ett avgörande ögonblick, att det förändrade honom som lärare.

– Även om vi förstår att allt inte är som det ska med de jobbiga eleverna så är det lättare att låtsas som att det inte hör hemma i klassrummet. Men det gör ju det. Jag hade tagit Madeleine hela vägen till södra Polen men det fanns ingen möjlighet för mig att säga att det som hon hade med sig hemifrån inte hade med saken att göra. Den insikten blev grunden till mitt sätt att arbeta och möta människor.

○ ○ ○

Fredag den 23 februari. Det är disputation på Medicinareberget i Göteborg och Christer Mattsson är nervös.

– Det känns okej, det känns bättre när det är över, säger han och flugan runt halsen ser ut att sitta lite för tajt.

Efter flera år är han nu äntligen klar med sin avhandling, ”Extremisten i klassrummet”, som handlar om förväntningarna på skolan att förhindra framtida terrorism. Under ett upprymt mummel fyller vänner och kollegor den stora hallen utanför föreläsningssalen där han snart ska försvara sin avhandling. I utkanten av minglet står uniformerade väktare. 

När Christer Mattsson disputerar sitter en blandning av kollegor, akademiker och vänner i föreläsningssalen. Där finns också flera tidigare extremister som han arbetat med de senaste 20 åren.
När Christer Mattsson disputerar sitter en blandning av kollegor, akademiker och vänner i föreläsningssalen. Där finns också flera tidigare extremister som han arbetat med de senaste 20 åren. Foto: Tomas Ohlsson

På grund av sitt arbete lever Christer Mattsson med en hotbild. När Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade i Göteborg i september 2017 bar de skyltar med bilder på partiledare, debattörer och journalister med ordet ”Förbrytare!” skrivet i rött. Christer Mattssons ansikte var ett av dem som förstorades upp och bars runt av nazisterna. 

Kritiken mot Christer Mattsson, Toleransprojektet och Segerstedtinstitutet kommer inte bara från extremister. Det har ifrågasatts hur mycket nytta Toleransprojektet egentligen gör, en studie som beställts av Kungälvs kommun visade visserligen på stora samhällsekonomiska vinster men den har ifrågasatts. När Segerstedtinstitutet invigdes bojkottades tillställningen av 18 forskare vid Göteborgs universitet. Forskarna skrev flera debattartiklar där de bland annat kritiserade att Toleransprojektets fokus ligger på individer och inte på strukturer och att verksamheten inte bygger på evidensbaserad forskning.

Dessutom är projektets grundare inte ens disputerad, har det hetat. 

Åtminstone den kritiken kommer Christer Mattsson snart att slippa. 

Hans vanligtvis fasta blick flackar fram och tillbaka mellan den han pratar med och alla andra i rummet. Det handlar inte så mycket om oro för en plötslig nazistaktion, utan snarare om nervositeten hos den som snart ska sätta sig på en scen och förklara för alla vad han egentligen har sysslat med de senaste åren.

Plötsligt fastnar blicken, han ursäktar sig och skyndar fram till en man i kort, blont hår och med pojkaktigt ansikte som precis kommit in genom dörren.

– Björn! Hej!

Det tog 19 år efter debatten i Visby innan de träffades igen. En trevande kontakt övergick till en middag och har nu nått ”någon sorts relation”. Björn Björkqvist har till och med deltagit i Toleransprojektets utbildningar och låtit sig intervjuas på scen inför lärare. Nu är han en av heders­gästerna på disputationen, Christer Mattsson har själv sett till att anmäla honom och ringt och kollat: ”Du kommer väl?”

Omslaget till Christer Mattssons avhandling är bilden från debatten i Visby, beskuren så att det bara är den 16-årige eleven som syns sittandes på framsidan. Christer Mattsson beskriver den då så unge nazistens livsval som sitt eget personliga misslyckande. 

Hur känns det för Björn Björkqvist att vara med och fira honom? Han tar min framsträckta hand med ett tveksamt halvleende och säger att det är okej att jag skriver att han är där, men att han inte tänker kommentera något alls.

Han ursäktar sig och skyndar bort med sitt sällskap. De ser till att hålla avståndet resten av eftermiddagen.

Christer Mattsson blir godkänd under disputationen.
Christer Mattsson blir godkänd under disputationen. Foto: Tomas Ohlsson

Inne i föreläsningssalen sätter sig en sällsam blandning människor i bänkarna. Där sitter Björn Björkqvist och Madeleine Ytterstedt, bara en stol från varandra på platser märkta med ”Reserverat”. Den 20-åriga killen från kursen i Kungälv är på plats och sitter med en grupp tidigare högerextremister som är några år äldre än han själv. 

När den pensionerade professorn som opponerar på avhandlingen får de samlade akademikerna att förtjust fnissa åt ett skämt om kritisk diskursanalys ler de unga killarna tappert.

– Frugan frågade vad en disputation är. Ja, fan, jag vet fortfarande inte, viskar en av dem.

Kvällen avslutas med fest i Marstrand. Talen pågår i fyra timmar, festen tar inte slut förrän tidigt på morgonen. Jag är inte med, men det är Björn Björkqvist. Han får bland annat höra hur en kvinna som håller tal återberättar historien om den unga nazisten i Visby, utan att förstå att han sitter bara en meter ifrån henne.

Dagen efter disputationen lägger han upp en bild från Marstrand på sitt Instagramkonto. På bilden syns en specialtillverkad vägskylt med texten ”Att leva är att låta leva – Toleransprojektet”.

”I Marstrand kör man politisk propaganda på vägskyltarna”, skriver han.

Christer Mattsson hoppas att Björn snart kom­mer vara med på fler kurser inom Tole­­rans­projektet.

Läs mer: Extremister försöker sprida propaganda i skolorna

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.