Därför är 17-åriga Fatemeh Khavari beredd att höja rösten

31 augusti, 
tjugosjätte dygnet

Sirenerna ljuder som ett stegrande alarm över Södermalm i Stockholm när områdets polisbilar börjar köra mot samma punkt. Björns trädgård. Sensommarförmiddag med disig himmel och tung blöt luft. Ungdomarna som sittstrejkar vid Medborgarplatsen är på samma gång för varma och för kalla efter att ha sovit i fuktiga sovsäckar i den kvava natten.

Deras ledare, 17-åriga Fatemeh Khavari, har sin rosa regnjackshuva uppdragen när sirenerna får henne att precis som jag springa mot Björns trädgård.

Den 6 augusti samlade hon ett tiotal vänner och satte sig på Mynttorget.

De strejkande kallade sig ”Ung i Sverige” och krävde ett stopp på alla utvisningar till Afghanistan. De attackerades efter ett par dygn av högerextrema Nordisk ungdom som skanderade ”Mohammad, Abdullah, go away” och kastade ett brinnande föremål mot dem. Två personer fick föras till sjukhus med lindrigare skador. När kaoset lagt sig började Fatemeh Khavari skrika in i de ständigt närvarande mobilkamerorna.

– Hur kan man kasta en bomb mot dem som är rädda för att skickas till kriget? Och varför är vi här ensamma?

Klippet började spridas på nätet och fler anslöt sig. Hela tiden nya ansikten.

Under flyktingvågen 2015 kom över 20.000 unga afghaner genom Europa till Sverige. Flera av dem som väntat länge på besked står nu inför att utvisas.

Fatemeh Khavari skrev ett öppet brev till migrationsverkets generaldirektör:

”Hej Mikael Ribbenvik! Hoppas du mår bra och ha det så kul med dina kära och nära. När du läser det här mejlet sitter vi över hundra unga på Mynttorget och väntar på dig! Vi väntar på dig för att du är den som kan ge oss unga människor en chans att leva. Du kan skydda tusentals människor som har flytt från krig, våld och hat från döden”.

Han svarade snabbt: ”Vi har inte möjlighet att tillgodose de önskemål ni har om ett generellt beslut om att alla människor från Afghanistan ska få stanna i Sverige”.

Migrationsverket anser att läget i landet är allvarligt men inte tillräckligt för att alla automatiskt ska få stanna. Deras jurister menar att det finns områden som är relativt säkra. Den som har fått avslag i alla instanser har inte rätt att stanna i Sverige.

Men sittstrejken fortsatte.

– Vi kommer att strejka tills vi får våra rättigheter.

Är det en rättighet att få stanna i Sverige?

– Ja. Om man kommer från en plats som Afghanistan, som UD säger är för farlig för svenskar att resa till.

Som alla stora rörelser lyckades ”Ung i Sverige” mobilisera en kraft som redan fanns i samhället: lärare, psykologer och privatpersoner har de senaste åren lärt känna unga afghaner. Många ser dem som delar av sin familj. Sina barn och syskon. Och via sociala medier har relationerna blivit nätverk och kampanjer som omedelbart började stötta strejken. Snart flyttades den till Medborgarplatsen och där – en solig lördag – möttes de av ännu en rasistisk motdemonstration, som bara var en droppe av det hat och de hot som möter ungdomarna på nätet. Uppåt hundra vuxna skrek ”ut med packet” och ”ut med batikhäxorna”, syftandes på de ofta välutbildade äldre kvinnor som stöttar ensamkommande. Som syns på trappan och sitter djupt inbegripna i att formulera överklaganden och verkställningshinder. Ungdomarna svarade med att skandera ordet kärlek och forma sina händer till hjärtan. Vågen av sympati för deras kamp växte.

Just innan sirenerna ljuder har Fatemeh Khavari haft ett möte med Socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Philip Botström.

Snart ska de byta plats igen och marschera till Norra Bantorget. Samtidigt ska kampen utvidgas, och de har målat stora banderoller: Höj pensionerna och LSS-stöden – och rädda BB i Sollefteå. Fatemeh Khavari ska tala till folket under den nya hashtagen och parollen ”Vi bygger landet”. Hon ska stå framför monumentet över Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister.

– Vi vill inte att grupper ställs mot varandra. Vi vill säga att alla vi som är svaga i samhället kan höra ihop i stället. Vi har frågat de vuxna som hjälper till varför så många inte tycker om oss. Och därför säger vi nu att nej: vårt syfte är inte att vi får uppehållstillstånd och så försvinner de äldres pensioner. Vi vill kämpa för era rättigheter också.

– Med platsen har vi en koppling i historien. Vi är den nya folkrörelsen, säger Fatemeh Khavari om strejken som efter den här torsdagen kan komma att ta en annan vändning, en som är mer sluten och fysiskt smärtsam.

Medborgarplatsens tunnelbanestation. Om man väljer uppgången vid Björns trädgård kliver man ut mitt på Södermalm. Stadsdelen som ofta sägs vara världsfrånvänd. Men under årets sista sommarvecka är det svårt att hitta en mer extrem utkikspunkt om man vill se ett Sverige som förändras av globaliseringen – av invandringen och av en striktare asylpolitik: till höger lunchar copywriters på Babylons uteservering omgivna av parken som sedan länge är ett tillhåll för samhällets mest utsatta; narkomaner, psykiskt sjuka och unga killar som lever på gatan, som ofta kommer från Nordafrika. Och på andra sidan Götgatan pågår strejken.

I rader på trappan vid det gulbruna Medborgarhuset halvligger och sitter ett femtiotal unga afghaner: de har dunvästar över grå hoodies eller prydliga skjortor till vita sneakers, de har haft olika uppväxter och de pratar pashto, farsi eller dari. Någon talar dessutom perfekt svenska efter två år här och visar upp en debattartikel om invandringens ekonomiska fördelar han har fått publicerad i sin lokaltidning. Andra är uppgivna eller förvirrade.

– Jag ville bli den bästa i skolan men sedan kunde jag inte gå upp ur min säng. Jag är mycket besviken på mig själv.

– När mamma ringer säger hon: du får inte komma till Afghanistan. Du måste stanna. Vilken mamma säger så till sin son om det inte är allvar?

Några romska tiggare i färgglada dräkter har slagit sig ner bland dem och deras banderoller: ”I Will tell God what happened in Sweden”.

Och plötsligt har en 33-årig polis oprovocerat attackerats bakifrån. Han var utsänd för att skydda sittstrejken och har knivhuggits i nacken. Han står chockad på knä just utanför tunnelbaneuppgången vid Björns trädgård. För DN berättar han senare om hur han stoppade handen innanför skjortan och såg att den var full av blod: ”Jag hinner tänka: är det så här livet ska sluta för mig?”.

En ung kille i gul tröja är gripen. Han förs under flaxande protester in i en polisbil. Människor har samlats och i sorlet spekulerar en kvinna och får medhåll av två män.

– Det var säkert någon av utlänningarna på trappan.

– Ja. Det här har vi bara väntat på.

– Han ville väl få komma in i värmen lite. Duscha och kolla på tv.

I sin rosa regnjacka går Fatemeh Khavari fram och tillbaka längs avspärrningsbanden med mobilen klistrad mot kinden. Hon följs av en klunga killar som kollar sina egna telefoner men mest väntar på att hon ska säga något. Hon ringer runt och försöker få svar. Jag har aldrig förut sett henne utstråla det hon utstrålar nu.

Fatemeh Khavaris 20-åriga storebror Mostafa tog sig ensam till Sverige år 2013. Han fick permanent uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening. Jag träffar honom senare i deras lägenhet. Han är inte på Medborgarplatsen. Han tror inte på sin systers kamp.

Fatemeh Khavari har alltid tagit konflikter.

– Att vara papperslös afghan och ung tjej är det lägsta i Iran. När jag var barn fick jag höra att jag inte tillhörde landet. Vi skulle vara tysta och tacksamma för utan Iran vore vi döda. Jag tjafsade tillbaka: varför var mitt liv ingen rättighet? Och sedan blev det ännu svårare. Om jag stannat hade jag begått självmord.

Jag visste inte att det fanns andra religioner än islam – och att man kunde tro att Gud inte fanns var en chock.

Hon värjer sig samtidigt mot frågor om sin historia, som ofta ställs till henne och andra som flytt.

– Man har upplevt saker som landet man kommer till inte kan förstå. Så är det för många pojkar här. Och sedan ska man försöka berätta om det på Migrationsverket. Man är flykting på grund av sina hemligheter.

Hon flög till Sverige med sin mamma och fyra av syskonen sommaren 2015, vid samma tid som historiskt många flyktingar kom till Europa på farliga vägar.

Hon beskriver det som att landa på en annan planet.

– Ljuset. Människorna och deras kläder. Jag visste inte att det fanns andra religioner än islam – och att man kunde tro att Gud inte fanns var en chock. Jag har väldigt många frågor kvar. Som att vi får massor av stöd med hjärtan och gilla men att människor inte är här på plats. Jag tror att svenskar har blivit påverkade av att aldrig uppleva krig – och av att det alltid varit politiker som löst saker åt dem. Men det börjar förändras och många förstår att man behöver resa sig ibland. Vi vill skapa det modet, säger Fatemeh Khavari den första gången vi ses.

Hon är varm och karismatisk: hon har ett allvar som är bottenlöst och samtidigt något roat i ögonen – en vaken misstanke – som om hon hela tiden befinner sig precis på gränsen till ett skämt.

– Vad jag också insett är att världen är liten. Jätte
liten. Innan såg jag politiker och kändisar i tv:n och nu är de här framför mina ögon.

Den här augustiveckan har strejken spridit sig till städer i hela landet och mobilen ringer konstant. Desperata människor som sitter på förvar. Demonstranter i Malmö som vill höra hennes röst på högtalartelefon. Hon håller ett långt tal och från andra sidan hörs killar som ropar att de älskar henne.

Hon hinner sällan äta. Hon sover inte utan slumrar. Hon jobbar med strejken dygnet runt och allt går fort men det finns ett rus i rörelsen.

***

I september 2015 talade Stefan Löfven under parollen ”Refugees Welcome”. ”Mitt Europa bygger inte murar” sa han stående på samma trappa som nu, två år senare, har intagits av strejken.

Fatemeh Khavari hade just kommit till Sverige och såg klippet på datorn.

– Jag kände det som att Stefan sa välkommen till alla oss och jag kände att jag älskade Sverige, som är moraliskt och tror på mänskliga rättigheter. Att jag ville bli någon viktig här. Vad den här strejken handlar om för mig är hela framtiden och vilket sorts land Sverige ska vara.

– Min bror var bredvid mig och vi kollade tillsammans men han minns det så klart inte.

Två månader efter statsministerns tal införde Sverige gränskontroller. Migrationspolitiken anpassades till EU:s miniminivåer.

I historien om varför Fatemeh Khavari den 6 augusti satte sig på Mynttorget är det en startpunkt. Men det finns flera. Hon hade länge varit engagerad för ensamkommande och säger att hon kvällen innan hade fått ett desperat samtal från en vän som skulle utvisas.

Och så hade en pojke hängt sig två månader tidigare. Hon ringdes dit av hans vänner på boendet som satt samlade runt kroppen: det var det femte självmordet, säger hon. De ensamkommande ungdomarna är en grupp som ofta mår psykiskt dåligt. Undersökningar visar att var tredje har tankar på att ta sitt liv och flera killar jag möter genom strejken har synliga och nya ärr över underarmarna.

Fatemeh Khavari var den som gav beskedet till hans familj (”de skrek, och kallade mig för dåliga saker”). Hon ordnade en avskedsceremoni innan den döda kroppen flögs till Kabul.

Hon nämner också en egen sorg som gjorde henne politisk från första början, som handlar om hennes pappa.

Rörelsens styrelse består av de fyra unga som var tidiga på plats. Elva personer ingår i planeringsgruppen som först röstade fram två talespersoner, och sedan landade i att det var bättre med en: Fatemeh Khavari vann med god marginal.

Att de ensamkommande afghanerna, som främst är killar, leds av en ung tjej provocerar motståndarna gränslöst. Högerextrema sajter sprider teorier om att hon tillsatts uppifrån – av ”pk-etablissemanget” – som en kupp. Om att hon i själva verket är en man. Och om att hon inte finns på riktigt.

Även i de egna leden har det funnits kritik, säger Amir Nabizadeh, som sitter i styrelsen.

– Här finns vissa som i ord säger att tjejer ska ha rättigheter men inte vill att de har det i verkligheten. Men det är inte de som har makten.

– Hon är vår ledare för att vi tror på henne. Om hon blir känd kan hon påverka stort i Sverige – i Afghanistan. I världen. Vi som strejkar består av olika grupper, hazarer, tadzjiker, pashtuner, och det uppstår konflikter hela tiden. Men hon har fått oss att vara tillsammans och det är därför vi har blivit stora, säger Amir Nabizadeh.

Och när Fatemeh Khavari talar politiskt är det som ett språkrör.

Hon säger ”vi” och ”de” – aldrig ”jag”. Hon beskriver sig som en symbol för hopp, och som äldre än sina 17 år.

– Hur gammal man är handlar om vad man har varit med om.

26 augusti, 
tjugoförsta dygnet

Trappan är i skugga men solen som skiner gör konstgräset i mitten av torget lysande och stickande grönt: en pojke går dit och lägger sig raklång på rygg med armarna över ansiktet. Största delen av tiden händer inget särskilt. Ibland samlas några i klungor och det ser ut som en skolgård: de oroliga svärmarna som uppstår runt ett slagsmål. Jag kikar över deras axlar. I mitten sitter en kille med lång lugg som spelar en vemodig visa på gitarr.

Margareta Sidenwall, ordförande för ”Hudiksvall-Nordanstigs Asylkommitte”, sitter på trappan med 17-årige Qasim som är en av många vars fall hon driver juridiskt:

– Teoretiskt sett kan man hålla på hur länge som helst. Men man måste hela tiden hitta nya vändningar så det gäller att vara alert.

De har åkt hit över dagen för att visa solidaritet. Hon har köpt ett block och röda tuschpennor på Åhléns så att de är redo med hjärtan om det blir protester. Han målar lojt och säger att han är på trappan för första gången. Margareta ser frågande ut och påtalar att han ju var uppe i Stockholm förra veckan med sina kompisar. Han gör en medvetet skyldig min.

– Var ni inte här? Vad var ni för några svikare?

Strejken skapar en akut version av den blandning av tristess och spänning som uppstår när unga hänger på stan. Flera av killarna sitter på trappan med överhängande hot om avslag och förvar. Samtidigt som timmarna segar sig fram.

Väntan är det enda vissa av dem har och här vänds den till ett vapen.

Men de börjar bli otåliga, säger Fatemeh Khavari.

Som ledare har hon sedan dag ett stått inför frågan om hur man håller en rörelse vid liv.

Några killar vill sy ihop sina läppar.

– Jag har sagt absolut inte. Vi skulle ge människor en hemsk bild av oss. Och vi vill stanna för att börja bygga ett liv och kämpa för Sverige. Varför ska vi då skada oss själva? Jag har börjat läsa Gandhi nu. Han sittstrejkade lugnt som vi.

Hon tycker inte heller att de ska sluta äta. Hon vill inte att kampen vänds mot deras egna kroppar. I stället ska den riktas utåt. Hon ska under den kommande veckan ha möten med politiska ungdomsförbund. Med SSU.

27 augusti, 
tjugoandra dygnet

Gustaf Fridolin, Gudrun Schyman, Björn Kjellman. Offentliga personer rör sig med jämna mellanrum runt trappan och Amir Nabizadeh sveper omkring med en kamera. Han är strejkens största röst på sociala medier och säger att de vill komma ifrån tendensen att enskilda öden väcker protester efter att ha fått uppmärksamhet i medierna.

– Det måste handla om att förändra politiken. Inte om mig utan om alla oss – genom Fatemeh. Hon som själv har uppehållstillstånd kan prata för alla som inte har det.

Samtidigt är han medveten om att själva strejkens framgång bygger på synlighet, och försöker fotografera de kändisar som dyker upp.

Själv konkurrerar jag om Fatemeh Khavaris uppmärksamhet med andra reportrar.

Och det är en närvaro som skapar kontraster.

Som under den årliga utdelningen av Raoul Wallenbergpriset.

Fatemeh Khavaris vän Ahmad Rahimi, som länge kämpat för ensamkommandes rättigheter i Sverige, ska ta emot akademins pris för ”Ungt kurage”.

Han har fått sitt tredje avslag, och var nyligen på Migrationsverkets återvändarsamtal. Fatemeh Khavari lämnar Medborgarplatsen för första gången på länge för att vara med på galan. Speglar sig hastigt i ett skyltfönster vid Sergels torg.

– Wow, jag har saknat att gå runt bland människor som är neutrala. Som inte har åsikter eller vill ha info. Men mitt huvud är inte här. Jag ringer dem hela tiden, oroar mig. Jag känner mig som en mamma. I går somnade jag jätte
tidigt och sa till pojkarna att de skulle väcka mig om två timmar. Men jag vaknade nio på morgonen. De sa ”du var jättetrött, vi ville att du skulle få sova”.

Vid Nybroplan avbryts hon av två förbipasserande unga killar som känner igen henne och som ser förvirrade ut.

– Vart ska du? Ska du gå?

– Nej, nej. Gå till Medborgarplatsen nu. Jag kommer!

Ahmad Rahimi matchar den röda flugan med röda skor. Han mingelfotograferas med Fatemeh Khavari som är omsusad.

– Är det verkligen du?

– Heja dig!

– Jag såg det direkt i era ögon, att något stort skulle hända.

Aktivisten Tess Asplund kommer fram och lägger två moderliga händer på Fatemehs axlar.

– Glöm nu inte att ta hand om dig.

I den stora salen liknar konferencieren alla i publiken vid kejsarpingviner som lever i flock och sluter tätt intill varandra för att hålla värmen. Som turas om att stå ytterst i klungan i de kalla vindarna:

– Så är det för oss: en efter en går vi ut där och ställer oss i kylan och protesterar och säger till. Men med tilliten om att vi efteråt kan komma tillbaka in i flocken och värma oss.

Vinnarna av ”Ungt kurage” går upp på scenen.

– Och Ahmad Rahimi, om du fick planera en hel dag tillsammans med migrationsminister Heléne Fritzon, vad skulle ni hitta på då?

Han har förberett sitt svar tillsammans med Fatemeh Khavari.

– Först skulle jag säga: Stoppa utvisningarna till det farligaste landet! Och sedan säga att om Afghanistan verkligen är säkert kan vi åka dit tillsammans utan vakter och utan skyddsväst. Och så får vi se vad som händer, säger han till jubel och applåder innan rapparen Petter studsar upp på scenen och Fatemeh Khavari viskar ”vem är han?”

30 augusti, 
tjugofemte dygnet

SSU skjuter upp mötet två gånger men ordförandena för Liberalernas, Vänsterpartiets och Centerpartiets ungdomsförbund dyker upp. Efteråt håller alla tal framför trappan, och ropar i megafonen att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Fatemeh Khavari ställer en fråga i gruppens ställe:

– De som sitter här vill förstå hur strejken kommer att påverka politiken på riktigt. Kan du beskriva hur den här orken… Vad kommer den göra för skillnad för samhället?

– Sittstrejken gör att vi politiker uppmärksammar frågan mer. Ju fler som kommer och sitter med er, ju fler svenskar som kommer och sitter med er. Desto högre upp på dagordningen kommer den här akuta frågan, säger Centerpartiets Magnus Ek.

När de gått säger en pojke att det kändes skönt att lyssna på dem.

– Jag är bara rädd att allt ska ta slut.

Strejken är meningslös, menar Fatemehs storebror Mostafa Khavari senare på kvällen. Hon är hemma för att snabbt byta kläder.

Han sitter tillsammans med sin syster och mamma Jamila Khavari i tvåan de delar med ytterligare tre syskon: alla turas om att sova i våningssängarna eller på madrasser i vardagsrummet. I lägenheten möter långa skira gardiner vita mattor. Syskonen och mamman är slående lika med skrattande ögon.

– Vi bor så trångt att det är väldigt bra att hon sover på Medborgarplatsen, säger Mostafa och Jamila Khavari håller med.

– Hon pratar konstant och nu när det ringer journalister behöver vi inte lyssna lika mycket.

Är du orolig när hon sover ute på stan?

– Jo mycket. Men hon gör något viktigt.

Som ensamkommande med uppehållstillstånd fick Mostafa Khavari en god man, ett eget skrivbord och massor av tid att studera.

– Jag satsar stenhårt på skolan och allt gick bra. Sedan när jag fyllde arton kom de hit och allt blev huller om buller.

– Min bror är avundsjuk på att jag får all uppmärksamhet, förklarar Fatemeh Khavari.

– Han brukade få det för att han var så smart. Han tycker att man måste respektera reglerna i landet man kommer till.

Mostafa Khavari går tredje året på en skola i innerstaden, naturvetenskapliga programmet. Fatemeh skulle egentligen ha börjat gymnasiet i höst men strejken kom i vägen, och relationen till kaos skiljer dem åt. Hennes vana vid den. Hans önskan om att ha ordning omkring sig.

Men när livet som papperslösa i Iran blev ohållbart var det han som gjorde resan till Europa. Den tog nio månader. Han blev beskjuten vid gränsen till Turkiet och åkte utan flytväst – och utan att kunna simma – i en gummibåt från Turkiet till Grekland. Men värst var att vara utlämnad åt nuet och aldrig kunna planera. Han beskriver att de ofta trängdes fyrtio femtio stycken i någon lägenhet, väntade i timmar eller veckor på information från smugglarna om nästa förflyttning från punkt a till punkt b.

– Man fick aldrig veta längre än a till b.

Varför tror du inte på sittstrejken?

– Även om de får tillfälligt skydd så kommer det inte bli permanent. Vad spelar det för roll om de skickas till döden nu eller senare? Människor kommer bli ännu mer besvikna än de var innan.

– Och det pessimistiska är min personlighet bara. Vi två är olika. Så var det från att vi var små.

När Fatemeh Khavari hastigt har bytt om tar hon tunnelbanan till Medborgarplatsen för att sova. Kvällen är kvav och ett regn hänger i luften utan att släppa taget. Hon säger att hon är lik sin mamma.

– Vi skrattar åt allt, och är ändå allvarliga. Alltså när mamma plötsligt blir ledsen på riktigt… Allt stannar. Det jag har från pappa är att handla. Han sa inte så mycket utan gjorde saker i stället. Visade mig hur man är modig. Jag pratar, men jag agerar också.

Om pappa ringde… Jag skulle springa till honom och det är det enda som skulle kunna få mig att lämna detta.

Han försvann när hon var åtta år.

– Vi vet inte var han är någonstans, och jag förstod att så är det om man är papperslös. Ingen letar. Once you’re gone you’re gone. Men han kan finnas. Om han ringde… Jag skulle springa till honom och det är det enda som skulle kunna få mig att lämna detta.

31 augusti, 
tjugosjätte dygnet

Mötet med SSU:s ordförande Philip Botström blir äntligen av. I ett rum med utsikt över Södermalms sneda skorstenar. Fatemeh Khavari gör entré i rosa regnjacka och säger att det är bråttom. Människor sitter på förvar och kan inte vänta. Han konstaterar det faktum att en majoritet av riksdagen varken vill ha en tillfällig utvisningspaus eller riva upp den nuvarande lagen.

– Om vi inte har en konkret lösning är det svårt att påverka riksdagen och de vuxna partierna. Vi ville därför lyssna på er.

Fatemeh Khavari frågar om han tror att de – genom att backa strejken – riskerar att förlora valet nästa år.

– Nej, det här handlar väldigt lite om valet utan det handlar om människor. Människor som kommit till Sverige. Människor som väntar, säger han och presspersonen bryter in och säger att de måste börja avrunda.

Philip Botström lovar att fundera och återkomma med något de kan driva politiskt och de skiljs åt bara minuten innan sirenerna ljuder över Södermalm.

***

Trappan är tyst efter den brutala attacken på en polis. Några ungdomar städar frenetiskt med blå sopborstar och packar ner de fuktiga sovsäckarna. I morgon ska de flytta, och hålla sig till planen. De marscherar till Norra Bantorget. Fatemeh Khavari håller sitt tal omgiven av rosor och svenska flaggor. Hon ropar i megafonen att ”Alla vi som är utsatta grupper måste hålla varandra i händerna”. Solen skiner men i luften finns en vasshet som signalerar september och höst. Medierna fortsätter att rapportera om knivattacken och den gripna 17-åringen. Enligt uppgifter till Expressen ska han ha synts till vid sittstrejken, men inte varit aktiv. Fatemeh Khavari får frågor om händelsen som gör henne arg.

– Journalister störde hela manifestationen. De ville koppla honom till oss, fast vi är lika ledsna som dem. Men jag vägrade. Jag gav dem inget.

Kände du till honom sedan tidigare?

– Nej. Så klart inte. Och gärningsmannen är gärningsmannen. Han har gjort något hemskt.

Men även om han synts på strejken betyder det inte att rörelsen har någon skuld.

– Men det spelar ingen roll. Det blir en poäng för dem. Alla som hatar oss gjorde den kopplingen men också många fler. Jag vet inte… Allt det här har gjort många ännu tröttare, säger Fatemeh Khavari.

6 september, 
trettioandra dygnet

Under de kommande dagarna regnar det och hon blir onåbar på mobilen. Med flytten till Norra Bantorget hamnar strejken i medieskugga: för att den inte längre är någon nyhet, och kanske för att berättelsen blivit sårigare. Och så är det något med själva platsen. Träden runt omkring är täta; här finns ingen insyn och till skillnad från Medborgarplatsens folkliga trappa inget tydligt centrum. Ungdomarna sitter i glesa grupper under regnskydden. Många har uppdragna knän och håller om sig själva i kylan. Fatemeh Khavari talar lugnande med en kille som ligger på trottoaren. Han skakar. Har så ont i huvudet att han gråter.

I taxin på väg till akuten, och i den långa väntan som följer, säger hon att de senaste dagarna har varit svåra.

– Jag har frusit mycket och i förrgår vaknade jag och såg mig omkring. Varför har vi sovit på gatan i en månad? Finns det något slut? Jag kände ett så stort ansvar. Jag har för mycket på axlarna nu. Jag grät hela dagen. Och sedan bestämde jag mig.

Många vuxna som finns runt henne invänder. Strejken är fortfarande en rörelse med hopp. I veckan har utvisningarna debatterats i riksdagen.

De som har makten bryr sig inte om människor utan bara om att vinna valet. Nu måste jag vara beredd att gå längre.

– Jag har absolut inte gett upp men jag ser hur dåligt de mår. Och jag känner att vi måste bli hårdare nu för de som har makten bryr sig inte om människor utan bara om att vinna valet. Nu måste jag vara beredd att gå längre. Att hungerstrejka.

Hon säger att hon sällan träffar någon utanför rörelsen längre. Ungdomarna är i dåligt skick och hamnar lätt i bråk med varandra, hon kan inte lämna dem.

Och det nya beslutet har gjort hennes mamma så ledsen att de – som brukar prata med varandra flera gånger varje dag – inte har hörts på ett dygn. Jamila Khavari vill inte att hennes dotter ska vända kampen mot sig själv och den egna kroppen.

– Jag är inte där än och jag vet att det inte är en klok väg. Men det är den sista.

• Läs mer:

”Det räcker inte att visa sitt stöd – man måste göra något”

Hätska protester mot afghaner på Medborgarplatsen

Demonstranter flyttar till Norra Bantorget

Afghaner fortsätter manifestation vid LO-borgen

Läs mer om Fatemeh Khavari