Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Därför blev Metoo-uppropen så starka i Sverige

I världens mest frigjorda land har över 70.000 svenska kvinnor skrivit på uppropen mot sextrakasserier.

Varför händer det här?

DN:s Karin Eriksson och Sanna Torén Björling undersöker vår förmåga att skapa en folkrörelse. 

Den sociala revolutionen

1

Det är en fascinerande tanke: den här historien börjar med en man som gör en film om en kvinna i underläge. Filmen ger honom en stjärnstatus som han utnyttjar för att kränka och förnedra kvinnor.

I en av scenerna i ”Shakespeare in love” utdelar Viola de Lesseps en örfil till Lord Wessex när han tvingar till sig en kyss. Hennes protest är förgäves: hon måste underordna sig sin fars och drottningens vilja och acceptera en make hon inte vill ha.

Hollywoodproducenten Harvey Weinstein belönades med en Oscar för bästa film 1999.

I oktober bröt en lång rad kvinnor tystnaden om hur han använt sin position. Skådespelaren Alyssa Milano lyfte upp hashtagen Metoo på Twitter, och skapade en global proteströrelse mot sexuella trakasserier.

I Sverige valde tiotusentals kvinnor att säga: ”Jag också”.

Skådespelarna var först ut. Därefter följde sångarna, juristerna, kvinnorna i teknikbranschen, lärarna, politikerna, akademikerna, idrottarna, journalisterna, kockarna, läkarna... Hittills har 70.000 kvinnor i ett femtiotal branscher och sektorer skrivit på protesterna.

Det är uppenbart att debatten fått mycket stor spridning i just Sverige.

– Vi är chockade över att det har blivit så stort, säger Clara Berglund.

Hon är generalsekreterare för paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby, som organiserar alltifrån kvinnojourer till 1,6 miljoners-klubben som kämpar för kvinnohälsa.

– Vi jobbar med de här frågorna varenda dag. Vi upplever att det sällan är någon som lyssnar och att det är svårt att få upp dem på agendan. När det här händer blir vi helt tagna på sängen.

Det är en social revolution kommer att ändra relationen mellan män och kvinnor mycket mer än vilken bra lagstiftning som helst.

Nu talar experterna om en social revolution, som suffragetternas kamp för rösträtt för hundra år sedan.

– Du har tryckt hål på en böld. Det är en social revolution som kommer att ändra relationen mellan män och kvinnor mycket mer än vilken bra lagstiftning som helst. Det kommer att ändra vad män menar att man kan göra och vad man kan tillåta sig, det kommer att ändra vad kvinnor menar att man kan stå ut med, säger Drude Dahlerup, professor emerita i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

En revolution! I fredliga Sverige? Hur gick det till?

Trump undertecknar en exekutiv order omgiven av sina medarbetare.
Trump undertecknar en exekutiv order omgiven av sina medarbetare.

Sverige och USA

2

Den här historien tar också avstamp i vad många feminister världen över uppfattade som en käftsmäll: det amerikanska presidentvalet i november i fjol, när celebriteten Donald Trump besegrade Hillary Clinton och tillträdde med den manligaste ministeruppsättningen på 40 år. 

Trump kränkte systematiskt kvinnor verbalt, och hade fångats på band när han skröt om sina sextrakasserier. Det hade inte spelat någon roll. Han vann ändå, fick jobbet framför kvinnan.

Efter installationen ordnade kvinnor över hela världen protestmarscher. Under det senaste året har fler kvinnor än någonsin visat intresse för att ge sig in i amerikansk politik.

Metoo-rörelsen var en ny möjlighet för kvinnor att uttrycka sin vrede.

Men i USA har kampanjerna inte fått lika bred spridning som i Sverige, och fortfarande kretsar protesterna i hög grad kring trakasserier inom film-, nöjes- och mediebranschen.

– I Sverige får rörelsen en stark påverkan eftersom så många områden i arbetslivet berörs. I USA saknas en verklig, utbredd debatt om jämställdhet, och ”feminism” är inte ett ord som används ute på företagen. Om man betraktar feminism som ett problem kommer debatten bara att handla om enskilda individer, säger amerikanen Christian Christensen, som är professor och medieforskare vid Stockholms universitet.

Det är svårt att tala om strukturer i ett land där jämställdhetsdebatten ligger många år efter Sverige:

– I USA finns män som inte äter middag ensam med ogifta kvinnor, som vice president Mike Pence, säger Christian Christensen.

Många amerikanska medier fokuserar på avslöjanden om kändisar också utifrån en krass ekonomisk verklighet. Förhållanden på vanliga företag får helt enkelt inte samma genomslag.

– Det blir ingen nyhet om en mellanchef i Indianapolis avgår, säger Christian Christensen.

Sverige är också geografiskt mycket mindre. Ett upprop här blir snabbt nationellt.

Sverige och Danmark

3

Skillnaderna mellan #metoo-debatterna i USA och Sverige är kanske inte överraskande, men uppropen i Sverige fascinerar också våra nordiska grannländer. Tidigare i veckan sände dansk tv ett inslag om protesterna i Sverige.

– Då pratade man om att detta blir så stort för att det ställs mot Sveriges självbild som världens mest jämställda land. Men den tolkningen är fel. Feminister i Sverige är minst lika kritiska som feminister i Danmark. De är stolta, men inte nöjda, säger statsvetaren Drude Dahlerup.

Hon hävdar att det är feminismens starka ställning i Sverige som gör att kvinnor har valt att bryta tystnaden på bred front.

– Det är jättesvårt att komma ut ur tystnaden. Det är personligt och fyllt av skam och tankar om vad som ska om hända. Det gäller kvinnor över hela världen. Då krävs att det finns någon som lyssnar och som tar det på allvar. Någon som ser de strukturella problemen. Den känslan finns i Sverige. Och det ser vi också i reaktionerna från regeringen och partierna, från Sveriges Radio och Sveriges Television och de stora advokat­byråerna, säger hon.

Jämfört med Danmark och Norge spelar det roll, enligt Drude Dahlerup, att Sverige har en feministisk regering och en uttalat feministisk utrikespolitik. 

Samtidigt kommer Metoo-uppropen efter några år när det svajat i debatten om jämställdhet. Inför valet 2014 försökte flera partier möta utmaningen från Feministiskt initiativ med satsningar på kvinnofrågor. Dåvarande Folkpartiet gick till val på devisen ”Feminism utan socialism” och Miljöpartiet lyfte upp feminismen som prioriterad valfråga.

Åsa Romson efter talet i Almedalen,
Åsa Romson efter talet i Almedalen, Foto: Roger Turesson

Möjligen orsakade det dåvarande gröna språkröret Åsa Romsons Almedalstal om ”vita, hetero­sexuella, medelålders män” och deras krav på affärsflyg och köttmiddagar rena tryckfallet i debatten. Det gick inte särskilt bra för något av de partier som profilerade sig på kvinnofrågor.

När flyktingkrisen eskalerade efter valet kom helt andra frågor och strömningar i fokus. Traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar tycktes vinna mark i Sverige. Till och med debatten om kvinnors utsatthet kom att handla om riskerna för trakasserier och övergrepp när så många unga män hade sökt sig till Sverige.

– Vi upplever ju att mäns våld mot kvinnor ofta använts som ett kort i debatten. När vi hade en debatt om att många nyanlända utsatte kvinnor för övergrepp på festivaler, så drog man det kortet fast man egentligen hade en agenda om rasism eller antirasim, säger Clara Berglund på Sveriges kvinnolobby.

I augusti–september i år valde kvinnliga toppolitiker som moderaten Anna Kinberg Batra och liberalen Birgitta Ohlsson att tacka för sig. Statsminister Stefan Löfvens tunga rådgivare Emma Lennartsson fick avgå för att rädda en populär manlig minister.

Här fanns kanske ingen Donald Trump, men det blev inte mycket till jämställdhetsdebatt i vad som brukar beskrivas som världens mest jämställda land.

När Metoo-kampanjerna tog fart, blev dynamiken en annan. Flera av de experter som DN talat med pekar på att det har kommit ovanligt få protester mot uppropen i Sverige.

– Den extrema högern har varit förvånansvärt tyst, och jag tror att det beror på deras hyckleri i de här frågorna. De säger att de är för jämställdhet för att få det till att vi är bättre än invandrarna. Nu hör jag dem inte i debatten om Metoo, säger Drude Dahlerup.

I #metoo-debatten sitter partier som Sverige­demokraterna på dubbla stolar. Å ena sidan är de kritiska till den organiserade feminismen. Å andra sidan vill de försvara ”svenska värderingar”. Och jämställdhet är bland det svenskaste som finns.

Extrema Sverige

4

Sverige är inte alls Landet lagom. Tvärtom intar vårt land en position på ytterkanten: Ett sekulariserat land, där befolkningen sätter tilltro till rationalitet och förnuft. Ett land där självförverkligande och livskvalitet väger tungt.

Ett extremt land.


Detta syns tydligt i kulturkartan från forskningsprojektet World value survey. Sedan 1981 har forskarna genomfört runt 350 000 intervjuer i uppemot hundra länder. I den senaste mätningen intervjuades medborgare i 61 stater.

Studierna visar tydligt att så kallade frihetliga värderingar sprider sig i hela världen. Men Sverige och de nordiska länderna ligger klart högst.

– Det har gått i hack, men ändå väldigt tydligt uppåt, säger Bi Puranen, generalsekreterare vid World value survey och forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Jämställdhet är ett av de frihetliga värden som rankas högt i Sverige. Stora delar av befolkningen tycker att män och kvinnor ska ha lika rätt till utbildning och arbete och att de ska ha lika möjligheter att bli politiska ledare.

Men det finns ytterligare några områden där Sverige och Norden sticker ut. Det gäller synen på hur barn ska uppfostras, och det gäller individens rätt att fatta egna beslut – om alltifrån skilsmässor till aborter. Det gäller också föreställningen att vi har rätt att göra våra röster hörda och påverka våra politiker, våra arbetsplatser och vårt samhälle.

– Här ligger Sverige extremt högt och detta är ju verkligen tanken bakom Metoo, säger Bi Puranen.

Hon tror att tilliten bland de svenska medborgarna spelar stor roll för styrkan i Metoo. Vi har inte bara en tillit till dem som står oss närmast, vi har också en tillit till dem vi möter, och människor med andra bakgrunder.

Det finns en intolerans mot intoleransen.

– Det finns en förståelse för att människor ska göra sina egna val, men inte för att man förminskar eller begränsar andra. Vi har genom Metoo sett en fruktansvärd intolerans av en del män och det är förhoppningsvis stopp för det nu, säger Bi Puranen.

Det händer att hon får frågor om varför Sverige måste vara så extremt. Då påpekar hon att Sveriges position på kulturkartan innebär att vi är närmare än andra länder att uppfylla de 30 artiklarna i FN:s konvention om mänskliga rättigheter – något som det är rimligt att sträva efter, inte tvärtom.

– Extremt kan ju låta negativt. Men då får man ju fundera över vad som skulle hända om vi rörde oss mot mitten. Då skulle det bli lägre tolerans mot dem som är annorlunda och svårare att få skilsmässa. Vi skulle längta efter starka ledare och bli mer rädda för andra, säger hon.

En lång historia

5

Kanske började uppropet redan på en ö i Mälaren för nästan 750 år sedan. Det var där och då som kung Magnus Birgersson Ladulås utfärdade Alsnö stadga. Då formaliserades Birger jarls fridslagar. Lagen om kvinnofrid var en av dem. Den förbjöd överfall och kidnappning av kvinnor. Möjligen var den mest av allt ett skydd för fäder och äkta män från stöld: Lagen tog ingen hänsyn till om kvinnorna samtyckte till att rymma, och det spelade ingen roll om kvinnorna utsattes för våldtäkt under kvinnorovet. Men kvinno­frid fanns i alla fall med som begrepp, när en mycket tidig version av svensk lag antogs.

– Det här är ingen quick fix utan en djup historia av lagstiftning och värderingar som har byggts upp under lång tid, säger Bi Puranen.

Kvinnor hade rösträtt i Sverige under en period av 1700-talet, men det skulle dröja till 1921 innan kvinnorna kunde kandidera och rösta i ett riksdagsval. Då hade suffragetterna fört en hård kamp för kvinnors rättigheter.

– Vi har en lång historia av hur kvinnor gått samman. Det har varit många tillfällen när man har skapat separata rum där kvinnor har stöttat varandra och delat med sig av sina upplevelser, och sedan gått ut tillsammans med krav, säger Clara Berglund.

Det personliga är politiskt. Så löd slagordet i feministiska kretsar på 70-talet, då kvinnor tog kampen för rätt till förskola och barnomsorg.

Brit Stakston, författare och mediestrateg.
Brit Stakston, författare och mediestrateg. Foto: Eva Tedesjö

Organisation och digitalisering

6

Nästan alla som DN talar med inför den här artikeln lyfter fram den starka folkrörelsetraditionen, den höga anslutningsgraden till fackförbund och föreningar, och ett okomplicerat förhållande till att agera kollektivt som skäl till att höstens debatt fått ett sådant genomslag. Dessutom är vi uppkopplade och vana vid sociala medier.

Brit Stakston, författare och mediestrateg som har skrivit mycket om digitaliseringens och de sociala mediernas konsekvenser, lyfter också fram #prataomdet, den kampanj som inleddes 2010 i kölvattnet av sexualbrottsanklagelserna mot Wikileaksgrundaren Julian Assange i Sverige. I likhet med #metoo uppmanade #prataomdet till diskussion om sexuella övergrepp.

Kampanjen kom att bidra till debatten om en samtyckeslagstiftning, till mobiliseringen kring Feministiskt initiativ och den krattade vägen för vad som nu sker.

– Efter #prataomdet låg en stor digital rörelse startklar. I och med Trumps valseger fanns samtidigt en uppdämd frustration över att det fortfarande är något som inte stämmer, säger Brit Stakston.

Hon är förvånad över att vare sig politiker eller traditionella folkrörelseorganisationer tydligare har omfamnat den senaste tidens sjudande aktivitet.

På jobbet

7

Traditioner och värderingar, infrastruktur och digitalisering är faktorer som kan förklara varför Sverige skiljer ut sig gentemot andra länder. Men varför blir uppropet så starkt just nu? Varför inte för tio år sedan? Eller om fem år?

Det finns en faktor till.

Metoo är tydligt kopplat till arbetsplatserna, inte till den privata sfären som så många tidigare debatter. Och svenska kvinnor jobbar. 

Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige är nära 80 procent och högst i hela EU. Den ligger långt över den amerikanska på 56 procent.

Anna Wahl, vice rektor på Kungliga Tekniska högskolan har varit genusforskare i decennier, och är en av Sveriges främsta. Hon blev inte ett dugg förvånad över vittnesmålen.

– I samband med Harvey Weinstein fick jag frågan om filmbranschen var värre än andra. Nej, det är den inte. Det visste jag ju. Men som forskare är jag också innesluten i ett slags normalisering, och också jag har överväldigats av mängden upprop och kraften i dem.

Anna Wahl har besökt och föreläst på ett otal organisationer i de flesta branscher, och ser en mognad.

– Statistiken förändras långsamt, men i dag finns en medvetenhet om de här frågorna som saknades för tjugo år sedan, i synnerhet hos företagsledningarna. Förr förklarade de sig ofta genom att peka på olika problem med kvinnorna: de saknade rätt kompetens, de ville inte. I dag finns en helt annan förmåga att tala i strukturella termer, och till och med makt.

Kanske, fortsätter Anna Wahl, är Metoo också ett tecken på att det lågintensiva arbetet nu har burit frukt.

En backlash eller en ljusare framtid?

8

Många män kommer att se tillbaka på hösten 2017 och tänka på vilket hot kvinnorna plötsligt utgjorde mot dem – inte tvärtom, tror Rebecca Traister, amerikansk journalist och författare. Hon pekar också på den tystnad som lät männen hållas under så lång tid:

– Trakasserianklagelser mot personer som Fox News-profilen Bill O’Reilly och bolagets chef Roger Ailes och mot Donald Trump hade varit kända länge utan att det hade skadat deras karriärer. Att så många ”visste” utan att något hände handlar mer om att det ända fram till helt nyligen inte betydde någonting, för väldigt många.

Rebecca Traister tar en backlash för given: i ett samhälle där vita män har makt, kommer de att försvara den makten – och status quo.

– Frågan är inte om, jag vet bara inte vilken form en backlash får.

Kanske i form av en ökad machokultur. Kanske svänger debatten omedelbart om någon utpekad begår självmord, eller om en man straffas felaktigt eller oproportionerligt, spekulerar Rebecca Traister, som följde Hillary Clinton nära under hennes valkampanj och som har skrivit ett stort antal reportage om feminism. Hon är orolig över vart debatten kan ta vägen i USA.

– Jag är rädd att vi missar den större bilden genom att lägga fokus på enskilda individer. En kvinna som jag skrev om var rasande över män som ser sig själva som hjältar för att de aldrig har tagit en kvinna på låret, när de samtidigt hade motat undan kvinnor på sina arbetsplatser på tusen andra sätt.

I ett samhälle där vita män har makt, kommer de att försvara den makten – och status quo.

I Sverige är risken för backlash mycket mindre, tror medieforskaren och den Sverigebaserade amerikanen Christian Christensen.

– Visst ser lite av ”man kan inte säga något alls längre” bland män, men det är ett dåligt argument. Ett fåtal män har nämnts vid namn och hängts ut. Däremot finns ett tryck på kvinnorna att offentligt visa vilka de är, och fläka ut sig och sina pinsamma, smärtsamma historier. På så sätt har männen fortfarande makt.

Brit Stakstons oro för att uppropen ska utvecklas till en folkdomstol har minskat, men hon hoppas att man inte tappar bort de som har berättat.

Det kan vara svårt att kliva fram. 

– Efterverkningarna av #prataomdet var i flera fall långa för de enskilda kvinnorna. Det är inte alltid som omgivningen är redo att veta.

Hur länge intensiteten håller i sig återstår också att se. Statsvetaren Drude Dahlerup säger att det är viktigt att kampanjen hamnar rätt.

– Det är viktigt att de som går ut med namn genom uppropen har på fötterna för en polisanmälan. Tidningarna är röriga just nu, med namn eller inte namn, och man måste tillbaka till sina gamla etiska principer.

Clara Berglund på Sveriges kvinnolobby hoppas att den politiska debatten tar intryck av hösten, och att vi också får se förslag och förändring. 

–  Om det inte blir så är det ett svek mot alla som har delat med sig av vittnesmål och mot allt det engagemang som finns. Jag tror att det finns en risk att det här bara handlar om våld och sexuella trakasserier och att man inte ser hur det hänger ihop, att det hänger ihop med jämställdhet generellt. Att det här handlar om män som har makt och utövar våld mot kvinnor som har mindre makt på ett strukturellt plan. Makt, inflytande, löner, hälsa, karriär – alla de sakerna gör att det här får så stor sprängkraft, säger Clara Berglund.

På alla de arbetsplatser som nu berörs av anklagelser och uppror vilar ett stort ansvar på många chefer. Men att skapa rättssäkra, trygga rutiner och en företagskultur där det är tydligt vad som är acceptabelt görs inte i en handvändning.

Genusforskaren Anna Wahl hyser ändå tilltro till att de idoga utbildningsprojekten nu bär resultat:

– Jag hoppas att männen inte bara går i försvar. Om många kvinnor nu måste vara förlåtande mot sig själva, och acceptera att de ”kunde vara så dumma att de gick med den där mannen”, så hoppas jag att männen också kan vara det. Att de kan se att de har gjort vad de gjorde för att det var vad som förväntades av dem. Att de ansåg sig mer värda än kvinnor och tog sig friheter på deras bekostnad för att det var vad de hade lärt sig.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.