Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

De nya eldsjälarna

De är idrottsledare, studenter, lärare, busschaufförer och konstnärer. Alla har de engagerat sig under en höst när det svenska samhället satts på prov och gjort viktiga insatser för sina medmänniskor. Det här är de nya eldsjälarna.

I augusti kände stockholmaren Igor Kubát att han var tvungen att göra något. Han bestämde sig som så många andra svenskar för att resa ut i Europa för att hjälpa flyktingar. Han har sett döda människor på stränderna vid Medelhavet och samtidigt räddat liv.

– Det jag gör ger en djup inre tillfredsställelse, säger han.

Igor Kubát sveper i sista stund in på färjeterminalens kafé i sin gröna parkas, beställer en kopp te och berättar vad han varit med om under dagen.

Tillsammans med andra volontärer har han bistått flyktingar vars båt kapsejsat.

När volontärerna kom ombord på sjöräddningens båt låg två döda spädbarn på däck och deras mödrar var utom sig av förtvivlan.
Själv fick Igor ett spädbarn i famnen, utan att veta om det levde eller inte.

– Jag klämde på det flera gånger, rätt hårt till och med. Sedan lade jag det på marken och tryckte till på ryggen. Då började barnet hosta, berättar han med tårar i ögonen.

Hans lycka stod i kontrast till de sörjande mödrarna, händelsen var på det viset ett koncentrat av det han upplevt under hösten då sorg och glädje ständigt blandats.

Foto: Roger Turesson.Igor Kubát kom själv som flykting till Sverige när han var tre år. Foto: Roger Turesson.

Det positiva tar ändå överhanden.

– Jag känner en sådan inre tillfredsställelse. Här träffar man också hela tiden underbara människor, människor med stora hjärtan och gemenskapen är enorm, säger han.

Vi träffade Igor Kubát första gången en ljum sensommarnatt utanför byn Horgos vid gränsen mellan Serbien och Ungern.

Vid midnatt hade Ungern stängt sin gräns, de hundratals flyktingar som kom för sent fick övernatta på asfalten utanför tax-freeshopen på den serbiska sidan.

Igor och hans volontärkamrater dammsög bensinmackarna i närheten på vatten och frukt, deras aktion gjorde natten något drägligare för de strandsatta.

Gränsdramat utspelade sig bara några mil från Senta, staden där Igor föddes och från vilken hans familj flydde till Sverige 1991. Familjen hörde till den ungersktalande minoriteten i provinsen. Igor var tre år.

När vi träffade Igor vid gränsen hade han då några veckor bakom sig som volontär, det som fått honom att engagera sig var när han på plats i Budapest sett hur illa flyktingarna behandlades i Ungern.

– Jag hade pengarna eftersom jag jobbat i sopsvängen hela sommaren, jag hade tiden eftersom jag var klar med mina studier och hade tänkt åka jorden runt och jag kunde ungerska, berättade Igor den där natten om hur han hade känt sig kallad och ställt in resan.

Foto: Roger TuressonFoto: Roger Turesson

Han är säker på att hans förflutna som flyktingbarn spelat in.

Igor startade Facebook-gruppen ”Igors volontärarbete för flyktingar” och uppmanade alla som ville stödja honom att sätta in pengar på hans konto.

Så började odyssén som förde honom till flyktingkrisens brännpunkter längs den så kallade Balkanrutten.

Det jag gör ger en djup inre tillfredsställelse. 

Han anlände till den grekiska ön Lesbos under de kaotiska veckorna i september och oktober då det kunde komma flera tusen flyktingar om dagen.

– Då var det nästan bara volontärer där. Det var helt sinnessjukt vilket ansvar vi fick ta, berättar Igor.

I december åkte han över till den turkiska sidan, på Facebook hittade han en liten volontärgrupp i kuststaden Cesme.

Där stötte vi av en tillfällighet åter ihop med Igor.

Tillsammans tar vi nu färjan tillbaka till Lesbos, nästa dag bilar vi längs den steniga ostkusten och upptäcker en överfylld gummibåt ute till havs. Den ser ut att kunna kapsejsa när som helst.

Igor tar upp en kvarlämnad flytväst och börja vifta med den för att leda båten bort från den pir av vassa stenar som skjuter ut från stranden.

Ytterligare några volontärer dyker upp och räddningsaktionen går bra.

– Det var tur att vi var där, det hade kunnat illa annars, säger Igor Kubát i bilen efteråt och tänker på de vassa stenarna.

 

Fakta. Igor Kubát

Ålder: 27

Bostad: Södermalm, Stockholm

Familj: Mamma och pappa, två yngre bröder.

Gör: Startade i höstas Facebooksidan ”Igors volontärarbete för att hjälpa flyktingar” där han ber om ekonomiska bidrag för sitt engagemang. Har hittills fått in nästan 200 000 kronor. På hans Faceboosida kan man se vad pengarna går till”.

Fakta. Igor Kubáts tre råd till den som vill engagera sig

  1. Var beredd på att få se mycket hemska saker och att det kommer att förändra dig på djupet.
  2. Spela inte hjälte. Tänk på att sova och äta ordentligt. Annars är det stor risk att man går man in i väggen och inte kan fortsätta att hjälpa till.
  3. Dokumentera din resa. Skriv av dig och ta mycket bilder när du kan för att kunna bearbeta det du är med om. Se också till att dela med dig av dina upplevelser och erfarenheter till ditt närverk – de personliga berättelserna engagerar otroligt mycket. Det hjälper både att inspirera andra att hjälpa och att driva opinion.
 

Allt föll på plats när hon såg flyktingarna vid Centralen

En dag i tidig september upptäckte Susanna Charboti att hon befann sig i en flyktingkris. Mitt i Stockholm, mitt ibland oss.

– Jag kände väldigt starkt att jag ville göra någonting. Så jag gjorde det jag kunde, säger 21-åringen som startade ”Vård på Centralen”.

Det började med bilderna, de obegripliga bilderna som kom till henne i nyhetsflödet, via sociala medier. De överfulla gummibåtarna på Medelhavet, de smärtsamma rapporterna om det stigande antalet drunknade, om flyktingläger på grekiska öar.

Känslan av katastrof kom allt närmare. Med rapporter från Makedonien, Ungern, Tyskland. Susanna Charboti var en av alla svenskar som upplevde en växande frustration. Kunde hon göra något och i så fall vad?

För henne föll det på plats en dag när hon med egna ögon såg flyktingar anlända till Stockholms central. Behovet av enklare medicinsk omvårdnad var uppenbart. Receptfria värktabletter, plåster, bandage. Kanske halstabletter,vätskeersättning.

– Jag vet ju att alla inte kan göra allt, men att alla kan göra något. Jag startade en insamling på sociala medier och uppmanade människor att skänka pengar till omläggningsmaterial och receptfria mediciner.

Snart hade Susanna Charboti två resväskor fulla. Hon tänkte egentligen inte så mycket, hon tog bara sina väskor och ställde sig i regnet utanför Centralen i Stockholm.

På en vecka hade hon lyckats knyta till sig ett 40-tal vårdutbildade volontärer som enligt schema bemannade det som då vuxit till något som liknade akut vårdcentral. Då hade de flyttat in i Centralhallen och fått en egen plats.

Fram till dags dato har 250 volontärer arbetat för den ideella förening som så småningom kom att bildas och registreras som ”Vård på Centralen”.

För Susanna, som är halvvägs in i sina läkarstudier, blev det heltidsjobb vid sidan om pluggandet. Den lilla ”vårdcentralen” var bemannad mellan klockan 10 och 23 varje dag och Susanna var i princip alltid där eller på något fik i närheten för att sköta den växande administrationen.

– Jag vet inte exakt hur många vi hjälpt. När trycket var som störst hade vi minst 100 personer per kväll. Ofta kunde vi inte stänga ner förrän långt efter midnatt, säger hon.

Foto: Magnus HallgrenSusanna Charboti hjälper flyktingar på Centralen. Foto: Magnus Hallgren.

Att stå där och ta emot dem som kom var till en början en surrealistisk och närmast brutal aha-upplevelse.

– De vi mötte här – mitt inne i Stockholm – var ju precis de människor jag läst om i tidningarna och sett på tv. Några hade lunginflammationer efter att ha svalt vatten i Medelhavet, andra hade skrapsår efter steniga stränder, och vissa hade skavsår efter timmar av vandrande.

Att finnas där för dem, att se hur mycket det betydde för de som sökte hjälp och att få vara en del av ett brinnande engagemang har varit belöning nog.

– Min pappa sa alltid till mig när jag växte upp att ”Susanna, du har möjligheter som andra människor bara drömmer om. Ta vara på dem, slösa inte bort dem.” Det känns som att det är precis det jag gjort.

Susanna är född i Helsingborg. Hennes föräldrar, ursprungligen kurder från Irak, kom till Sverige i början av 90-talet via Iran och studier i Ryssland.

Hennes pappa är läkare, reumatolog, och hans livsresa har påverkat henne mycket.

– Hans föräldrar var analfabeter, han valde att gå en helt annan väg. Och det har slagit mig många gånger under den här hösten – att hade han inte gjort det så hade jag mycket väl kunnat vara en av dem som flytt hit nu.

Foto: Eva TedesjöFoto: Eva Tedesjö

Men hon hade, som hon uttrycker det, ”turen att födas i Sverige”.

– Jag har fått livet serverat på silverfat. Fred, frihet och gratis utbildning. Sverige är verkligen fantastiskt. Och det har jag också tänkt på många gånger under tiden som vi arbetat nere på centralen, att det enda som egentligen skiljer oss människor åt är ofta var vi råkar ha blivit födda.

Det enda som egentligen skiljer oss människor åt är ofta var vi råkar ha blivit födda. 

Nyfikna, vetgiriga och kanske lite för envisa Susanna tog snabbt till vara på särskilt råd hon fick av sin farfar.

– Trots att han var analfabet så förstod han att tiderna hade förändrats. Han ägnade sitt liv åt att försvara sin mark med vapen, men till mig och mina syskon sa han, 80 år gammal, att kunskap är verklig makt och att de vapen vi skulle använda oss av var pennor.

Efter att Susanna avslutat sina gymnasiestudier började hon direkt plugga på Karolinska institutet i Solna. Hon vet inte exakt vad hon vill bli, kanske barnkirurg, men hon väljer att hålla alla dörrar öppna, hon är ju ”bara” halvvägs in i utbildningen.

Hennes 20-årige syster är på väg att bli tandläkare, hennes 18-årige bror är redan inne på sin andra termin på läkarlinjen. Och så har hon två ”sladdsyskon”, 13 och 4 år gamla.

– Tyvärr tror jag att de kommer växa upp i ett hela annat Sverige än det jag vuxit upp i. Främlingsfientligheten har blivit mer normaliserad, jag tror tyvärr att de kommer att möta mer motstånd än jag har gjort, säger Susanna.

Men samtidigt har det hänt någonting med Sverige under de senaste månaderna.

– De goda krafterna har tagit plats, både i verkligheten och i medierna. Det har varit en skön känsla, en känsla av upprättelse mot dem som odlar främlingsfientlighet. Jag har fått nytt hopp om mänskligheten den här hösten.

Nu går Susanna Charbotis initiativ in i en ny fas. Sedan gränskontorollerna infördes har verksamheten på centralen successivt trappats ner. Nu trappas i stället arbetet med att stötta med lättare omvårdnad på olika asylboenden upp. Tanken är att ”Vård på Centralen” ska bedrivande ambulerande verksamhet och finnas där de behövs som bäst.

I backspegeln av allt som hänt ser Susanna Charboti flera olika saker.

– Jag har blivit djupt berörd av allt som hänt, av alla människor jag mött under den här resan. Ibland tänker jag på vart de tagit vägen, på dem som drog vidare, på dem som vände tillbaka och på dem som valde att söka asyl här.

– Men jag har också lärt mig att inte övermannas av mina egen känslor. Jag kan bara det jag kan, jag kan inte göra någonting annat. Det viktiga är att vi inte fastnar i en känsla av maktlöshet, att vi alla förstår att alla kan göra skillnad på sitt sätt.

 

Fakta. Susanna Charboti

Ålder: 21 år

Bor: Studentlägenhet i Visättra, Huddinge

Familj: Pappa och mamma, fyra yngre syskon i Eskilstuna

Gör: Läkarstuderande, sex terminer avklarade. Startade ”Vård på Centralen” i samband med att den stora flyktingströmmen nådde Stockholm i september i år. Organiserade bemanning av frivillig sjukvårdspersonal, engagerades sig i att få sjukvårdsmaterial och receptfria läkemedel till skänks av så väl olika apoteksbolag som av privatpersoner.

Fakta. Susanna Charbotis tre råd till den som vill engagera sig

  1. Våga ta det första steget, alla måste börja någonstans. Det kan inte vara färdigt eller perfekt från början.
  2. Alla har tid att engagera sig om man bara vill. Men tänk inte att du måste lägga ner all din lediga tid, tänk att du ska lägga den tid du klarar av att lägga. Det räcker långt.
  3. Förhåll dig källkritiskt till all information du får under krislägen. Allt som sägs och publiceras är inte sant och falk kunskap är och förblir på många sätt farligare än okunskap.

Jan Wennbergs resa genom Sverige blev en ögonöppnare

Efter att ha guidat flyktingar på en 16 timmar lång bussresa genom Sverige blev Jan Wennberg rikskändis. Nu använder han engagemanget som bussresan väckte till att ordna aktiviteter åt asylsökande.

För att dryga ut pensionen tar Jan Wennberg, 66, ibland extraknäck för sina gamla arbetsgivare. Men när han fick veta att hans inhopp skulle innebära att bussa asylsökande flyktingar i 16 timmar, från Täby till Riksgränsen, tvekade han.

– Jag känner ju till historien där flyktingpassagerarna vägrade kliva av bussen. ”Ojdå”, tänkte jag, ”kommer det här att bli samma sak?”

Farhågorna stegrade när han mötte de rädda och oroliga passagerare som väntade i Täby. Migrationsverkets personal hade visserligen berättat för de asylsökande var Riksgränsen låg någonstans, men inte mycket mer.

– Det var många som inte ville gå på bussen. Stämningen var tryckt. Jag och min kollega skulle köra dem hela natten genom skog och mörker, och sedan på morgonen fortsätta lika länge till norrut. Vi fick inte stanna på vanliga rastplatser, den enda maten var färdigpackade pannkakor och limpa utan pålägg. Det kändes som dåligt värdskap.


Foto: Robert Henriksson Foto: Robert Henriksson.

Som busschaufför van vid att guida kryssningspassagerare återkommer han hela tiden till just ”värdskap”. Halvvägs genom resan frågade kollegan Björn Jacobssons om Jan kunde berätta lite om omgivningen, eftersom de åkte genom hans gamla hembygd. Jan Wennberg guidade resenärerna genom Gällivare, Svappavaara, Kiruna…

En av de engelskspråkiga flyktingarna hjälpte till att tolka.

– Efter ett tag blev jag varm i kläderna och började berätta om mitt tidigare liv i Kiruna och Riksgränsen. Skidturerna, utekvällarna på after ski, hur jag kört skotern genom isen.

Hela min bild av människor som flyr våld och krig förändrades radikalt.

Jan Wennbergs berättelse om den lyckade bussresan har redan blivit en medial succé. När flyktingarna kom fram till asylboendet i Riksgränsen förstod inte Migrationsverkets personal varför de var så glada. Busschaufförerna och de asylsökande kramades och skrattade när de tog avsked.

På bussen intill var stämningen den motsatta, där ville flyktingarna inte gå av. Jan Wennberg ombads att snabbt köra därifrån innan hans passagerare ångrade sig.

– Hela min bild av människor som flyr våld och krig förändrades radikalt på den resan. De lämnar allt och ger sig rakt ut i ingenting. Jag trodde att det var under hyggligt ordnade och respektabla former, men de föses bara runt mer eller mindre brutalt mot okända mål.

Foto: Robert HenrikssonFoto: Robert Henriksson

Mötet med flyktingarna har fått Jan Wennberg att fortsätta engagera sig i asylsökandes situation. Som pensionerad busschaufför gör han det han kan bäst – ordnar resor. Den 12 och 13 december fixade han bussar, lunchlådor och tillstånd så att 240 asylsökande kunde besöka damernas världscup i Åre.

– Den första dagen var det riktigt skitväder, på berget blåste det 19 sekundmeter. En del av de asylsökande frös rejält så jag var tvungen att köra hem dem. De fick lära sig den hårda vägen att klä sig för kylan här uppe. Men nästa dag var de tillbaka, nästan allihop.

– En av dem sa: ”här på asylboendet äter jag, sedan sover jag, sedan äter jag, sedan sover jag.” Det ska han göra i två år tills han får sitt uppehållstillstånd. Det var en chock för mig, och jag förstod hur värdefullt det är för dem att komma ut bland folk och i sammanhang där människor är glada.


Foto: Robert Henriksson Foto: Robert Henriksson

Fakta. Jan Wennberg

Ålder: 66 år.

Bor: Duved

Familj: Fru och två vuxna barn.

Gör: Pensionär och busschaufför. Jan arrangerar aktiviteter och resor för asylsökande. Han har anordnat besök till världscupen i Åre och blev rikskänd när han guidade flyktingar på en 18 timmars resa mellan Täby och Riksgränsen.

Fakta. Jan Wennbergs tre råd till den som vill engagera sig

  1. Fråga dig själv vad kan du erbjuda. Vad är du bra på? Vad önskar sig de nyanlända gästerna?
  2. Bryt passiviteten tidigt genom att erbjuda dina initiativ till aktiviteter. Introducera gästerna till föreningslivet.
  3. Låt inte språket bli en ny ”Berlinmur” mellan dig och gästerna. Låt kroppsspråk och gester utvecklas till svenska.

3 400 målade träpålar blir ett stort tack till det svenska folket

Konstverket är ett monumentalt tack till det svenska folket. En 160 kvadratmeter stor flagga krönt med tretton kilo glitter. Konstnären? Tjugo flyktingar i lilla Stjärnhov ihop med eldsjälen Elisabeth Frieberg.

Foto

Till nyår ska verket ”We want to thank the Swedish people” stå klart intill Solbacka asylboende utanför Gnesta. Många har stöttat: Virket, värt nära hundra tusen kronor, fick de gratis. Färgen liksom den hyrda sågen för halva priset. Oengar har konstnärsvänner till Elisabeth Frieberg skänkt. Till detta kommer de oräkneliga arbetstimmar som flyktingarna lagt ner sedan i november på att måla och banka ner de 3 400 spetsiga trästolparna i myllan.

– De har konstant varit ett tjugotal personer som jobbat otroligt hårt från nio på morgonen till långt in på kvällarna. Engagemanget har varit fantastiskt, säger Frieberg som tog sin magisterexamen vid konsthögskolan i Umeå 2010 och närmast ställer ut i Wien i vår.

Hon engagerade sig för de asylsökande både för att hon bryr sig om Stjärnhov, där hon växte upp, och människorna som är på flykt i Europa. Under hösten har de boende i trakten samlat in kläder och annat som de nyanlända behöver. Vettiga aktiviteter har det emellertid varit ont om.

– Jag tänkte att just det kunde ju jag hjälpa till med, till exempel genom att starta konstkurser. Så jag fick ihop konstmaterial från kollegor, färg och block och annat, och åkte dit.

En av de nyanlända på Solbacka som redan var intresserad av att jobba med konstprojekt heter Imad Alshatti och kom med sin familj till Sverige från Damaskus i Syrien. När Alshatti och Elisabeth Frieberg träffades första gången hade han redan funderat på att bygga en jätteflagga vid Solbacka och dessutom räknat ut att han behövde 1 700 löpmeter trästolpe för att skapa en.

Konstverket består av 3400 spetsiga trästolpar. Foto: Nicklas Thegerström.

När den blå och gula flaggan står stadigt ska Elisabeth Frieberg påbörja ett integrationsarbete i Stjärnhov genom att sammanföra flaggkonstnärerna med traktens professionella, målare, keramiker och skulptörer.

– Min tanke är att alla de intresserade på asylboendet ska träffa och lära känna konstnärerna på bygden. Dessutom vill Imad fortsätta att jobba med utsmyckningar själv och med mig vilket jag tycker skulle vara väldigt kul – fast det förutsätter ju förstås att han får stanna i Sverige.

Jag ville på ett väldigt tydligt sätt stötta de som kommer hit. 

Vad fick dig att dra i gång ”We want to thank the Swedish people”?

– Jag ville på ett väldigt tydligt sätt stötta de som kommer hit. Med den här flaggan har de skapat en ny och mer rättvis bild av Sverige tycker jag, ett land där alla borde få kunna bo om de vill, svarar hon och tillägger:

– Och jag var också urless på alla präktiga människor på Facebook som lägger ut citat från olika politiker för att verka viktiga i stället för att göra något själva.

Foto: Nicklas ThegerströmFoto: Nicklas Thegerström

Vad har arbetet på Solbacka betytt för dig?

– Hur jäkla mycket man får tillbaka om man engagerar sig för andra. Det har varit min tröst den här hösten med allt det som hänt politiskt som gjort mig och så många andra väldigt nedstämda. Det här handlar inte särskilt mycket om politik utan om att vara människa och visa när något är fel.

Fakta. Elisabeth Frieberg

Ålder: 38

Bor: Enskede i Stockholm

Familj: Man, barn och två hundar

Gör: Konstnär utbildad vid Umeå konsthögskola och Konstfack i Stockholm, representerad vid Statens konstråd och en rad landsting, föreläser på konsthögskolor i Sverige och Tyskland och mottagare av bland annat Konstnärsnämndens arbetsstipendium och Olle Bærtling-stipendet. Har sedan i november i år hjälpt Imad Alshatti att leda konstprojektet ”We want to thank the Swedish people” i Stjärnhov utanför Gnesta.

Fakta. Elisabeth Friebergs tre råd till den som vill engagera sig

  1. Börja med ett projekt som inte är ett heltidsarbete
  2. Engagera dig i ett långsiktigt och kontinuerligt projekt
  3. Ta på dig en rimlig arbetsbörda så att du inte går i väggen, vilket är lätt hänt när man ser de stora behoven som finns.

 

Text:
Georg Cederskog

Basketbohemen gav tillbaka favoritsporten till flyktingarna

Efter fyra år i Sverige får Abbas, Jawad, Sarajuddin och Mehran äntligen praktisera den sport de är uppväxta med, cricket – tack vare Christer Sabel, basketbohemen som alltid gått sin egen väg.

De fyra killarna som DN möter i ett kyligt Nässjö är ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.

När de kände sig mätta på inomhusfotbollen i sporthallen tog de ett snack med Christer Sabel och Micke Eriksson, som i basketklubbens regi håller i fritidsaktiviteterna för de flyktingar som anlänt till Nässjö.

Foto: Eva Tedesjö Foto: Eva Tedesjö

– Det var många som var där, men alla spelade inte. Så vi undrade varför? säger Christer.

– Och då sa de att de inte kunde spela fotboll. Då frågade jag vad de ville spela i stället, och då svarade de cricket.

Det sa det till rätt person. Christer Sabel har alltid följt sin egen agenda ända sedan han tidigt kom fram som en supertalang i Nässjö Basket i början av 80-talet.
Vägen mot landslaget låg öppen, och storklubbarna i Stockholmsregionen låg på. Men det där med egen agenda, det fick Alvik Basket känna på redan 1984, då Christer som 21-åring tog tåget upp från Smålandsmetropolen.

Egon Håkansson, då den drivande kraften i såväl Alvik som svensk basket, hämtade upp Christer på Centralen. Väl på kontoret förklarade Egon att han ”aldrig misslyckats med en värvning”.

– Då bestämde jag mig för att Alvik inte var min grej. Dagen efter skrev jag på för Solna, berättar Christer, så här drygt 30 år senare.

Under tolv år i Stockholm blev han svensk mästare två gånger. En gång med Solna och en gång med Stockholm Capitals. Och totalt spelade han drygt 100 landskamper.
Christer kunde under elitkarriären ibland uppfattas som trulig, men hela tiden med ett stort hjärta, ovärderlig för laget. Fråga motståndarna, som fruktade hans tuffa spel under korgarna.

Och det stora hjärtat, empatin för de med tuffare förutsättningar har präglat hans gärning sedan han flyttade tillbaka hem till Nässjö för 20 år sedan.

I Nässjö vet de flesta vem Christer Sabel är. Han är ett namn, precis som stadens andre store son, rockstjärnan ”Dregen” och hans band Backyard Babies. Och med sina 194 cm syns han, dessutom.

Det kom in mycket känslor.

– Storleken är en fördel ibland, när det hettar till. Jag minns en match när jag hade ett lag med Kosovoalbaner. Domaren var serb, och det blev lite hett. Jag fick nästan ”lägga mig” på mina spelare för att lugna ner stämningen, säger Christer Sabel som jobbat med olika sociala projekt senaste nio åren.

Under Nässjö Baskets paraply var han handledare för, och stöttade, missbrukare under en period.

Projekt nummer två handlade om att aktivera stökiga ungdomar i högstadieåldern, en grupp som omfattade runt 25 ungdomar med rötter i 13 olika länder. Christer ordnade basketträningar tre gånger i veckan, dessutom träffades man en gång i veckan och bara snackade. Projektet pågick i tre år, finansierat av allmänna arvsfonden, och de flesta av killarna är idag ute i yrkeslivet eller studerar på högskola.

– Två killar hamnade i trubbel. Men de är jag i dag övervakare för, berättar Christer.

Foto: Eva TedesjöFoto: Eva Tedesjö

När gymnasieskolan häromåret drabbades av skadegörelse under helgerna tog kommunen på nytt kontakt med Nässjö Basket. Tillsammans med Micke Eriksson drog då Christer igång fotboll i baskethallen varje lördagskväll, mellan 21.00 och 01.00. Mellan 40 och 150 ungdomar brukar dyka upp, och vandaliseringen har minskat drastiskt.

Det var ur denna grupp ett cricketlag steg för steg bildades.

De afghanska grabbarna i 18-19-årsåldern ville spela något de behärskade, hellre än fotboll.

Christer, som lärt sig att flexibilitet och lyhördhet är viktigt i umgänget med den stora gruppen nyanlända, tog grabbarna på orden, och började genast undersöka möjligheterna.

Han kollade var man kunde hitta närmsta cricketklubb, beställde utrustning från England, tog ett snack med kommunen om att upplåta en lämplig gräsyta.

– Västerås visade sig vara närmsta klubb. Vi satte oss i två minibussar och körde dit, berättar Christer.

– När vi åkte upp dit pratade killarna cricket och minnen i bussen. Och jag upplevde att det var rätt känsligt, de fick minnesbilder från hur det var när de växte upp, det kom in mycket känslor, säger Christer.

Foto: Eva TedesjöFoto: Eva Tedesjö

Nu rullar projektet.

– Jag startade en facebook-sida. Det finns runt 50 afghanska killar i regionen, och ett 20-tal har sagt att de vill börja spela. Men det viktiga om vi ska komma igång är ett vi får en plan där vi kan spela, då lär fler bli intresserade, säger Sarajuddin, en av spelarna.

Planen måste vara 150-180 meter i diameter, sticker Christer in.

– Vi hittade ett ställe som både ni och vi var nöjda med. Vi fick kommunen att reagera positivt. Men så kom det till sista instansen, parkförvaltningen, som sade nej, Och det handlade om dräneringen, det är en fotbollsplan, och man måste gräva lite för att få till det, och då säger parkförvaltningen att man sabbar dräneringen. Men vi hoppas fortfarande att de tänker om.

Cricketprojektet är bara ett av många i Nässjö.

Nyanlända barn och ungdomar får lära sig att cykla och att simma. Skolhälsovården har fått hjälp med en grupp barn som varit inaktiva eller haft problem med övervikt. Den vägen har Nässjö Basket fått kontakt med ett 50-tal tjejer med utländsk bakgrund som regelbundet träffas och tränar basket, bowlar eller är aktiva på annat sätt.

Christer Sabel har att göra. Mitt i allt detta hinner han även med att träna och coacha tre pojklag.

– Man lägger ner mycket tid, familjen får klara sig utan mig på lördagskvällarna. Men det är kul när man märker att man får gensvar, säger han.

Fakta. Christer Sabel

Ålder: 52 år

Bor: Nässjö

Familj: Hustru, tre barn

Gör: projektledare i Nässjö Basket. Christer driver flera projekt i Nässjö Baskets regi. Ett av dem syftar till att ge ensamkommande flyktingbarn en meningsfull tillvaro på fritiden. Och när grabbarna från Afghanistan sade att de helst ville spela cricket, inte basket eller fotboll, såg han till att köpa in utrustning så de kunde starta ett lag.

 

Fakta. Christer Sabels tre råd till den som vill engagera sig

  1. Var inte rädd för att ställa frågor. Ge dig in i situationer.
  2. Var nyfiken. Man missar mycket om tror att det ser ut på ett speciellt sätt.
  3. Våga satsa. Våga tänka utanför ramarna.

Inga på Plattan: Viktigast är att förmedla ett hopp som kan växa

Om några dagar slutar ”Inga på Plattan” som diakon. Men arbetet med flyktingar hemlösa, prostituerade, alkoholmissbrukare och narkomaner kommer hon inte att överge.

För tjugofem år sedan började Inga Pagréus arbeta som volontär i Klara kyrka i centrala Stockholm. Kort därefter fick hon en tjänst som diakon. När hon nu pensioneras tänker hon ta upp den gamla tråden igen.

– Jag blir volontär på nytt. Cirkeln sluts. Fortfarande finns det så många utsatta människor som behöver hjälp, säger Inga Pagréus.

På juldagen sänds julottan från Klara kyrka och då kommer hon att hålla en betraktelse. Temat är inte förvånande den utsatthet många känner i världen, men också hopp.

– Jag talar om Maria som födde sitt barn i ett härbärge långt hemifrån utan hjälp. Undrar hur många ”härbärgen” här i landet som är öppna under juletiden? Hur många dörrar är öppna för människor som behöver hjälp?

Tänk om gränsen till Egypten varit stängd när Maria, Josef och Jesus var på flykt, fortsätter Inga Pagréus. Då hade ju Jesus likt tusentals barn mördats av kung Herodes.

– Så ingen borde ha rätt att stänga sina dörrar och låsa dem. Något att tänka på i dagens flyktingdebatt som handlar om ID-kontroller, tak för hur många som får komma hit …

Jag kan inte gå förbi ett par bedjande ögon. 

Under sin tid i Klara kyrka, varav de senaste tjugutvå åren som diakon, har Inga Pagréus mött många människor som förlorat allt – och till slut även hoppet. Drogmissbrukare, hemlösa, uteliggare, prostituerade och andra på samhällets botten som kommer dit har inget att leva för.

– Vår viktigaste uppgift här i kyrkan är att försöka ge dem ett litet, litet hopp som kanske kan växa sig starkare. Då kan det bli början till en nystart i livet. Som för en ung man som upplevt många svårigheter och som om några veckor vigs till präst i Uppsala.

Julen är en särskilt besvärlig tid, inte bara för uteliggare som måste hitta en plats att sova när temperaturen kanske sjunker långt under nollstrecket.

– Många av dem som kommer hit till kyrkan orkar inte ringa sina barn, skicka ett brev med en julhälsning eller köpa en gåva till sina barn. På julafton förstärks ofta ångesten och våndorna över att man är en ganska misslyckad existens, berättar Inga Pagréus.

Foto: Magnus Hallgren Foto: Magnus Hallgren

Den som rör sig i Stockholms city har svårt att inte lägga märke till den stora kyrkan ett stenkast från centralstationen. Varje dag kommer hundratals människor till Klara kyrka för att få ett mål mat, tala med någon eller bara sova en stund i kyrkbänken.

Inte långt från kyrkan ska hotell Continental snart öppna. Överst i byggnaden finns flera exklusiva bostadsrätter. Den dyraste av dem kostar mer än 100 miljoner kronor och är över 400 kvadratmeter stor.

– Den som köpt eller köper en sådan lägenhet kommer så högt upp att han eller hon ser slipper se nöden nere på marken. Jag märker att alltför många passerar förbi lidande människor, säger Inga Pagréus.

Brukar du själv gå förbi tiggare som sitter utanför butiken?

– Det är en svår fråga. Jag ger pengar till organisationer som Hoppets stjärna och Hjärta till hjärta som arbetar på plats i de länder varifrån tiggarna kommer. Men har jag några mynt i fickan ger jag dem, jag kan inte gå förbi ett par bedjande ögon.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

Inga Pagréus säger att den som ger ofta får mycket tillbaka. Hon har själv upplevt det gång på gång genom årens lopp, och ofta förundrats över hur människor som varit på väg att gå under i allra sista stund reser sig.

– Alla människor har fått livet som gåva, men en del tappar bort den på vägen. Ofta behövs det så lite för att de ska få syn på den där gåvan igen och känna tilltro till framtiden.

Vad önskar du av det nya året?

– Att det på varje ort fanns en kyrka som stod öppen hela dagarna. Där skulle de som har det svårt få mat, fika och möjlighet till samtal. Det skulle ge många ett hopp och skapa många fina möten.

 

Fakta. Inga Pagréus

Ålder: 66 år.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Två söner, deras livskamrater och ett barnbarn (sex veckor).

Gör: Har i tjugofem år arbetat med missbrukare, hemlösa, prostituerade och andra utsatta i centrala Stockholm. Kallas ”Inga på Plattan”.

 

Fakta. Inga Pagréus tre råd till den som vill engagera sig

  1. Sök upp den lokala kyrkan på din ort och fråga diakonen där vilka behov som finns i församlingen. Eller ta kontakt med Röda korset, Rädda Barnen eller liknande organisationer.
  2. Satsa på det du brinner för – annars slocknar snart engagemanget.
  3. Det är alltid bättre att arbeta i en grupp med andra än ensam. Var inte alltför blåögd och entusiastisk. Lyssna på råd från mer erfarna.

 

Läraren Charlotte Björnfot kunde inte förbli passiv i klassrummet

Var går gränsen för vad en lärare får göra när en elev ska utvisas ur Sverige? Charlotte Björnfot ser att världen tränger in i klassrummet.

– Då måste det vara vår skyldighet att göra något för utsatta, säger hon.

Elever från världens alla hörn kommer gående i korridorerna, några sitter på golvet. De snackar med varandra eller lyssnar på musik, hiphop verkar vara inne. Snart är lunchrasten över på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge.

Vi har slagit oss ned i ett klassrum tillsammans med lärarna Charlotte Björnfot och Malin Lundkvist. Där finns också Janet Da silva och Doreen, två unga tjejer som drömmer om att få stanna i Sverige och utbilda sig till läkare eller sjuksköterska.

– Lärarrollen har förändrats. Vi ska sätta betyg och är en sorts professionella myndighetspersoner. Men i dag har världen tagit ett stort kliv in i klassrummet, säger Charlotte Björnfot.

FFoto: Magnus Hallgren

När hon undervisar i samhällskunskap och historia berättar hon ofta om personer som kämpat för mänskliga rättigheter och mot alla former av förtryck. Som Martin Luther King, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och Moder Theresa – alla har de velat göra världen bättre för sina medmänniskor.

– När jag berättat om dem och vet att det sitter elever i klassrummet med egna erfarenheter av krig och våld, som bott på barnhem under eländiga villkor … hur kan jag då fortsätta att vara passiv? Det går ju inte bara att stänga av alla känslor så fort jag lämnar klassrummet, fortsätter Charlotte Björnfot.

De senaste veckorna har hon engagerat sig alltmer för Janet Da Silva och Doreen, som nu alltså inte längre ska få bo kvar i Sverige.

Janet kom hit från Angola i södra Afrika tillsammans med sin lillasyster. Då hade de rymt från ett barnhem i huvudstaden Luanda.

Nu har Janet varit i Sverige i nästan fem år. Hon bor i ett familjehem, pluggar för att få så bra betyg som möjligt. På fritiden sjunger hon och spelar piano. Hon har just fyllt arton år.

Doreen är ett år äldre. Hon kom till Sverige med sin pappa, som hade fått arbetsstillstånd. Nu drömmer Doreen om att bli barnmorska. På fritiden brukar hon laga mat och simma eller gå på promenader med pappan.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

Charlotte och kollegan Malin har sina arbetsplatser mitt emot varandra när de inte är i klassrummen. De talar ofta om vart det svenska samhället är på väg – och ibland om hur de beundrar elever som orkar ta sig till skolan trots hotet om att ”kastas” ut ur landet.

– Jag hade en längre tid sett hur engagerad Malin är och vad hon gör för sina medmänniskor. Hon gav mig en puff att göra något mer än att bara prata. Ibland behövs det eldsjälar som inspirationskällor. Personer som brinner för något blir föredömen, säger Charlotte.

Hon växte själv upp i Pajala i Tornedalen i ett hem där det talades meänkieli, ett av fem erkända minoritetsspråk i Sverige.

– Vi var som en del av Sverige, fast ändå inte fullt ut. Vi tillhörde en minoritetskultur med allt vad det innebär. I dag kan jag känna igen mig i barn och ungdomar som kommer hit från andra länder, säger Charlotte.

Det går ju inte bara att stänga av alla känslor.

Hon tycker inte att det finns någon konflikt mellan att lärarrollen och att vara en engagerad privatperson.

– Nej, inte för mig. Jag skulle inte må bra om jag inte försökte göra något.

Som lärare har hon snarare ett extra ansvar, säger Charlotte.

– Både för att se till att unga som har livet framför sig inte ger upp och för att lyfta fram de värden som Sverige bygger på. För mig betyder demokrati, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda väldigt mycket – både som lärare och privatperson.

Charlotte Björnfot märker en ökad polarisering i debatten om den svenska flyktingpolitiken. Hon ser också en allt tydligare segregation i Sverige, inte minst gäller det var människor bor och går i skola.

– Jag hoppas att den växande främlingsfientligheten och det ökande antalet asylsökande inte ska drabba unga som Janet och Doreen så att de inte kan få stanna här.

Fakta. Charlotte Björnfot

Ålder: 43 år.
Bor: Botkyrka, söder om Stockholm.
Familj: Make och tre barn (13, 12 och 5 år).
Gör: Lärare i samhällskunskap och historia på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge.
Det bästa jag har varit med om: Att i mitt yrke få möta ungdomar från så många och rika kulturer
Det värsta jag har varit med om: När jag ser hopplösheten växa i ögonen hos unga pojkar och flickor som inte får stanna i Sverige.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.