Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Jonas förhörs vid minst 18 tillfällen under tre månaders tid sommaren 2001. Han får inget juridiskt biträde.
Jonas förhörs vid minst 18 tillfällen under tre månaders tid sommaren 2001. Han får inget juridiskt biträde. Foto: Polisen
Sverige

”Det var inte jag. Varför skulle jag döda min bästa vän?”

Jonas, 12 år, pekades ut för mord på sin bästa vän och tvingades bort från sin familj.

Han dömdes aldrig i domstol men spärrades in i flera år. Tungt medicinerad slet han ut sina tänder för att dämpa ångesten. Han behandlades mot sin vilja med elchocker och hamnade i yngre tonåren på rättspsykiatriska avdelningar bland rikets värsta brottslingar – fortfarande utan dom.

I dag är han 28 år och helt säker: Han dödade inte Daniel.

I slutet av augusti 2001 lämnar Jonas Södertäljes polisstation för sista gången. Den tre månader långa förhörsprocessen är över.

Han tror att han ska få komma hem till radhuset i Hovsjö. Hem till mamma.

Han tror fel.

Istället undersöks Jonas av rättspsykiatrin i Huddinge. Personalen gör flera olika tester och ger honom en diagnos – ”övergående tics”. Hans ögon blinkar okontrollerat.

Socialtjänsten beslutar om en placering i Småland, långt hemifrån.

Jonas gråter. Rädslan som gav honom frossa under förhören släpper inte. Den blir värre. Han ber att få komma hem.

Tårar och hemlängtan biter inte. Beslutet står fast: Jonas ska flytta till ett hvb-hem för pojkar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Ett litet rum med säng, skrivbord, garderob och blå väggar blir Jonas nya hem. Ibland låter personalen honom hälsa på familjen över en helg. Varje gång han måste åka tillbaka till Småland gråter han.

Under det kommande decenniet ska han komma att flyttas runt på många institutioner. Han blir en extremt besvärlig patient som ingen riktigt vill hantera. I dag säger Jonas själv:

– Jag ville inte vara aggressiv, jag var inte sån. Men jag behövde skapa en fasad för att klara av livet där inne.

I början av 00-talet var Jonas och Daniel två oskiljaktiga vänner i Hovsjö. De lekte tillsammans nästan varje dag. Jonas berättar i förhör att han har svårt att komma ihåg om de någonsin varit osams.
I början av 00-talet var Jonas och Daniel två oskiljaktiga vänner i Hovsjö. De lekte tillsammans nästan varje dag. Jonas berättar i förhör att han har svårt att komma ihåg om de någonsin varit osams. Foto: Alexander Mahmoud

Jonas är i dag 28 år gammal. Han är nervös när vi träffas. Det är första gången på länge som han pratar om vad som hände i Hovsjö för 16 år sedan. Men han tänker på bästisen, som hittades död med nästan 40 hugg i kroppen, varje dag.

– Det var alltid han och jag. Vi var lika varandra. Lika spralliga och busiga.

Jonas har länge tvekat inför att träffa oss.

Han har för första gången i sitt liv lyckats hitta ett fast jobb, en egen lägenhet, kompisar, en hund. Han tränar varje dag.

Jonas bor i en mellanstor stad i västra Sverige där ingen känner till hans historia. Egentligen vill han bara glömma allt och gå vidare. Men kanske kan hans erfarenhet vara till nytta. Kanske kan en granskning resultera i större rättssäkerhet framöver, funderar han.

– Jag minns precis allt och jag vet att jag inte dödade Daniel. Det var inte jag. Man har inte ihjäl folk bara sådär.

Det är första gången på många år som han säger det högt.

– Jag upptäckte honom när jag gick längs vägen, vi brukade vara där och leka ibland. Jag fick fullständig panik när jag förstod vad som hade hänt. Jag försökte hjälpa honom men jag skadade mig på fingrarna. Den saxhalva jag lyckades dra ur hans kropp kastade jag i väg, det visade jag ju för polisen sen.

– Men det var inte jag som dödade honom. Varför skulle jag döda min bästa vän?

• Läs reportaget: Stora brister när 12-åring pekades ut som mördare

Försommaren 2001 pratar polisen med lärare och klasskamrater. De berättar att Jonas och Daniel vet hur man retar gallfeber på folk.

De beskrivs som busiga, då och då störiga. Ibland yttrar Jonas konstiga ljud i klassrummet. En lärare har sett honom bråka med en skolkamrat en gång. När Jonas blir nervös eller pressad blinkar han ihärdigt, det händer att klasskamraterna retar honom för det. Men när läraren ska sätta ihop en grupp mogna elever för att skapa ordning i den ganska röriga klassen väljs Jonas ut.

Ingen kan vittna om att Jonas fått några ordentliga raseriutbrott eller visat tecken på hotfull aggressivitet, trots upprepade frågor från polisen.

I förhör berättar Jonas att han kastat en studsboll mot Daniel en gång när de blev osams. När Daniel ringde och ville säga förlåt slängde han på luren.

Det är det värsta han kan komma på att de gjort mot varandra.

På hvb-hemmet i Småland växer Jonas frustration. Han trivs inte. Han vill bara hem till familjen.

– Jag har alltid känt mig felaktigt behandlad, felaktigt dömd. Att bråka och hota blev ett sätt för mig att hantera min ångest och frustration, säger han i dag.

– Jag blev aggressiv och betedde mig hemskt illa mot personalen. Det ångrar jag jättemycket.

Att bråka och hota blev ett sätt för mig att hantera min ångest och frustration.

Vid två tillfällen anmäls Jonas för hot mot tjänsteman.

Hösten 2004, tre år efter mordet, hotar han personalen på barn- och ungdomspsykiatrin med en gaffel.

”Vet du hur lätt det är att sticka den här i dig”, skriker han, enligt förhören. ”Jag har dödat förut och jag kan göra det igen”.

Efteråt ber han om ursäkt.

Utredningarna läggs ned.

En chefsöverläkare beslutar att Jonas ska tvångsvårdas enligt LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jonas lider av en allvarlig psykisk störning, står det i beslutet. ”Han behöver dygnetruntvård”.

Länsrätten bifaller gång på gång läkarnas önskan om att tvångsvården ska fortsätta.

Other: Alexander Mahmoud

Femton år gammal flyttas Jonas till Västerviks sjukhus avdelning 22. Här sitter vanligtvis mördare, våldtäktsmän och andra vuxna som dömts för grova brott men som anses vara för sjuka för att sitta i fängelse

Avdelningen har tio platser. Jonas kan titta ut genom en liten lucka i den låsta dörren.

En timme om dagen har han rätt att vara ute på rastgården. Det är sällan någon som hälsar på honom.

– De andra tyckte väl att det var lite lattjo att det kom en liten snorunge in dit, säger han. Man skulle röra sig fritt tillsammans med andra inne på avdelningen, äta tillsammans och umgås. Själv var jag bara livrädd. Så jävla livrädd.

Han fortsätter att utveckla den personlighet som polisen och rättspsykiatrin tilldelat honom: en kallblodig barnmördare.

• Läs även: Tonåring tog strypgrepp på Daniel - informationen nådde aldrig polisen

I journalerna står att Jonas har tillbringat det mesta av sin tid på avdelningen isolerad.

– Jag gjorde allt för att hamna på isoleringen. Där fick jag åtminstone vara ensam. Det är ju en dum taktik, det förstår jag ju, men vad skulle jag göra?

Tanken är att Jonas ska återvända till barn- och ungdomspsykiatrin i stället för denna vuxeninstitution. I journalerna skriver vårdpersonalen att man bör hitta en mer lämplig placering till pojken. Men flera vårdgivare tvekar. De saknas kapacitet för ”denna typen av patient”.

Psykiatrin testar olika mediciner för att dämpa Jonas: gråbruna gelatinkapslar, rödbruna filmdragerade tabletter, vita avlånga tabletter med mittskåra. Lugnande, mot aggressivitet, mot psykos. Han har inte schizofreni men medicineras mot det.

Jonas aggressiva utspel fortsätter.

Efter fyra månader hittar de till slut en plats: Rättspsykiatriska kliniken i Malmö.

I de första förhören berättar Jonas att han på väg hem från skolan sett sin bästa kompis liggande i en skogsslänt nära Kvarstavägen i Hovsjö. Han skadar sig på fingrarna under ett försök att dra ut saxen som sitter i Daniels huvud. Det är hans första berättelse. Under förhörsprocessen förändras den flera gånger. Efter fem veckor erkänner han brottet.
I de första förhören berättar Jonas att han på väg hem från skolan sett sin bästa kompis liggande i en skogsslänt nära Kvarstavägen i Hovsjö. Han skadar sig på fingrarna under ett försök att dra ut saxen som sitter i Daniels huvud. Det är hans första berättelse. Under förhörsprocessen förändras den flera gånger. Efter fem veckor erkänner han brottet. Foto: Alexander Mahmoud

Till en början nekar Jonas till mordet på sin lekkamrat. Senare under den tre månader långa förhörsprocessen sommaren 2001 lägger han fram flera olika berättelser om hur mordet gick till och varför.

Jonas säger först att Daniel attackerat honom, att han dödat sin kompis i självförsvar.

Därefter följer olika versioner som slutar i att det till slut slår slint, att allt blir svart.

I dag säger Jonas att han ljög medvetet.

– Jag förstod att jag inte skulle komma därifrån om jag inte erkände. Jag prövade mig fram och ljög. De fick som de ville.

– Jag minns att jag mådde illa hela tiden, att jag var rädd och ville att det skulle vara över.

Varför ska man tro på dig i dag?

– Det enda jag vill är att leva i lugn och ro och vara normal. Egentligen vill jag bara glömma det som varit. Jag gör inte den här intervjun för att bli avskriven från något. Jag är vuxen i dag, jag vet vad jag minns. Vad som hände är ingen minneslucka för mig och när du frågar så svarar jag som det är. Det jag sa till polisen från början är sant.

•••

I januari 2005 skrivs femtonårige Jonas in på den rättspsykiatriska slutenvårdsavdelningen i Malmö.

Han medicineras tungt. I takt med att listan över preparat växer tillskrivs han också allt fler diagnoser.

Han diagnostiseras med Tourettes, tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och adhd.

Ur journalerna framtornar en skräckfigur: Jonas är aggressiv, går till attack mot personalen och berättar om sina planer att döda. Han låtsas skjuta mot personalen med fingrarna, kallar dem för ”bögjävlar” och ”plitjävlar”.

”Han njuter av att se andras lidande”, skriver en läkare i journalen.

Jonas hör röster. Vissa säger åt honom att döda andra patienter. Andra säger att han ska ta sitt liv.

Några månader efter inskrivningen konstaterar en läkare:

"Vi har provat i stort sett alla tänkbara psykofarmaka som finns".

• Läs även intervju med polisens barnutredare: Jag tycker vi gjorde en bra utredning

Anna Dåderman, doktor i rättspsykiatri och professor i psykologi, granskade 2009 journalerna i fallet Thomas Quick. För DN:s räkning har hon också läst stora delar av Jonas journaler från åren på de rättspsykiatriska klinikerna. Hon reagerar starkt.

– Pojken har fått flera av sina diagnoser under tiden på rättspsykiatrisk avdelning. Det verkar som att de experimenterar med honom. Provar nya mediciner, olika doser. Och tar blodprover hela tiden för att kontrollera hur medicinen slår. Hans snabbt stegrande och allvarliga aggressivitet och hans allmänna sätt att bete sig kan inte vara en naturlig utveckling av hans Tourettes syndrom. Det måste vara biverkan av mediciner, säger hon.

Det finns en risk att man ställer diagnoser baserat på den här ”vetskapen”. Att man försöker finna förklaringar på hans beteende senare i livet genom beskrivningen av brottet.

Jonas vårdas på många sätt utifrån att skuldfrågan är fastställd i domstol.

– Det står överallt att han är skyldig. På något ställe har en läkare till och med försökt beskriva händelsen med vad som verkar vara tidigare helt okända detaljer. Det finns en risk att man ställer diagnoser baserat på den här ”vetskapen”. Att man försöker finna förklaringar på hans beteende senare i livet genom beskrivningen av brottet. Det påverkar hela hans vårdtid, säger Anna Dåderman.

Jonas är krävande. Ofta är flera personer i personalen helt och hållet upptagna med honom. Det kommer in nya patienter som man får svårt att hinna ta hand om.

– Pojken förstod kanske inte ens själv att han blev mer aggressiv av medicineringen. Han var ju bara ett barn. I journalen står det svart på vitt att läkarna bytte en medicin mot en annan med resultatet att pojken blev mer aggressiv, säger Anna Dåderman.

– I en annan journalanteckning framgår att han visade tecken på att ha blivit förgiftad av en av sina mediciner. Ändå fortsatte man att ge honom detta läkemedel; morgon och kväll.

• Läs även: De tekniska missarna i utredningen – flera fynd analyserades aldrig

Jonas får fler mediciner. Krampanfall. Ångesten tilltar. Han drar själv ut två framtänder. Planerar att klippa av sig sina fingrar och slita ut sina ögon.

Anna Dåderman:

– Tvångstankarna verkar ha uppstått under vården. Han har fått tvångstankar och tvångshandlingar till följd, antagligen, av en blandning av olika mediciner som inte fungerar för honom.

– Jag ser ingen förbättring av hans symtom, tvärtom. Hans tics blir värre. Han får hallucinationer, det är en ganska typisk biverkan på vissa av hans mediciner.

Jonas försöker dö, flera gånger.

Han sväljer skruvar, häftstift, schackpjäser, batterier.

Ofta ligger han bältad.

En ny läkare reagerar på sina kollegers ordinationer:

”Jonas har varit inskriven på Rättspsykiatriska kliniken här utan att man noterat någon egentlig förbättring utan snarare en progredierande (tilltagande, DN:s anm.) försämring”, skriver läkaren.

I samma journalanteckning uppmanar läkaren vårdarna att hellre bälta Jonas än att ge honom den "ostrukturerade läkemedelsbehandlingen” han tidigare fått.

Här vallas Jonas på brottsplatsen. Med på vallningen är barnutredaren Eva Tördahl och den omstridde psykologiprofessorn Sven Å Christianson.
Här vallas Jonas på brottsplatsen. Med på vallningen är barnutredaren Eva Tördahl och den omstridde psykologiprofessorn Sven Å Christianson. Foto: Polisens vallningsfilm

Anna Dåderman delar läkarens bedömning om att Jonas försämras under vårdtiden.

– De har inte brytt sig om att han hade biverkningar utan fortsatt ordinera och öka doserna. Läkaren skriver att man har prövat alla tänkbara psykofarmaka och pojken blir inte bättre utan snarare sämre. Om biverkningarna av medicinerna är värre än bältning, då tycker jag att det har gått för långt.

Läkarna försöker se till att han får undervisning, åtminstone någon timme om dagen. Jonas är ofta glad under den timmen. Läraren beskriver honom som studiemotiverad och duktig. Men så attackerar ångesten igen. I journalerna finns uppgifter om att han hotar familj och anhöriga via telefon.

Efter 2,5 år på den rättspsykiatriska slutenvårdsavdelningen i Malmö får Jonas flytta igen. Han bollas vidare i systemet, som 18-åring är han tillbaka inom vuxenpsykiatrin. Journalnoteringar visar att han får elchocker, så kallad ECT-behandling. Han sövs ned mot sin vilja.

•••

Ett hvb-hem i norra Sverige blir Jonas räddning.

– Han fick trygghet och kärlek och kramar. Det var vad grabben behövde, säger en anställd på boendet.

Jonas slutar att slåss och hota. En läkare drar ner på medicineringen.

Han lär sig sätta på tvättmaskinen och åker utomlands för första gången i sitt liv.

I dag är han utskriven från den psykiatriska tvångsvården.

Anna Dåderman:

– Det jag tycker är mest skrämmande är att man har berövat honom så många år av hans liv. Han var helt ensam och hans utveckling som pojke och tonåring var under institutionsförhållanden. Det är svårt att inte fundera på vad som skulle ha hänt om han inte blivit misstänkt för det här mordet. Hur skulle hans liv ha blivit?

Detta har hänt.Saxmordet i Hovsjö

  • Den 30 maj 2001 hittas 11-årige Daniel död i en skogsslänt nära bostadsområdet Kvarsta i Hovsjö, Södertälje. Hans bästa kompis Jonas, 12 år, blir huvudmisstänkt.
  •  Under tre månader förhörs Jonas vid minst 18 tillfällen utan juridiskt biträde, föräldrar eller barnpsykolog närvarande.
  • Psykologiprofessor Sven Å Christianson fungerar som ett bollplank till förhörsledaren.
  • Sara Landström, docent i psykologi och expert på barnförhör, är kritisk mot polisens metoder som hon menar riskerar trovärdigheten i pojkens vittnesmål.
  • Inget i den tekniska undersökningen kan binda Jonas till mordet.
  • Den 11 juli 2001 skickar polisen ut ett pressmeddelande där det framgår att Jonas är skyldig till mordet på Daniel. Förhören fortsätter.
  • När förundersökningen läggs ned den 27 september registreras Jonas som skäligen misstänkt, den lägre misstankegraden.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.