Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Elitstyrkan laddar för den nya terrorismen

00:04. Läs hela reportaget om Nationella insatsstyrkan på dn.se.

När terrorn skakade Stockholm i april flydde folk city.

Poliserna i Nationella insatsstyrkan gjorde tvärtom:

– Det enda jag tänkte var: hoppas vi hinner dit. Att konfrontera en terrorist är ju vad vi hela tiden tränar på, säger operatören ”Breitling”.

DN:s Björn af Kleen och Lotta Härdelin har följt Nationella insatsstyrkan under ett år och fått en unik inblick i elitstyrkans vardag.

Foto: Han, som kallas Breitling, satt i ett utvecklingssamtal med prickskyttegruppen när terroristen rammade Åhléns fasad den 7 april i år.

– Det enda jag tänkte var: hoppas vi hinner dit. Att konfrontera en terrorist är ju vad vi hela tiden tränar på.

Breitling är en av polismännen i Nationella insatsstyrkan, svensk polis yttersta resurs mot terrorism.

Timmarna efter terrorattacken på Drottninggatan etablerade Nationella insatsstyrkan ett antal så kallade gunships i centrala Stockholm, fordon med operatörer utrustade med automatkarbiner.

Breitlings grupp – som gick under namnet November 100 – bevakade T-centralen, ett tänkbart andra terrormål efter Åhléns.

När en folkmassa rusade ut ur ankomsthallen sprang Breitlings grupp in.

– Jag väntade mig att det skulle stå en gärningsman där med en AK47, säger Breitling.

Så brukar det se ut på övning.

Verkligheten på T-centralen denna aprilfredag visade sig mer barmhärtig.

Eller med Breitlings ord:

– Det är ofta torrare skarpt, alltså i verkligheten, än på övning.

Foto: Lotta Härdelin
Mitt i natten, när parkeringsgaraget under Mall of Scandinavia är tomt, förbereder sig Nationella insatsstyrkan för en potentiell terrorattack. Häpna byggarbetare som jobbar natt får ta en tillfällig paus när styrkan forcerar själva gallerian. Foto: Lotta Härdelin

Nationella insatsstyrkan bedriver ingen egen underrättelseverksamhet utan agerar på kommando från Nationella operativa avdelningen (NOA, tidigare Rikskriminalen) eller Säkerhetspolisen (Säpo).

TV: Detta är Nationella insatsstyrkan

Huvuduppgiften är operativ terrorbekämpning. På söndagen efter lastbilsdådet på Drottninggatan grep insatsstyrkan en 26-årig man i Örkelljunga som senare släpptes. När en självmordsbombare sprängde sig själv i hörnet av Drottninggatan och Bryggargatan i december 2010 var Nationella insatsstyrkan bland de första poliserna på plats. Nationella insatsstyrkan skuggade de terrorister som planerade att attackera Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn 2010 och grep en av männen i Järfälla utanför Stockholm.

På Torpet – Nationella insatsstyrkans högkvarter i Solna – ligger 50–70 kuvert förseglade i ett kassaskåp.

I varje kuvert ligger ett brev eller en usb-sticka med en film där operatörerna tar avsked av sina anhöriga.

Hittills har ingen utöver tjänstehunden Kita dött under uppdrag. Den belgiska vallhunden sköts av en rånare i Umeå 2009 och ligger begravd utanför Torpets entré. Rånarna riktade också 30 skott med kalashnikovs mot operatörerna. Alla klarade sig.

Breitling har två döttrar på sex och nio år.

– Om jag dör på jobbet så är det ju värst för mina anhöriga, säger han. Jag är ju död. Min äldsta dotter vet att jag är polis och fångar tjuvar. Och att tjuvarna är lite svårare att fånga där jag jobbar.

Nationella insatsstyrkans ansikten göms ofta i hjälmar eller balaklavas, huvor som döljer allt utom ögonen. Få känner till operatörernas verkliga namn eller personnummer. Inte ens vakten i receptionen på Torpet vet vad de 50–70 männen i Nationella insatsstyrkan egentligen heter.

Poliserna benämner själva varandra vid smeknamn som de ofta fått under den sex månader långa antagningsprocessen till Nationella insatsstyrkan.

Det kan låta lite klyschigt. Men ytterst ska vi garantera att alla människor i Sverige får vara som de vill – homosexuell, kristen, muslim.

”Breitling”? Den 36-årige tvåbarnspappan med pojkaktiga drag gjorde vid något tillfälle misstaget att försvara den diskreta kvaliteten på schweiziska rikemansur och får nu leva med varunamnet trots att han är uppvuxen i en socialdemokratiskt präglad familj i Mellansverige och bär en Casio på vänster handled.

”Krösus” – han är skicklig på poker och blev Krösus på grund av spelarintäkterna – hade semester i sitt fritidshus på Västkusten när det small på Drottninggatan.

Via sms kallades han omedelbart till Stockholm.

– Jag satt på altanen, min pappa hade just kommit dit och lekte med min dotter, och så går larmet och jag är tvungen att åka därifrån. Det är klart det är surt – men det är ju för att vi ska kunna ha det så där som jag behöver jobba här. Jag åkte från min bästa plats på jorden för att skydda det som jag rycktes ifrån. Det tänkte jag mycket på i bilen i Stockholm: det är detta vi är till för.

Flera operatörer i Nationella insatsstyrkan ger uttryck för ett slags polisiär noblesse oblige, en känsla av att den fysiska kapaciteten förpliktigar till en grundläggande humanism.

– Det kan låta lite klyschigt, säger Breitling. Men ytterst ska vi garantera att alla människor i Sverige får vara som de vill – homosexuell, kristen, muslim.

 

Foto: Jargongen på Torpet präglas av underdrifter.

Att dunka in en dörr hemma hos en misstänkt terrorist, en av Nationella insatsstyrkans återkommande uppgifter, kallas att ”begära tillträde”.

Ett eventuellt katastrofscenario på andra sidan dörren är ”lite dåligt”.

När Breitling redogör för en operation utförd häromveckan hemma hos en person ”knuten till mc-miljön” låter han loj på gränsen till uttryckslös.

– Vi sågade upp en dörr, säger han. Med en stor vinkelslip, väldigt stor. Vi knackade på först. För att få honom att öppna. Han öppnade inte. Så vi sågade upp dörren. Han hade låst in sig på toaletten också. Då bad vi honom öppna eftersom vi ändå skulle såga oss in där också. Han var rädd, jätterädd. Det är aldrig ett självändamål. Däremot jobbar vi gärna med överraskning.

Hur lång tid tar det att såga upp en dörr?

– Alltifrån 5 till 15 sekunder. Då brukar vi ha kontroll över objektet. Det går fort. Men vissa dörrar är svårare att bryta än andra.

Tonen på Torpet är lite hyvens, alla automatkarbiner och svällande biceps till trots.

Även om operatörerna kan gripa en terrorist mellan lunch och dagishämtning tycks de lägga en stolthet i att uppvisa behärskning i den vardagliga tjänstgöringen.

Liksom gnolande pysslar de med sina utrustningar, ungefär som savannens kattdjur slickar pälsen i väntan på en värdig fiende.

Poliserna är i snitt 35 år gamla och tjänstgör i snitt under åtta års tid. De har ansade skägg, tatuerade underarmar, hårt åtdragna hästsvansar, avancerade funktionskläder från märket Arcteryx.

Bertil Olofsson, tidigare mångårig chef för Nationella insatsstyrkan, hävdar att det råbarkade skenet bedrar.

– Folk tror att detta är tuffa grabbar men jag vet inte hur många timmar jag suttit därinne med killar som gråtit. Ibland har jag känt mig som en kurator, säger Olofsson, en kort man med kraftig nacke som i dag är chef för Nationella bombskyddet (en polisavdelning som oskadliggör bomber och kemiska vapen).

Foto: Lotta Härdelin
– Som operatör måste man kunna växla snabbt mellan olika temperament, säger Nationella insatsstyrkans chef Hampus Nygårds om övningen där elitstyrkan dansar tryckare. Foto: Lotta Härdelin

DN:s fotograf Lotta Härdelin är med under ett träningspass där Nationella insatsstyrkan dansar tryckare till ledmotivet i ”Titanic”.

Celine Dions sopran fyller rummet.

– Som operatör måste man kunna växla snabbt mellan olika temperament, säger Nationella insatsstyrkans chef Hampus Nygårds, en snaggad 39-åring som först utbildade sig till idrottslärare innan han valde att bli polis. Nygårds var elitspelare i tennis i sin ungdom.

– För att slippa bruka våld använder vi oss av dominans, säger han. Utmaningen blir att switcha från dominans till att vara avslappnad och tillitsfull. För att träna oss i detta varvar vi fightpass med något helt annat.

”Luther”, en av operatörerna, säger apropå tryckaren:

– Hela vår utbildning handlar om att våga blotta sig själv, om att hitta ett klimat där elitistiska individer vågar tänja på gränser och bjuda på misstag. Vi ska rädda livet på varandra. Jag lägger mitt liv i deras händer och jag tar ansvar för deras liv. Att ge sig hän i dans blir ganska okomplicerat i det sammanhanget.

TV: De är männen bakom Nationella insatsstyrkan

 

Foto:  Nationella insatsstyrkan grundades 1991, som svar på flera terrorattacker utförda på svensk mark under 1970- och 80-talet. (1972 kapade en grupp kroatiska separatister ett SAS-plan på en flight mellan Göteborg och Stockholm, 1973 tog en bankrånare fyra personer som gisslan på Norrmalmstorg, 1975 ockuperades Västtyska ambassaden i Stockholm av Röda arméfraktionen, 1984 mördades en PKK-avhoppare i Uppsala, 1986 sköts Olof Palme på Sveavägen).

En statlig utredning efter statsministermordet konstaterade att svensk polis saknade förmåga att bemöta storskalig terror och att konsekvensen riskerade att bli ödesdiger vid ett nytt terrordåd. En nyinrättad insatsstyrka på 50 män – med förmågan att klättra in i kapade flygplan och kapacitet att flytta sig snabbt över landet – skulle inrättas. Utrustad med specialvapen för prickskytte och sprängmedel, utbildad i förhandling och sjukvård.

Med tanke på dagens terrorhot kan en sådan styrka verka given.

Men länge var insatsstyrkan en het politisk potatis – om poliserna tog sitt våldskapital i bruk i vardagens tjänstgöring riskerade ordningsmakten att brutaliseras, skrev utredaren 1988. Under styrkans första tio år krävdes ett regeringsbeslut för att ta den i bruk, vilket sällan gjordes.

Enligt tidigare chefen Bertil Olofsson hade mäktiga debattörer som Leif GW Persson och Jan Guillou också en skuld i detta. De bidrog till nidbilden av Nationella insatsstyrkan som en paramilitär subkultur, enligt Olofsson. Leif GW Persson kallade Nationella insatsstyrkan för ett ”vuxendagis” och ironiserade över deras krigiska träningsmetoder i en kolumn i Ica-Kuriren 2005. Guillou har i Aftonbladet liknat insatsstyrkan vid ett ”dårhus” och kallat poliserna för ”våldsamt överladdade” med ”överdrivna föreställningar om sig själva och sin tapperhet”.

Foto: Lotta Härdelin
En grupp nyanställda i Nationella insatsstyrkan tränas i att kasta sig ut från en helikopter, fira ned sig till marken, genomföra sin uppgift och sedan ta sig tillbaka in i helikoptern. Det är ett farligt moment, greppstyrka och teknik är helt avgörande. Foto: Lotta Härdelin

– Eftersom det aldrig händer något i Sverige behöver vi inte rusta för det, säger Bertil Olofsson om den tidiga kritiken mot insatsstyrkan. Och rustar vi tappar vi kontrollen. Det är det svenska arvet. Detta gödde diskussionen om att vi var ”trigger happy idiots” som rusade runt på gatorna och sköt folk som såg farliga ut. GW uttryckte sig som så att insatsstyrkan inte fyller något vakuum inom svensk polis. Nu får vi väl tacka de som förstod bättre att det var nödvändigt och fortsätter att vara nödvändigt.

Möjligen har Leif GW Persson ändrat uppfattning. Nyligen föreslog han att Nationella insatsstyrkan borde sättas in mot förortsvåldet.

– Och då blir det andra bullar, det lovar jag och försäkrar. Och så kan man gripa folk, sa Leif GW Persson i SVT:s ”Veckans brott” i mars.

Dagens chef Hampus Nygårds säger att den nuvarande styrkan har en god relation till Leif GW Persson. Själv skriver GW i ett mejl till DN att han som pensionerad kriminolog saknar insyn på Torpet.

Men då och då har Nationella insatsstyrkan iscensatt operationer som riskerat att bekräfta deras mediala image.

För 16 år sedan, vid EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001, stormade insatsstyrkan Schillerska gymnasiet efter uppgifter om att beväpnade tyskar gömde sig i skolan. En insatsledare från Nationella insatsstyrkan – och tre vanliga poliser – åtalades för tjänstefel; poliserna tvingade de som bodde på skolan att ligga på mage på gårdens kylslagna asfalt i uppåt 90 minuter. Samtliga poliser friades dock i tingsrätten och enligt vittnesmål från Nationella insatsstyrkan hade styrkan endast ansvar för själva genomsökningen av skolans lokaler. I Aftonbladet liknade dock kolumnisten Carl Hamilton Nationella insatsstyrkan vid ”inspektor Clouseau i full kravallutrustning”, driven av en mix av ”brutalitet och inkompetens”.

Mer nyligen, söndagen efter terrordådet i Stockholm, grep Nationella insatsstyrkan en 26-årig man i Örkelljunga misstänkt för inblandning i terrorattacken på Drottninggatan. Enligt uppgifter från anhöriga slets han ut ur ett av Migrationsverkets lägenhetsboenden. Anhöriga var kritiska till formerna för gripandet. I Sydsvenskan beskrevs händelsen: ”Insparkade dörrar, kraftfullt eller våldsamt polisagerande, höga röster, vapen och hjälmförsedda poliser i västar. Ren skräck, för den oförberedde.”

Två dagar senare friades 26-åringen från alla misstankar.

– Rent generellt är det förståeligt att anhöriga kan uppleva gripanden som obehagliga och hotfulla, säger Hampus Nygårds. Men bruk av övervåld eller förnedrande metoder förekommer inte på NI. En anställd som använder sådana metoder skulle omedelbart tas ur operativ tjänst. Övervåld skulle rasera vårt förtroende, inte minst bland invandrare som kommer från länder med våldsamma myndigheter. Insatsstyrkan är en liten del av totalförsvaret med uppgift att upprätthålla svensk demokrati. Övervåld skulle motverka den uppgiften.

Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, säger att insatsstyrkan har gjort misstag men han bedömer att dessa är betydligt färre än hos den vanliga piketen.

– Det är klart att även insatsstyrkan ibland agerar på felaktig information eller går in för hårt. Detta är en del av bilden. Men till skillnad mot Leif GW Persson och Jan Guillou har jag aldrig uppfattat poliserna i styrkan som några taggtrådsätande biffar, säger Janne Flyghed.

Foto: Lotta Härdelin

När Nationella insatsstyrkans företrädare själva redogör för sina strategier är ”ödmjukhet” ett nyckelord. Enligt styrkans vision ska NI ”anpassat kunna konfrontera vem som helst, när som helst, var som helst”.

”Anpassat” innebär att man kan växla tonläge utifrån situation.

– Om vi till exempel ska gå in i en moské för att gripa någon misstänkt för terrorbrott så gör vi det med minsta möjliga våld, säger Hampus Nygårds. Man tar av sig skorna och lämnar hunden utanför. Det kan innebära en större fara för mina operatörer men fördelen är att man inte spär på radikalisering genom att väcka anstöt. Jag vill att alla mina operatörer ska kunna gå in i vilken situation som helst utan att få maximalt stresspåslag. Endast då kan man göra adekvata bedömningar som polis.

Den tidigare chefen Bertil Olofsson tar rånförsöket i Umeå 2009 som ett exempel. Efter att ha fått 30 skott riktade mot sig sköt en av operatörerna en rånare i höften för att avbryta skjutandet. Sedan plåstrade insatsstyrkan ihop mannen som just försökt döda dem.

– Många poliser skjuter ju av rädsla, säger Bertil Olofsson. Medan vi skjuter någon för att avbryta ett dödligt beteende. När gärningsmannen är oskadliggjord återstår att lappa ihop honom så att han överlever. Motivationsmässigt är kanske inte detta den första instinkten: ”Du har försökt döda mig, stackars lilla dig, nu ska jag rädda livet på dig”. Men det är exakt det som gör behovet av rätt människor så stort: tänkande, kreativa killar snarare än ”killing machines”.

Förhandlargruppen är Nationella insatsstyrkans minst aggressiva resurs.

Den har fått ökat mandat sedan starten. Förhandlare används när svenskar kidnappas utomlands; vid ett tillfälle behandlade insatsstyrkan (tillsammans med andra polisavdelningar) tre parallella kidnappningsfall i Syrien. Förhandlarna försöker identifiera mellanhänder på plats men arbetar också med familjemedlemmar i Sverige.

– Dessa är de mest utsatta vid en kidnappning, säger ”Vicky”, en av Nationella insatsstyrkans förhandlare, en medelålders man i kabelstickad jumper och chinos.

– Är jag kidnappad i Syrien vet jag åtminstone om jag får stryk eller inte. Men barnen därhemma vet ingenting om vad som händer med pappa. Vi lägger jättemycket kraft på att informera, förbereda och träna familjen därhemma inför eventuella samtal med kidnapparna. Det är hemma som den verkliga krisen utspelar sig.

Förhandlarna används allt oftare vid svenska operationer. Hade rånförsöket i Umeå 2009 utspelats i dag hade förhandlingsgruppen skickat en representant, säger Vicky.

– Säg att rånarna barrikaderar sig, operatörerna kanske inte kan gå in – då används mina resurser för att etablera något slags kommunikation.

När Nationella insatsstyrkan gör tillslag mot terroristers hem kan det vara förhandlarens uppgift att ta en första kontakt, ibland via telefon.

– Man presenterar sig med namn och säger att man kommer från polisen, säger Vicky. Att säga ”Nationella insatsstyrkan” har ingen särskild effekt. Det är ingen som börjar skälva. Polis är polis.

 

Foto:  Terrorismen har utvecklas från storskaliga och långdragna aktioner i ambassadbyggnader eller flygplan under 1970- och 80-talet till dagens explosiva våld på platser där många människor samlas. Det har tvingat Nationella insatsstyrkan att blir mer lättrörlig.

Stefan Hector, tidigare biträdande chef vid insatsstyrkan, citerar en IS-ledares motto:

– ”Gör vad du kan med vad du har: hugg ihjäl din motståndare, knuffa honom från ett tak, förgifta hans mat och kan du inte göra det: Spotta på honom.” Det sitter inte någon med en stor plan någonstans, utan terrorn har mer karaktären av pågående dödligt våld, utfört av personer som inspirerats snarare än beordrats. Och då handlar NI:s jobb om att förhindra angrepp eller så fort som möjligt avbryta ett pågående skeende tillsammans med ordningspolis och sedan gripa en gärningsman.

Snabbhet är avgörande.

– Oftast för att en situation är livsfarlig för allmänheten, men ibland också för att hinna in i en lägenhet där någon inom 30 sekunder kommer spola ned tio kilo narkotika, eller för att snabbt ta kontroll över en dator med barnpornografi innan den krypteras och materialet blir oåtkomligt.

Stefan Hector, som i dag är chef för operativa enheten vid Nationella operativa avdelningen, blev något av en folkhjälte efter terrordådet på Drottninggatan; med upphöjt lugn motsvarade han kanske allmänhetens idealbild av en polischef. När vi ses någon månad före attacken på Drottninggatan uttrycker han sig krasst om risken för kommande terrordåd.

– Ja, det har hänt och kommer sannolikt att hända igen, sa Stefan Hector. Det går inte att skydda sig emot: säkerhetspolisen och polisen vidtar hela tiden åtgärder för att minska riskerna och konsekvenserna, men några garantier går inte att ställa ut. Vill man ha garantier får man köpa en brödrost.

Foto: Lotta Härdelin
Hundarna som arbetar för Nationella insatsstyrkan ska tåla hög fart, röriga miljöer och öronbedövande ljud. Den enda hundras som används är malinois, en belgisk vallhund. Foto: Lotta Härdelin

Stefan Hectors egen syn på terrorbekämpning formades under åren på Nationella insatsstyrkan – som han beskriver som karriärens höjdpunkt, särskilt gripandet av polismördarna i Malexander 1998 var en avgörande erfarenhet. Även Hector lägger ut texten om Nationella insatsstyrkans ödmjukhet.

– Många av människorna på NI har varit bäst på sin polisstation – bäst på att lyfta, bäst på att springa, bäst på att skjuta – och så kommer man till en miljö där alla andra också varit bäst. Och det genererar en grad av ödmjukhet. För mig var det en positiv kombination av väldigt höga krav och en tillåtande atmosfär, vilket gynnade ens personliga lärande.

Likt många andra tidiga operatörer rekryterades Stefan Hector från Norrmalmspiketen, den tidens poliselit i Stockholm.

– Norrmalmspiketen var då mer av en machokultur där man inte blottade svagheter eller frågade om hjälp, en konservativ och hierarkisk anda, säger Stefan Hector. Bortom klichén är NI en plats inriktad på utveckling: för att lära sig skjuta mitt i prick måste man våga dra sitt vapen och skjuta fortare än man behärskar, missa, träffa dåligt och fortsätta så tills man är snabb och precis.

Den nya terrorismen ställer krav på koordination. Frifräsare tämjs till lagkamrater. I en studie om Nationella insatsstyrkan av forskaren Louise Weibull på Försvarshögskolan säger en operatör att hans första tid på Nationella insatsstyrkan var ”djävligt svår”, han hade ”klippkort till chefens rum”: ”Jag var ung och lite förblindad och gav inte värderingar som gruppkänsla och gruppens prestationer företräde framför den personliga prestationen”, säger han i studien.

Insatsstyrkans ambition är att rikta de enskilda operatörernas våghalsighet till koordinerade tillslag.

– Jag ska inte hymla, säger Stefan Hector. Hos mig har det alltid funnits ett inslag av spänningssökande. Att göra skillnad och att söka spänning var för mig viktiga drivkrafter. Spänningen i att åka ned för en skidbacke som är brantare än man klarar av, spänningen att dyka djupare än man borde… Man ska inte ha som enda drivkraft att vara spänningssökare men det är en beståndsdel och många på insatsstyrkan åker nog skidor nedför branta backar även när de inte jobbar.

Operatören ”Arne” har just återvänt till Nationella insatsstyrkan efter drygt två års tjänstgöring inom privat sektor.

Arne saknade den ”action och anspänning” som kantar livet som operatör.

– Terror och gisslan, säger han. Invecklade, komplexa tillslag. Det civila var lite mindre spännande. Och så saknade jag grabbarna, den speciella kamratskapen.

 

Foto: Just mot bakgrund av terrorismens förändrade karaktär har flera röster kritiserat Nationella insatsstyrkans avsaknad av kvinnor. Måste alla operatörer vara så fysiskt starka när till exempel snabbhet är en lika efterfrågad egenskap? Styrkans princip sedan starten är att alla 50–70 operatörer måste förmå klättra in i ett flygplan eller uppför en Finlandsfärja med 40 kilos utrustning.

Vid den senaste antagningen 2015 klarade sig en kvinna för första gången förbi de inledande fysiska testen men diskvalificerade sig i slutövningarna i fält.

Foto: Lotta Härdelin
Det skymmer över Stockholms ytterskärgård. Två svarta ribbåtar närmar sig kryssningsfartyget Silja Symphony från styrbordssidan. Några minuter senare är båten intagen av Nationella insatsstyrkan. Få passagerare vet att deras färja under några timmar är ett övningsobjekt för tungt beväpnade poliser som klättrar ombord på fartyget i farten, mitt ute i skärgården. Foto: Lotta Härdelin

– Det vore på riktigt väldigt bra om kvinnor som sökte skulle uppfylla kravprofilen, säger NI-chefen Hampus Nygårds. Kvinnor skulle kunna utgöra ett helt annat operativt verktyg och skulle även ge en annan dimension till arbetsplatsen. Men vi kan inte göra avkall på kravprofilen. Oavsett om man väger 60 eller 90 kilo måste man klara av att släpa på sin kamrat om han ligger skjuten.

En ”ansträngd förklaring”, säger kriminologen Janne Flyghed.

– Hur ofta händer det att någon blir skjuten? Styrkan har alltid hävdat att man haft unik satsning på förhandlingslösningar snarare än snabba repressiva insatser och i vissa sådana situationer har det visat sig vara en fördel med kvinnliga förhandlare. Dessutom kan kvinnor vara minst lika bra prickskyttar som män.

En större numerär skulle sannolikt öppna för en mer varierad insatsstyrka.

Hampus Nygårds kallar Nationella insatsstyrkan för en av Europas minsta antiterrorstyrkor. Den tidigare chefen Bertil Olofsson är övertygad om att insatsstyrkan kommer att växa från och med i höst.

– Jag kan sätta en slant på att NI kommer få stort gehör för sina budgetäskanden, säger Olofsson. Sannolikt får Hampus besked om att han kan anställa fler i höst. Ingen politiker vill ta ansvar för att vi inte står rätt rustade vid nästa attack.

 

Foto: Ett decennium före Nationella insatsstyrkans tillkomst härjade den så kallade Baseballigan inom Norrmalmspolisen i Stockholm, ett polislag ökänt för att använda övervåld mot bland andra missbrukare i Stockholms city, sammansvetsade av en kåranda med högerextrema inslag.

Hur ställer sig Nationella insatsstyrkan, som har till huvuduppgift att arrestera terrorister bland annat med koppling till radikal islamism, till stora flyktingströmmar?

Riskerar Nationella insatsstyrkan att politiseras? Kan den bli en ny baseballiga?

– Det som Baseballigan gjorde hade varit fullständigt omöjligt i dag, säger Bertil Olofsson. Organisationen har mognat. Folk gallras ut.

Sommaren 2015 skickade insatsstyrkan poliser till operation Triton i Medelhavet, där svenskarna bidrog till att undsätta nordafrikanska båtflyktingar.

En uppgift som Baseballigan hade betackat sig för, enligt Bertil Olofsson.

– Snarare skulle Baseballigan ha sett till att flyktingarna sjönk, säger han.

Breitling var en av operatörerna verksam på Medelhavet. Han beskriver insatsen som djupt meningsfull. Breitling var bland annat ombord på en överfull båt där 54 personer kvävdes till döds i maskinrummet.

– På kvällen gick jag runt på båten och försökte upprätthålla något slags säkerhet, säger han. Och just när vi fått lite struktur kom en kille fram, väldigt försiktigt, och frågade om det fanns några fler överlevande. Jag undrade varför han frågade och då berättade han att han rest från Libyen med sina tre bröder.

Ingen hade överlevt. Breitling fick lämna dödsbeskedet till mannen.

– Han tackade mig så mycket för att jag ens pratade med honom… Jag kan bli irriterad av diskussionen om huruvida vi ska ta emot flyktingar i Sverige. Det blev så tydligt därnere: ingen sätter sig bland 150 personer i en gummibåt anpassad för 20 personer om de inte har en ganska bra anledning att fly.

– Ska vi sluta föda barn i Sverige för att det kan födas kriminella? Vi undviker inte Drottninggatan genom att sluta ta emot flyktingar. Som polis får man en skev bild av verkligheten och det är lätt att bli offer för Peter Springare-argument.

Örebropolisen Peter Springare blev känd i våras för ett aggressivt Facebookinlägg om invandrare och kriminalitet.

– Ja, en majoritet av alla jag grep som ordningspolis i Södertörn var invandrare, men det beror ju på att majoriteten i det området är invandrare, säger Breitling.

Bertil Olofsson – som i dag alltså är chef för Nationella bombskyddet – skulle gärna se att polisen fick mer information om de människor som till sist tar sig till Sverige.

– Det vore snyggt om vi visste vilka människor som finns här i stället för att detta ska uppdagas när det är för sent, säger han. Vi har ju länge vetat att Sverige är en safe haven för människor med terrortankar. De finns här i dag och ligger vilande i väntan på order. Vi borde ha ett uppföljningssystem som gör att vi kan stödja och skydda människor som befinner sig här – för de är också utsatta för attacker från sina landsmäns underrättelsetjänster.

Dagens chef Hampus Nygårds instämmer delvis.

Risken för att vi skulle bli en paramilitär revolutionsstyrka med ett enhetligt politiskt mål känns väldigt avlägsen. Skrattretande.

– Det är svårt att spela mot en motståndare som inte har några regler, säger han. Vi vill ha ett öppet demokratiskt samhälle där den personliga integriteten värnas. Men det vore förstås lättare att ha koll om man fick lyssna och titta lite mer. Jag tror att terrorhotet kommer resultera i mer övervakning.

Hur röstar insatsstyrkan? Är den ideologisk?

Insatsledaren ”Måns” växte upp på runt 30 olika adresser i Umeå. Han misshandlades av sin styvpappa under delar av uppväxten, hans mamma likaså. Måns blev polis, säger han, för att utgöra den polisresurs som aldrig dök upp när han var barn.

– Jag vet att jag har mycket våld i mig och att jag kan ta fram våld eftersom jag kom in här, säger han. Men jag upplever att jag har kontroll. Jag är medlem i Miljöpartiet och röstar på vänsterblocket men vi har nog lika många röster på högern härinne. Nationella insatsstyrkan spretar politiskt – risken för att vi skulle bli en paramilitär revolutionsstyrka med ett enhetligt politiskt mål känns väldigt avlägsen. Skrattretande.

 

Foto: Hur hittar man nästa generations operatörer av rätta virket?

I veckan besökte DN sluttesterna för nya operatörer vid försvarsanläggningen Kvarn norr om Linköping.

Foto: Lotta Härdelin
Allt som hörs är tung andhämtning från sexton unga män i västar. De har blivit tilldelade olika nummer och inlett uttagningen till 2017 års kull av poliser i Nationella insatsstyrkan. Foto: Lotta Härdelin

Runt 75 svenska poliser sökte denna gång till Nationella insatsstyrkan. Efter inledande fysiska och mentala test i Stockholm kvalificerade sig 27 stycken till slutveckan. En man hade feber på startdagen och av de 26 som gav sig ut i fält – iklädda gamla militäroveraller och försvarets ryggsäckar med stålram – är nu tio kvar.

Gänget är märkbart utmattat när de kommer bärandes på två stycken bårar med skadade dockor i det kvalmiga majvädret. De har sovit i snitt två timmar per natt i tält under de senaste åtta dygnen. Många beskriver ovissheten som plågsam: ingen har något schema, bara en vag föreställning om att sluttesterna brukar vara i tiotalet dygn.

Varje gryning är de färre än vid läggdags. Sökande som inte lever upp till kravprofilen avlägsnas. Fem eller sex av de tio kommer klara sig i mål, tippar Nationella insatsstyrkan.

Foto: Lotta Härdelin
I veckan genomfördes sluttesterna för potentiella nya operatörer i Nationella insatsstyrkan. Runt 90 sökte och nu återstår tio. De unga männen har sovit i snitt två timmar per natt under åtta dygn. Just här tar de sig över en å på militärområdet Kvarn utanför Linköping. Foto: Lotta Härdelin

Vi möter dem just när de ska ta sig över en å. De rör sig sävligt. Tomma blickar. Såriga händer. Saker som vanligtvis sker på rutin, att packa en ryggsäck, tar tid och blir omständligt. De är ”komiga”, säger operatören Arne med ett slangbegrepp lånat från militären. Betyder ”nära koma”, trött på gränsen till apatisk.

– Jag tänker bara en timme i taget, säger en av de sökande.

Dialogen mellan sökande och operatör är ordknapp och kärvt korrekt. Rekryten tilltalas med en siffra. Responsen från instruktörerna är begränsad; de sökande ska medvetet sväva i ovisshet om sin prestationsförmåga.

Sluttesterna är en lågmäld och utdragen prövning.

– Det är under uttagningen som allt börjar, säger Hampus Nygårds. Den sökande måste uppfylla kravprofilens alla delar – inte minst stresstålighet och anpassning till gruppen. Det är nu det ska visa sig om personen har tillgång till sitt intellekt och förmår behandla en misstänkt gärningsman korrekt även i en extremt farlig och påfrestande situation.

Inte alla förmår fatta rätt beslut för Sveriges säkerhet om man är timmar ifrån att kollapsa.

– Vi belastar dem så mycket att de börjar gnaga lite på varandra, säger Arne, en av operatörerna på plats. Det är inte fel att det gnags, men de måste vara uppriktiga mot varandra i gnagandet. De är så slutkörda fysiskt att de måste samarbeta för att klara sig.

Vid ett litet hus i skogen exploderar tårgasfackla efter tårgasfackla.

De sökande skickas rakt in gasmolnet för att släpa ut en kollega i form av en docka och dra en linda runt dockans högra ben, ur vilket blodet sprutar. Snor och slem rinner ur killarnas ansikten när de stapplar förbi den närvarande psykologen mot en operatör som intervjuar dem om upplevelsen. Hur stressigt var det i den kvävande gasen? På en skala av 20.

– 19, säger en sökande.

Foto: Lotta HärdelinEtt alltför uppriktigt svar? Nej, det är just uppriktigheten som möjliggör grupparbete, säger en operatör.

Senare, utanför militäranläggningens matsal, stöter vi på en av dem som inte uppfyllde kravprofilen denna gång. Man ser det i ögonen: livsdrömmen kraschad.

Hur levererar man ett sådant besked?

Operatören tar av sig solglasögonen. Kallar rekryten vid förnamn. Tackar uppriktigt för att personen blottat sig.

Förklarar beslutet.

– Vi blir jämställda poliskollegor igen, det är livsviktigt, säger operatören Arne. Det kan ju hända att vi möts och ska samarbeta under nästa Drottninggatan.

Fotnot: DN har ändrat operatörernas smeknamn för att inte röja namn som används under operationer.

Foton: Lotta Härdelin

Artikeln i tre punkter
DN:s fotograf Lotta Härdelin och reporter Björn af Kleen har följt Nationella insatsstyrkan under ett år.

  • Nationella insatsstyrkan är polisens avdelning för terrorbekämpning. Styrkan griper terrorister, försöker avstyra terrordåd och bedriver spaning i komplex miljö.
  • Styrkans 50–70 poliser har skyddade identiteter. Trots detta har DN under flera månader fått möjlighet att intervjua polismännen, deras chefer och följt träningsverksamheten på nära håll.
  • Styrkan övar inför livsfarliga situationer. I ett kassaskåp på högkvarteret i Solna ligger brev och usb-stickor med polisernas avskedshälsningar till anhöriga.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.