Emanuel Karlsten: Cirkeln sluts när Metro prisas för faktakoll

Stora journalistpriset prisade i torsdags branschens bästa förnyare. Vilka som vann? Ett gäng som faktakollar nyheter innan de publicerar dem.

Ok, det var inte en heltäckande beskrivning av pristagaren, men ändå ganska rättvis. För vinnaren blev tidningen Metros satsning Viralgranskaren, som alltså gör just det, kollar upp stories som det börjar snackas om och sanningshalten i dem. Och ja, man måste medge att det klingar ironiskt att ett förnyarpris går till någon som använder det som är ett fundament i journalistiken: källkritik. Det är väl som att ge pris till någon som använder punkt i meningar.

Samtidigt är få priser så tydliga markörer för vår digitala samtid som just Stora journalistprisets förnyarklass. Gemensamt är också att priserna i efterhand kan kännas lite ... fåniga?

2008 fick till exempel Fredrik Strage Stora journalistpriset för att han bäddade in 100 Youtubeklipp på DN.se. Vilket alltså var hela den förnyande insatsen.

Ett år senare fick Sydsvenskans Kinga Sandén samma pris för att hon rapporterade nyheter – på Twitter.

Ytterligare något år efter det fick frilansjournalisterna Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen priset för att de fick samtalsämnet om sexuella gråzoner att bli viralt, det vill säga spritt över hela internet.

Därmed kan man väl säga att cirkeln i år är sluten när Metro prisades för att faktakolla det som blir viralt.

Förnyarpriset har alltid handlat om symboler. Youtubelistan och de twittrande pristagarna var symboler för vart journalistiken var på väg och hejarop på de som tagit första steget. Men priset till Viralgranskaren kanske också ska ses som en reaktion från juryn och branschen?

En reaktion mot att läsarna har snott det som var en av tidningens största uppgifter – att sprida information. Det gör vi läsare själva nu genom att i våra nätverk dela vidare de artiklar vi tycker är läsvärda eller kittlande. Vad blir då journalistens funktion? Svaret för många har varit att paketera sina artiklar på ett så delningsvänligt sätt som möjligt. Några mediehus har till och med skapat sajter som uteslutande handlar om att vi ska kittlas till att klicka och dela. Men det förändrar inte det faktum att det är läsaren som har makten över vad som får spridning, vilka sajter som får trafik.

Det Viralgranskaren då gjort är att låta läsarens delningar vara föremål för faktakoll. Att läsaren gör urvalet och journalistiken agerar grindvakt för vad som är sant och inte. Journalistiken lånar därmed ut både tid och verktyg till läsare som är mer intresserade av att dela än att faktagranska. Det är då det avslöjats att artiklar och välspridda påståenden om att muslimska gäng tagit över förorter i Linköping eller att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg inte är sanna.

Även om Viralgranskaren fortfarande handlar om fundamentala journalistiska principer är den ändå väldigt annorlunda. Nästan alla av Viralgranskarens artiklar handlar om att säga att ingenting har hänt – och att det är det som är nyheten. Så bakvänt har inte journalistiken jobbat tidigare.

Därför är priset både viktigt och rätt. Mitt i den kris medier har är uppdraget inte främst att sprida nyheter, utan att verifiera dem.

Men om några år gissar jag att priset framför allt kommer att symbolisera en förvirrad tid. Där branschen behövde ett förnyarpris för att komma ihåg vad journalistikens kärna faktiskt är.