Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Emanuel Karlsten: Känns det inte jobbigt att se alla fattiga?

Jag arbetade ett år som volontär i Zambias kåkstäder för flera år sedan och varje gång jag fick besök från Sverige återkom frågorna. Är det inte jobbigt?

Jo. Jag levde där i kåkstaden, men då och då åkte jag bort, bodde hos svenska vänner i finare områden. Det var en fysisk klassresa på någon timme som kunde besvära mig, men som allra mest påverkade mig: Jag insåg hur lyckligt lottad jag var som kunde ta paus från fattigdomen och vilket ansvar som följde med det.

Kontrasten var jobbigare för den som besökte en kort stund. De kände sig hjälplösa, modstulna. Och jag antar att det var därför frågorna ställdes.

Är det inte fel att leva i överflöd när människor omkring lider av fattigdom?

Jag tänker på allt det där när det nu pratas om de nya tiggarna i  svensk stadsmiljö. Jag antar att diskussionen om dem har eskalerat i takt med att de inte försvinner.

Hela situationen är främmande för oss. I årtionden har Sverige försökt bygga bort fattigdom genom välfärdssystem, försäkringar och socialbidrag. Har vi ändå sett misären ursäktar vi den med att kommun eller välgörenhet snart är på plats.

Men det är svårt att blockera bort människor som sitter på sina knän. Det är mammor och pappor som har lämnat sina barn för att tigga enkronor utanför våra Konsumbutiker.

Det är en fattigdom så desperat att vi utgår från att det måste finnas någon lömsk affärsidé bakom, vilket ett moderat kommunalråd i Habo skrev i en chatt i torsdags. Tiggarna drar in mycket pengar. Det visste kommunalrådet eftersom han sett det på nyheterna, men inte minns när, berättade P4 Jönköping.

Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Umeå var inne på samma spår för några veckor sedan. Då bloggade han om hur han hade hört att tiggeriet rörde sig om något organiserat. Kanske ligor, eller maffian.

Det är säkert mänskligt att vi hittar ursäkter för att slippa smälta att någon­ting kan vara så problematiskt att inte ens svensk välfärd kan vara lösningen. En så hopplös fattigdom kräver ursäkter. Därför granskar vi också tiggarna noga i  jakt på bevis för att det obegripliga är på låtsas.

När en riksdagsledamot från SD i  veckan såg romer som pillade med sina mobiltelefoner kände han sig färdig med sin analys. Bluff, twittrade han, och menade att han nu avslöjat tiggarna. För visst kan inte fattiga äga mobiltelefoner?

Vi vill ha en enkel värld. Där fattigdom ser ut på ett sätt, beter sig på ett sätt och helst är utom synhåll så att vi kan inbilla oss att någon annan tar hand om den.

För vi i Sverige har länge levt rika i en värld full av fattigdom, men det är först när den kommer nära som den blir besvärlig och oförsvarlig. Precis som den blev för mina besökande vänner i Zambia. Hur slösar man obekymrat vidare av sitt överflöd när någon tigger om enkronor utanför min Icabutik?

Tiggarna är en reva i vår perfekta bild av ett samhälle. Ett samhälle som byggt bort medmänsklighet och lagt det på skattesedeln. Där myndigheter kan ta hand om fattigdom så att vi ska slippa se den på våra gator.

Nu sitter de framför oss, och det skaver. Och jag tänker att skavandet är nyttigt för oss, att vi behöver det. För att förstå att fattigdom inte bara är något annat lands problem, utan allas ansvar.

Det är när vi låter oss påverkas av det som vi lättare kan göra något åt fattigdomen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.