Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 01:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/ewa-stenberg-kan-sabuni-leva-vidare-med-januariavtalet/

Svensk politik

Ewa Stenberg: Kan Sabuni leva vidare med januariavtalet?

Först valde Liberalerna att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister, sedan valde partiet en ny partiledare som hellre hade velat se Ulf Kristersson (M) som statsminister. På bilden har Nyamko Sabuni just valts.
Först valde Liberalerna att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister, sedan valde partiet en ny partiledare som hellre hade velat se Ulf Kristersson (M) som statsminister. På bilden har Nyamko Sabuni just valts. Foto: Pi Frisk

Stämningen är usel i Liberalerna, partiet är splittrat och opinionsstödet förkrympt. L stödjer en regering som de ledande företrädarna ogillar. Men coronakrisen kan ge Nyamko Sabuni en möjlighet att förhandla om det oälskade januariavtalet. 

Vem vill rösta på en politiker som gör saker hen ogillar? Drygt 260.000 väljare i alla fall, hoppas Liberalerna. Annars åker partiet ur riksdagen om drygt två år. 

Liberalerna befinner sig i en förtroendekris, som ytterligare djupnat efter SvD:s granskning av betalda lobbyisters roll när Nyamko Sabuni blev partiledare.  

Granskningen har fått liberaler som är lojala mot den nuvarande partiledaren att anklaga dem som hellre ville ha en annan partiledare för att ha läckt information till SvD. Och så har de interna striderna fått nytt bränsle. 

Sprickan i partiet gör det svårt för Liberalerna att ta sig loss från den obekväma ställning som partiet hamnat i. Först beslöt ett partiråd att säga ja till januariavtalet och släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Sedan valde partiet enhälligt en ledare som hellre velat se Ulf Kristersson (M) som statsminister. 

Det var snart ett år sedan. Inget har blivit lättare sedan dess. Partiet har så lågt stöd i opinionen att det hotar åka ur riksdagen och dess ledande företrädare är uppenbart obekväma med januarisamarbetet.

Fortsätter budgetsamarbetet med regeringen hela mandatperioden? frågade Dagens Industri Nyamko Sabuni  i en intervju i söndags. 

”Ambitionen är att vi jobbar den här mandatperioden, men jag tror inte att någon i förväg kan säga vad som håller och inte håller”, svarade Nyamko Sabuni.

Det låter inte övertygande. Oviljan att försvara det avtal partiet ingått undergräver väljarförtroendet. Miljöpartiet upplevde något liknande hösten 2015 efter att tagit avstånd från den migrationspolitik deras egen regering förde. ”Skit”, kallade språkröret Gustav Fridolin regeringspolitiken, och fick väljare och medlemmar att undra varför han i sådana fall satt kvar som minister.

En politiker måste förstås kunna kompromissa, men i avgörande vägval kan det vara klokt att antingen försvara den väg man valt eller att byta kurs.

Inom Liberalerna diskuterar man om inte L bör kräva en omförhandling av januariavtalet med C, S och MP. 

När januariavtalet undertecknades var det ingen som såg en pandemi framför sig. Om någon tror att januariavtalet är svaret på den situation som uppstått nu, skulle jag säga: tänk om”, sade Nyamko Sabuni till DI.

Liberalerna skulle gärna skjuta upp Arbetsförmedlingsreformen, utvecklingstidsreformen, familjeveckan och satsningen på höghastighetståg. Alltså flera av de andra samarbetspartiernas hjärtefrågor. 

Det kan bli svåra förhandlingar, i synnerhet om resultatet samtidigt ska lösa Liberalerna ur deras dilemma. Även om Liberalernas kris är mest akut har Socialdemokraterna en vänsteropposition och en sårig relation med LO att beakta. Miljöpartiet står inför nya svåra beslut om migrationspolitiken, om partiet ska stanna kvar i regeringen. 

Skulle Liberalerna kräva en omförhandling på grund av att det – bevisligen – råder nya förutsättningar i den ekonomiska politiken, kan det gå på tre sätt:

1. Partierna kommer överens om att skjuta fram några reformer och ger eventuellt det eller de partier som drabbas hårdast av det någon ny åtgärd som tröst. JA uppdateras, men det är en ganska försiktig retuschering.

2. Liberalerna kräver mer och ställer ultimatum, ungefär som Annie Lööf (C) gjorde under regeringsförhandlingarna med Stefan Löfven. De andra partierna får svårt att gå L till mötes och partiet går i opposition. Det kan utlösa en regeringskris.

3. Liberalerna kräver ministerposter och går in i regeringen efter att ha fått några synliga poster.

De sista handlingsalternativen innebär båda risk för väljarflykt, när de som ville stödja en S-ledd respektive M-ledd regering ger upp hoppet. Men å andra sidan behöver den som är i knipa ofta ta större risker än den som sitter stadigt och bekvämt.