Den treårige syriske pojken Alan Kurdi drunknade den 2 september 2015 när han och hans familj försökte ta sig från Turkiet till Grekland i en osäker gummibåt. Bilden av den livlösa lilla pojken liggande i vattenbrynet spreds över hela världen och blev en symbol för tragedin när migranter mister livet i flykt från krig eller fattigdom till Europa.

År 2018 dog 2.300 flyktingar och migranter i Medelhavet enligt en uppskattning av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det innebär drygt sex personer varje dag. Situationen har förändrats sedan 2016 då mer än dubbelt så många personer avled.

År 2018 anlände sammanlagt 116.600 flyktingar och migranter till Europa över Medelhavet. De flesta överlevde alltså resan men flyktvägen är att betrakta som mycket farlig. Dessutom kan en båtresa kosta motsvarande tiotusentals kronor som betalas till en flyktingsmugglare.

Så varför väljer så många flyktingar denna farliga och dyra resväg? Och vilket ansvar har EU?

FN:s flyktingkonvention fastställer kriterierna för vilka som kan få flyktingstatus. Den anger i detalj vem som ska betraktas som flykting samt vilket rättsskydd, annat bistånd och sociala rättigheter en flykting bör få från de stater som skrivit under konventionen. 

Flyktingkonventionen beslutades år 1951 som en följd av den flyktingkris som uppstod i slutskedet av andra världskriget, det vill säga i en helt annan tid och under helt andra omständigheter. Merparten av flyktingarna befann sig redan i det tänkta asyllandet när konventionen skrevs. 

Den avsåg ursprungligen bara flyktingar i Europa före 1951. År 1967 antogs ett tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen som tog bort denna begränsning. De flesta länder, inklusive EU:s medlemsstater, har ratificerat konventionen. Det innebär att avtalet är juridiskt bindande för staterna.

Samtliga personer som tar sig till ett lands territorium har rätt att söka asyl. Konventionen gäller alltså endast de personer som fysiskt har kommit till ett annat land. Om ett land vill begränsa asylsökandet blir sättet att hindra att flyktingar över huvud taget tar sig dit.

Sedan 1960-talet har den globala migrationen ändrat karaktär. Antalet människor på flykt har ökat dramatiskt under senare år. Aldrig tidigare i modern tid har så många personer varit på flykt som nu, cirka 68,5 miljoner människor. Orsakerna är framför allt kriget i Syrien. Även om många asylsökande har kommit till Europa de senaste åren flyr de flesta personer till det närmaste grannlandet som i oftast är ett utvecklingsland.

Flera faktorer bidrar till att så många flyktingar riskerar livet för att ta sig till EU den farliga vägen över Medelhavet:

1. Visumkrav och transportörsansvar

Alla EU-länder har visumkrav gentemot medborgare från de länder som de flesta flyktingar kommer från. Samtliga länder i Afrika och Asien, med några få undantag, omfattas av visumkrav till EU. En person som vill resa från Afghanistan, eller för den delen Kenya, i affärs- eller turismärenden till Europa får bara visum om hen kan visa att hen inte är en sannolik potentiell asylsökande. Få kan det. Kraven skulle vara tandlösa om visum kontrollerades först i samband med inresa till exempel vid en flygplats eftersom man har rätt att söka asyl där. Därför kompletterade EU år 1999 visumtvånget med ett så kallat transportöransvar inom ramen för Schengenregelverket. Det innebär att flyg-, tåg-, färje- och bussföretag inte får släppa ombord personer utan visum. Skulle de trots allt göra det är företagen skyldiga att betala både återresa och eventuellt uppehälle. Dessutom kan företagen få betala böter.

Transportöransvaret påverkar visserligen inte i formell mening flyktingarnas möjlighet att söka asyl i enlighet med flyktingkonventionen. Men transportöransvaret innebär i praktiken att EU:s lagstiftning hindrar asylsökande från att ta sig in till Schengenområdet med till exempel flyg eller färja.

När en flykting tar den farliga vägen över Medelhavet så får denne automatiskt rätt att söka asyl så fort hen når ett EU-land.

2. Gränshinder

Dessutom har EU infört en rad gränshinder. Det har blivit vanligare med fysiska stängsel. Mest kända är förmodligen de tredubbla patrullerade stängsel som avgränsar de två små spanska enklaverna Ceuta och Melilla på Afrikas fastlandskust från Marocko. De utgör en del av Spaniens och ligger därför vid EU:s yttre gräns. Syftet med stängslen där är att förhindra illegal invandring från afrikanska länder.

År 2011 började Grekland bygga barriärer längs gränsen mot Turkiet. År 2013 gjorde Bulgarien samma sak. Ungern började år 2015 bygga stängsel längs sin södra gräns.

Det är inte enbart länder i södra Europa som byggt barriärer. År 2016 började Norge sätta upp stängsel för att hindra en migrantström vid gränsövergången mot Ryssland. Det skedde sedan syriska flyktingar cyklat in i Norge via Ryssland.

Vidare har fem EU-länder (Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och Österrike) infört tillfälliga gränskontroller. De innebär att polisen vid utvalda platser kontrollerar att personer som reser in i landet har rätt att vistas i landet.

3. Avtal med länder utanför EU

I mars 2016 slöt EU och Turkiet ett avtal om att minska antalet flyktingar som tar sig från Turkiet in i EU. Avtalet förhandlades fram av Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Alla migranter som kommer till Grekland från Turkiet och saknar giltiga resehandlingar ska sändas tillbaka till Turkiet. För detta får Turkiet betalt, tre miljarder euro i en första omgång. Dessutom lovade EU att åter vitalisera arbetet med förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap. Turkiska medborgare fick vidare tillgång till den visumfria Schengen-zonen.

Sedan Turkiet-avtalet tecknades har de rutter som flyktingar och migranter tar till EU förändrats. För första gången på flera år var Spanien 2018 den vanligaste vägen in till Europa. Omkring 8.000 personer kom då landvägen (via enklaverna i Ceuta och Melilla) och ytterligare 54.800 lyckades ta sig över det farliga västra Medelhavet.

Förra året sökte 646.000 personer asyl i EU. Det är en lägre nivå än toppåret 2015 men ändå väsentligt högre än åren 2008–2013: