DN har vid flera tillfällen under våren skrivit om fallet där tre kvinnor och tre män nu åtalats för en lång rad olika sexuella övergrepp mot 11 identifierade, svenska barn och en vuxen person. Två av fallen rubriceras som våldtäkt mot barn. Barnen var allt från spädbarn till knappa 15 år gamla när brotten begicks.

En av kvinnorna, en fembarnsmor, har begått brotten mot sina egna barn, de två övriga mot barn som fanns i deras absoluta närhet.

Läs mer: Fembarnsmamma utnyttjade sina barn i pedofilnätverk 

– Det är ovanligt att kvinnor åtalas för den här typen av brott. Tidigare har vi framför allt sett att det förekommit internationellt, konstaterar kammaråklagare Emelie Källfelt, vid Riksenheten för internationell och organiserad brottslighet.

Ärendet, som omfattar stora mängder bilder, filmer och även material som livesänts, är juridiskt intressant ur flera aspekter. Högsta domstolen slog i december förra året fast att för att en person ska kunna dömas som gärningsman måste hen vara närvarande, fysiskt eller via internet, när övergreppet sker. Om så inte är fallet döms istället för poseringsbrott.

– Straffmässigt skiljer det sig stort. Grov våldtäkt mot barn har minimistraff på fem år, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering sex månader. I det här målet har vi flera olika varianter. Det finns övergrepp som sänds live, men också förinspelade övergrepp, säger åklagaren Emelie Källfelt.

Hon och åklagarkollegan Annika Wennerström hoppas nu att tingsrätten gör en noggrann prövning av vad som faktiskt krävs för att någon ska betraktas som närvarande när ett brott begåtts. De anser inte att HD-domen tillräckligt tydligt rett ut var gränserna går.

– Frågan om hur vi ska se på en gärningsmans ansvar när vi pratar om sexuella övergrepp på nätet är inte ny. Med den praxis som gäller nu är det dock som att klockan vridits tillbaka. Juridik- och teknikutvecklingen måste gå i takt, säger Annika Wennerström och understryker att det måste till ny praxis när det gäller hur man ska se på gärningsmannens ansvar när det kommer till förinspelade övergrepp.

I ärendet har åklagarna gjort flera andrahandsyrkande där de laborerar med begreppen gärningsman, medgärningsman, medhjälpare och anstiftare till brott. Detta för att säkra upp att de åtalade i slutänden döms.

– Vi skulle önska att domstolarna fokuserade mer på orsakssambandet mellan den brottliga handlingen och den misstänktes agerande. Som vi ser det är inte internet en brottsplats, det är ett brottsverktyg i de här fallen, säger Annika Wennerström.

En annan knäckfråga är om en bild är att betrakta som barnpornografisk eller inte. I ärendet finns det 1.000 bilder som bedöms vara kränkande fotografering, men där man inte haft resurser att bedöma om det handlar om barnpornografi. Några är tagna på badstränder och andra offentliga platser, andra på badhus och i omklädningsrum. Även bland de bilder som polisen bedömt vara barnpornografi är gränserna inte helt glasklara.

– Även det kommer att prövas i det här målet, konstaterar Emelie Källfelt.

Kvinnorna har i huvudsak haft ekonomiska motiv, men de har inte tjänat några stora pengar. Männen har enligt åklagarna drivits av deras pedofila intresse. Att polisen 2016 lyckades identifiera gärningsmän och målsägare var tack vare att man då kunde spåra de ip-adresser som användes, något som EU-domstolen underkänt och som Sverige avser att återinföra i en ny lag som ska tillåta datalagring för brottsbekämpning.

– Det är otroligt viktigt att ha den möjligheten. Vi ser fram emot den lagändring som regeringen har aviserat, säger Emelie Källfelt.