Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/fn-chef-vi-maste-satta-en-ara-i-att-inte-langre-behovas/

Sverige

FN-chef: ”Vi måste sätta en ära i att inte längre behövas”

”Om man inte vill investera i att hålla den större världen stabil, blomstrande och rättvis bör man inte bli förvånad om problem som uppstår där ute söker sig till ens land”, säger Mark Lowcock, chef för FN-organet Ocha. Foto: Nicklas Thegerström

”Det bästa med biståndsbranschen är att vi försöker ta kål på oss själva”. Det säger Mark Lowcock, chef för FN:s organ för katastrofhjälp, och antyder att det vore ett misstag av Sverige att överge enprocentsmålet. Samtidigt hyllar han Sveriges tunga roll på den humanitära scenen.

– Sverige är en större spelare än vad folk förstår.

Chefen för FN:s organ för katastrofbistånd, Ocha, är på Stockholmsbesök och låter som en marknadsförare för den svenska biståndsministern.

Men Mark Lowcock verkar mena vad han säger och utvecklar sitt beröm med konkreta exempel.

– Sverige ringar in och sammankallar till diskussioner om kriser och bygger dessutom upp en policy kring hur världen ska reagera på dessa kriser.

Han tar upp Jemen, där Sverige i slutet av förra året stod värd för fredssamtal.

– Jemen är fortfarande världens största humanitära katastrof. Runt 80 procent av befolkningen behöver nödhjälp, det är utan motstycke, säger Lowcock.

– Sverige och Schweiz har också hållit i insamlingskonferenser, och i år har vi fått in mer pengar till Jemen än tidigare, det mesta från länder vid Persiska viken.

Samtalen har ännu inte lett till fred, men eftersom hamnstaden Hodeidah i stort sett fredats efter att länge ha bombats kan hjälpsändningar nu komma in.

Dessutom bidrar Sverige med mycket biståndspengar, konstaterar Lowcock. Målet att 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI, ska gå till bistånd har varit något av en helig ko för många politiska partier i Sverige.

Nyligen gjorde Moderaterna ett utspel om att biståndet borde skäras ner och närma sig 0,7 procent, vilket är FN:s mål och även har kallats en skamgräns för bistånd från rika länder. I dag tar sig endast fyra EU-länder över tröskeln.

Mark Lowcock vill inte ge sig in i en diskussion om vad svenska politiker borde och inte borde besluta, men han tvekar inte att slå fas att det svenska biståndet är ”oerhört viktigt”.

– Man måste tänka på att 0,7-procentsmålet sattes av FN i en tid när världen var mycket mindre integrerad och globalt sammankopplad än den är nu. Andelen 0,7 kanske var rätt nivå för 40 år sedan. 

Det är knappast bara i Sverige röster höjs för att lägga mer skattepengar på att lösa inrikesproblem än på att hjälpa omvärlden.

– Då vill jag säga det här: om man inte vill investera i att hålla den större världen stabil, blomstrande och rättvis bör man inte bli förvånad om problem som uppstår där ute söker sig till ens land.

Flyktingströmmar är en uppenbar följd av sådana problem, påpekar Lowcock. Pandemier är en annan.

– Vi har ett stort ebolautbrott i Kongo just nu. Vi har kunnat begränsa det därför att länder som Sverige hjälpt FN att lyckas med det.

Under ebolautbrottet i Västafrika 2014–2015 inträffade flera fall även på andra kontinenter, och oron för en pandemi fick världens börser att skaka till.

– Om man inte begränsar sådana saker kommer problemen och biter dig.

Biståndsbranschen ses ofta med välvilliga ögon men har de senaste decennierna även fått skopor av kritik, inte minst i samband med olika skandaler.

Korruption är ett ständigt gissel. Senast har missbruk med offentliga medel uppdagats i FN:s organ för de palestinska flyktingarna UNRWA. Det har fått flera länder att frysa sina bidrag till organet (dock inte Sverige).

– Korruption finns överallt, även om det hanteras bättre i rikare länder. Men vi har nolltolerans mot att hjälppengar försvinner, säger Mark Lowcock.

– Och vi vet att vi är framgångsrika, för vi förlitar oss numera inte bara på hjälporganisationer för att ta reda på om pengarna komma fram utan kontaktar också folk via moderna kommunikationsmetoder och frågar: fick ni hjälpen? Ju mer vi gör detta, desto oftare kommer pengarna fram.

En annan kritik handlar om att vissa former av bistånd kan snedvrida konkurrens och marknadsdynamik och förstöra incitamenten för lokala aktörer att investera.

Lowcock är väl medveten om sådana synpunkter men vill sätta dem i perspektiv.

– Jag är 57 år. Under min livstid har det gjorts enorma framsteg när det gäller skolgång, hälsa och kampen mot fattigdom. Det är inte till största delen tack vare bistånd, men bistånd har definitivt hjälpt till.

Det första landet som fick lån från Världsbanken var Frankrike, framhåller Ocha-chefen. Även Singapore och Sydkorea, länder som i dag är välmående fick en gång bistånd.

Den typ av bistånd som i stort sett alla är för, även skeptiska ekonomer, är den Lowcock representerar, katastrofhjälp. Men även hälsobistånd brukar hyllas.

– Ja, hälso- och katastrofbistånd räddar miljontals liv. Men annan hjälp bidrar också till utveckling, som att bygga infrastruktur och starkare institutioner.

För att bli effektivt måste biståndet dock vara både väl administrerat och använt på rätt sätt på rätt platser, framhåller han. Annars är det sant att den vanliga samhällsekonomins regler kan sättas ur spel.

– Det finns 100 länder som en gång var väldigt beroende av bistånd men inte är det längre. I dag är antalet 30-40. Kan man flytta 100 från den situationen kan man så klart flytta de 30-40 som är kvar också.

– Det bästa med biståndsbranschen är att vi försöker ta kål på oss själva. Jag tar det på allvar. Jag försöker stänga mina nödhjälpskontor runt om i världen. Vi måste sätta en ära i att inte längre vara behövda, säger Mark Lowcock.