Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Forskaren Emma Frans: Vi måste genomskåda osanningarna

00:24. Blir barn hyperaktiva av socker? Och är det lika farligt att sitta ned som att röka? Se när forskaren Emma Frans slår sönder myter.

Om mindre än ett år är det val i Sverige – och sociala medier fylls av halvsanningar och lögner. Emma Frans vill få oss att tänka efter, är det vi läser verkligen sant? Hon kritiserar också forskarvärlden, som hon menar inte tar den så kallade tredje uppgiften på allvar.

”Akademin lever i en isolerad värld”, säger hon.

”Och jag var 17 år, ville inte va den som blev kvar.” Veronica Maggios jättehit ”17 år” handlar om hur hon var tvungen att lämna sin gamla hemstad. Till skillnad från sin gamla klasskamrat från musikklassen har Emma Frans blivit kvar i Uppsala och har skapat ett, som hon säger, ”modernt Bullerbyn”.

Här lever hon med maken och barnen. Mor- och farföräldrar finns nära liksom brodern Jocke med familj. Kusinerna är bästisar och går i samma klass.

– Vi hjälper varandra när det krisar, säger hon.

Det är både skönt och praktiskt att ha familjen i samma stad, i synnerhet efter dotterns förlossningsrelaterade hjärnskada. Men låt oss återkomma till det.

Emma Frans är forskare vid Karolinska institutet och Oxford University. För några år sedan startade hon en blogg där hon förkunnade att syftet var ”att ge ett vetenskapligt perspektiv på aktuella eller särskilt intressanta frågor och företeelser”. Det första inlägget, från den 11 mars 2013, hade rubriken: ”Anabola steroider och våldsbrott.” Men bloggen blev ingen succé.

När hon i stället flyttade till Twitter och Instagram hände något – här fanns publiken. Hennes humoristiska inlägg fick följarskaran att växa och i dag har hon totalt över 55.000.

Hennes ökade popularitet har lett till att hon syns i tv:s morgonsoffor och andra program, ofta anlitas som moderator och föredragshållare och skriver vetenskapsartiklar för bland annat Svenska Dagbladet. I grunden är Emma Frans dock epidemiolog och håller på med läran om sjukdomars utbredning i befolkningen, forskning som underlättas i ett Sverige som under lång tid har gjort ett gediget jobb med att samla på sig olika sorters underlag. Denna registerdata använder hon sig av.

– När du skrivs in på sjukhuset så hamnar du i ett register, när du begår ett brott, när du föds, om det blir komplikationer, när du hämtar läkemedel, förklarar hon. Just nu tittar jag bland annat på personer som har hämtat ut adhd-läkemedel, om de har en förhöjd risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Emma Frans undervisar även om vetenskaplig metod.

– Det handlar om vad man kan använda olika typer av studiemetoder till och vad man egentligen kan bevisa med en vetenskaplig studie. Ibland verkar folk tro att ja, det här har vi visat i en studie – så då är det per automatik sanningen, vilket det ju inte är. Vissa typer av studiedesigner kan ta oss närmare den objektiva sanningen medan andra är väldigt tveksamma och kanske bara kan ge oss en ledtråd.

Så fick hon idén till sin nya bok ”Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams”. I en tid då fejknyheter och rena lögner sprids på nätet – till och med från världens mäktigaste man – menar hon att det är grundläggande att vi är kritiska medborgare.

– Jag tänkte att det kan vara intressant att sprida de kunskaper man har i vetenskaplig metod och hur man försöker tänka vetenskapligt, hur man på ett objektivt sätt försöker närma sig intryck och information och utvärdera det.

Föreläsning för studenter på KI.
Föreläsning för studenter på KI. Foto: Nicklas Thegerström

Vi är med på en av Emma Frans föreläsningar om vetenskapsmetod som hon håller i ett klassrum på KI med utsikt över Hagastaden, området som ska knyta ihop Stockholm och Solna. Hon går igenom olika sorters forskningsstudier och vad dessa kan bevisa. Studenterna är blivande specialistläkare inom psykiatrin.

– Det är förhållningssätt som kan användas i alla typer av sammanhang och i dag behöver vi alltmer ha med oss det tänket – med så mycket information och desinformation som sprids, säger hon.

Emma Frans föddes i Svartbäcken i Uppsala i början av 80-talet med föräldrar som är psykologer från, som hon benämner det, ”70-talsflumskolan”. Hon hade en bra barndom, uppfostrades inte särskilt strikt och sporrades till att lägga tid på sina hobbyer. Hon beskriver föräldrarna som snälla och toleranta och menar att det större dilemmat var att de var så känslostyrda.

– Jag tror lite att min frigörelse har varit att känsla, det är inte allt. Man måste vara rationell också och låter man sig styras helt av sina känslor tror jag att det lätt uppstår problem, konstaterar hon. Det tror jag att jag har sett genom min barndom.

Är du och din storebror lika?

– Vi står varandra väldigt nära men är väldigt olika. Alla blev nog jätteförvånade när han blev polis. När det var struligt hemma och mina föräldrar försökte ha delad vårdnad höll han, jag och vår hund Rurik – som vi kallade för Ricken – ihop.

Intresset för naturvetenskap och hur kroppen och psyket fungerar fanns där tidigt och hon tyckte om matematik. Sådant som var mer diffust ogillade hon, vill gärna kunna ta på sin kunskap; räkna på svåra tal, kunna svåra ord. Inte bara ”göra en genusanalys”.

– Jag tänkte att jag måste utbilda mig, hade aldrig det självförtroendet att jag kommer lyckas vad jag än gör – jag måste ha papper på att jag kan saker. Kanye West pratar på sin skiva ”College dropout” om att folk pluggar för att det ser bra ut och jag tror att det är så – man är rädd och längtar efter trygghet.

– Jag visste att jag måste kunna försörja mig själv. När jag väl började plugga blev jag väldigt förtjust i att ständigt lära mig nya saker, det är någon sorts personlig utveckling.

Naturvetenskapliga programmet visade sig vara rätt väg fram och därefter valde hon biomedicinprogrammet på Uppsala universitet – en utbildning från vilken ungefär hälften blir forskare och hälften går till läkemedelsindustrin. Det sistnämnda är en lukrativ bransch och Emma Frans sökte själv ett jobb som läkemedelskonsulent, utan att få det.

– Det är jag glad för i dag, säger hon.

Till slut kom hon till Karolinska institutet, KI, där hon trivdes bra med kollegor och omgivning. Hon doktorerade på pappors ålder och risken för psykisk ohälsa bland deras barn, som att risken för autism ökar ju äldre pappan är.

Universitetsmuseet i Gustavianum i Uppsala. Mannen på tavlan är Samuel Klingenstierna, matematiker och fysiker vid Uppsala universitet 1728–1752.
Universitetsmuseet i Gustavianum i Uppsala. Mannen på tavlan är Samuel Klingenstierna, matematiker och fysiker vid Uppsala universitet 1728–1752. Foto: Nicklas Thegerström

De senaste åren har Emma Frans forskat, utbildat, föreläst och försökt sätta käppar i hjulet för den faktaresistens som vi ser prov på i samhället varje dag. Där människor lätt kan sluta sig i sammanhang med andra med liknande ståndpunkter, som bekräftar deras tankar och idéer, och fakta får stå tillbaka för känslor och åsikter.

Den miljö man rör sig i påverkar också hur man ser på världen, fastslår hon. Emma Frans pratar om ”Söndagsintervjun” i P1 med författaren Marcus Birro, där han berättade hur mycket positiv feedback han fick när han började komma med invandringskritiska uttalanden. Det gjorde att han drogs i den riktningen.

Hon tycker att det är intressant att fundera över hur vi utövar inflytande på våra medmänniskor.

– Birro blev påhejad av allmänheten och utesluten från det så kallade mediala pk-etablissemanget, vilket gjorde att han blev beroende av att bli försörjd av de här människorna. Det blev hans levebröd att vara den personen. Och jag tycker att man ser det väldigt mycket på andra offentliga personer. De liksom radikaliseras framför ens ögon. Sanningen är att de flesta av oss behöver höra saker som utmanar vår världsbild.

Samtidigt, som hon säger: ”Det är lätt för mig att sitta på Karolinska och vara jättepolitiskt korrekt.” Hon jämför med polisers arbetsmiljö, där det är mer sannolikt att man får fördomar mot folk som ser annorlunda ut.

– Min man är mörkhyad med en mamma från Kenya. Hon är professor och den sortens person med invandrarbakgrund som jag ofta träffar. Jag tror definitivt att det påverkar ens syn på människor om man hela tiden exponeras för kriminella människor med utländsk bakgrund. Vår hjärna är sådan, den tar genvägar.

Finns det någon lösning på det problemet?

– Jag har ingen lösning men tror att det är viktigt att ständigt påminna människor om hur världen faktiskt ser ut. I dag tillhör människor med mörkare hy en underklass och är mest utsatta. När vi har fattiga människor och social ojämlikhet, då blir det mer kriminalitet. Jag tror att man behöver jobba strukturellt med att utjämna klassklyftor.

Vi kan inte stänga ned Facebook eller alternativa nyhetskällor, men jag tror att akademin behöver satsa mer på forskning och vetenskap som tar fram objektiva sanningar.

Hon suckar. Menar att det inte går att ha sådana åsikter utan att bli benämnd som ”vänstervriden”, men hon har aldrig varit öppen med hur hon röstar. Hon anser sig endast säga sådant som är självklart, som att samhället behöver utplåna fattigdom och hjälpa människor som har det svårt.

– Jag tycker att det finns något slags ansvar. För mig blir det paradoxalt att jag inte skulle värna om de svaga människorna, jag har vigt mitt liv åt det. Då tycker jag att det är så jävla sjukt att man får kritik för att man tar ställning i sådana frågor. Folk tycker att en forskare bara ska prata om forskning – jag hävdar att det är oansvarigt.

Hon konstaterar att det finns en demokratisk aspekt i att vem som helst kan ha en plattform – hon har själv byggt sitt namn så – men att det skapar nya utmaningar.

– Min bok handlar om hur man ska hantera det på individnivå. På en övergripande nivå tror jag att det är svårt, för öppenheten är viktig. Vi kan inte stänga ned Facebook eller alternativa nyhetskällor, men jag tror att akademin behöver satsa mer på forskning och vetenskap som tar fram objektiva sanningar.

Som exempel nämner hon den nyligen utgivna rapporten ”Invandring i medierna”. Den är skriven av Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid journalisthögskolan i Göteborg, Evelina Nedlund och Felicia Andersson. Trion har tittat på 968 nyhetsartiklar i DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet mellan 2010 och 2015 för att utreda hur tidningarna har skrivit om invandring.

Till skillnad från vad många tror är det mestadels negativ rapportering. Först på fjärde plats kommer bilden att invandring är kompetenshöjande för arbetsmarknaden.

– Public service behöver ta ett ansvar, säger Emma Frans. Det gör man inte med program som SVT:s ”Opinion live”, som handlar väldigt mycket om att provocera. Det är klickbete. Vetenskapliga frågeställningar som sport.

Vad bör SVT göra?

– De kan lyfta fram människor med ett kunskapsunderlag i stället för människor med starka åsikter. Jag är också förespråkare för att politik ska baseras mer på vetenskap – men vetenskapen kan inte svara på alla frågor. Politik handlar mycket om värderingar och existentiella frågor. Som: Vad är viktigast, tillväxt eller att det inte ska vara så stora klyftor?

Emma Frans på Karolinska institutet i Solna.
Emma Frans på Karolinska institutet i Solna. Foto: Nicklas Thegerström

Emma Frans jämför faktaresistens med att bli förälskad. Man blir lurad – eller lurar sig själv. När det är starka känslor inblandade letar man hela tiden efter tecken och vinklar all information så att det gynnar det man vill tro.

– Det är oerhört problematiskt. I boken citerar jag Jimmie Åkessons sommartal där han säger att allt går bra, ”men känns det så?”.

Forskning och utbildning är endast två av de tre åtaganden som utgör en forskares arbete. Det finns något som kallas ”tredje uppgiften” och det är en skyldighet för högskolor och universitet att dela med sig av kunskap och svara på frågor. Man förväntas ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”, som det står i högskolelagen.

Detta är något som Emma Frans tycker är oerhört viktigt, men hon anser samtidigt att åtagandet inte tas på tillräckligt stort allvar. Hon är kritisk till hur akademin och hennes kolleger behandlar denna förpliktelse.

– Det kan bli dålig stämning om man syns mycket, vilket en forskare som tar medial plats lätt gör. När man syns exponerar man sig för risken att bli kritiserad. Många är rädda för att göra fel eller tänker att det säkert finns någon annan forskare som har bättre koll. Men om alla tänker så, kommer inga forskare att höras i den offentliga debatten. I stället blir klimatförnekarna och vaccinmotståndarna de enda som kommer till tals. Man håller på med sitt helt enkelt och struntar i omvärlden och tycker inte att man ska vara särskilt aktiv utanför akademin.

Vi måste motivera varför man bör tro mer på oss än på sin yogalärare eller den där mammabloggaren som skriver att man inte ska vaccinera sina barn.

Samtidigt, konstaterar hon, får man ingenting för det meritmässigt, som när man forskar och publicerar.

– Det är meriter som ökar våra chanser att få finansiering och gör att vi kan söka vissa tjänster. När man sköter den tredje uppgiften får man ingenting alls. Det borde man få och man borde kanske till och med kunna specialisera sig inom detta, det finns sådana idéer nu. Vi måste bli bättre på att kommunicera – vi kan inte tvinga folk att tro på oss.

Är det för stort avstånd mellan forskningen och folket?

– Absolut. Det har alltid varit så, men en gång i tiden kunde vi ta för givet att vi hade folkets förtroende. Bara att gå på högskola var extremt exklusivt och att vara professor var som att vara under Gud nästan och forskarna skrev läroböckerna så det de sa var i princip synonymt med sanningen. Vi har inte längre den typen av självklar ställning. Det är negativt på vissa sätt, men också positivt att vi är närmare människor och måste motivera varför man bör tro mer på oss än på sin yogalärare eller den där mammabloggaren som skriver att man inte ska vaccinera sina barn. Att vi också granskas kritiskt är i grund och botten något positivt.

Emma Frans menar att tredje uppgiften har blivit synonym med att göra reklam för sig själv när man väl publicerar en studie, ibland med resultat som inte ens håller.

– Jag tror att väldigt få människor inom akademin känner att de har ett ansvar i samhällsdebatten, att faktiskt bena ur vad man ska eller inte ska tro på. De som sprider desinformation har vetat mycket mer om psykologin bakom att övertyga en person. Jag tror att akademiker har trott att det räcker med att vi har rätt. Som Hans Rosling sa: ”Jag har rätt och du har fel.” Det tror jag är ett feltänk. Vi måste försöka kommunicera korrekt information och fundera över hur vi gör den lättillgänglig för allmänheten.

– Vi kan forska hur mycket som helst på nya, fina vaccin, men om folk tror att vaccinen är farliga så har vi gjort allting förgäves. Särskilt nu när det finns andra människor som har en plattform där de kan sprida allt möjligt trams.

”Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams” är ytterligare ett steg i hennes folkbildningsfilosofi, att öka kunskapen och medvetenheten bland befolkningen. I boken pratar hon om den irrationella och rationella människan, definierar vad kunskap är, ger verktyg för källkritik och hur man kan försöka ändra någons uppfattning utan att fastna i cirkelresonemang.

– Många studier har konstaterat att det är oerhört svårt att få någon som har övertygats om ett felaktigt påstående att ändra sig, säger hon. Bekräftelsebias gör att en person bara tar till sig den information som stöder hypotesen.

Att Trump blev president signalerade att nu har den här galenskapen flyttat ut från de slutna Facebookgrupperna och in i maktens finrum.

Går det över huvud taget att få en person att ändra uppfattning, frågar hon sig. Ja, om man gör på rätt sätt. Det handlar bland annat om att förklara hur kunskapen togs fram, försöka knyta an på ett känslomässigt plan och ge begripliga förklaringar.

Vi är varken dummare eller smartare i dag än för tusen år sedan. Så vad har hänt?

– Förr var du kanske tvungen att ändra ståndpunkt om all information som fanns där ute gick emot det du trodde. Nu har du obegränsade möjligheter att hitta vilken typ av information som helst, även om det du tror är falskt, och vi kan stänga in oss i Facebookgrupper med människor som håller med oss om exakt allting.

Det har blivit värre med åren?

– Ja, det tycker jag. För mig blev Brexit och Trump en varningsklocka. Jag blev superförvånad, jag trodde inte att någon av de sakerna skulle inträffa. Det var mer som att man lekte med tanken, att det fanns något slags spänning i det: Tänk om Trump blir president. Och så blev han det. Det signalerade att nu har den här galenskapen flyttat ut från de slutna Facebookgrupperna och in i maktens finrum.

– Tidigare kunde man avfärda internet och sociala medier som ett parallellt universum som man egentligen inte skulle fästa alltför mycket notis vid. Trump är ju ett troll, ett internettroll, och han står väldigt mycket för vetenskapsförnekelse. Han har sagt att klimatförändringarna är en kinesisk konspiration, för att Kina ska kunna köra om USA som ekonomisk stormakt, och har pratat om att han tror att vaccin orsakar autism.

Diskuterar ni de här frågorna mycket kolleger emellan?

– Nej, inte alls. Jag tror att man lever i en isolerad värld. Akademin är väldigt speciell nu för tiden. Den är uppbyggd så att man måste tävla med varandra när man söker anslag. Man jagar hela tiden meriter och det handlar egentligen bara om att publicera så mycket som möjligt i så fina tidskrifter som möjligt, och det är också ett system som gynnar sådana som Paolo Macchiarini.

Macchiarini är alltså den italienska kirurgen, forskare i regenerativ medicin, som på Karolinska i Solna opererade in konstgjorda luftstrupar i tre patienter – varav alla tre har avlidit. Italienaren betraktades som en stjärna till dess att granskningarna inleddes och det dessutom visade sig att han hade ljugit om sina meriter. Kritiken blev hård och ett antal personer på KI tvingades avgå.

– Vi kan aldrig utesluta att ett fåtal forskare fuskar, men vi kan undvika ett system där forskare lockas till att ta genvägar för att nå framgång.

Den tyngsta perioden i hennes liv härrör från när hon födde äldsta dottern Klara.

– Hon har en lätt cp-skada. Det var extremt besvärligt och en förlossning som inte alls gick som den skulle. Jag var extremt skör, berättar hon.

Läkaren försökte dra ut Klara med en sugklocka, utan att lyckas – det krävdes ett katastrofsnitt. Emma Frans var nedsövd och när hon vaknade upp började dottern krampa och fick intensivvård.

– Det låter sjukt, säger hon, men som kvinna ska man kunna föda barn och när man inte gör det så känner man sig otillräcklig som människa.

Emma Frans hemma i Uppsala. Hon jobbar mycket och det är ofta ombord på tåget till och från Stockholm, 40 mer eller mindre ostörda minuter i vardera riktning, hon tweetar och instagrammar.
Emma Frans hemma i Uppsala. Hon jobbar mycket och det är ofta ombord på tåget till och från Stockholm, 40 mer eller mindre ostörda minuter i vardera riktning, hon tweetar och instagrammar. Foto: Nicklas Thegerström

En magnetröntgen avslöjade att Klara hade fått en stroke och familjen var under lång tid orolig för hur hon skulle utvecklas. Läkarna kunde inte ge några prognoser och visste inte om hon skulle kunna gå eller prata. Emma Frans undrade hur hennes eget liv skulle bli, ville ha familj men också göra karriär.

– Det var en omfattande hjärnskada, men barns hjärnor är väldigt plastiska så hon har lyckats kompensera för det och behöver ingen hjälp nu. Hon är lite stel i ena fotleden, men går i vanlig skola, cyklar dit, hon kan simma, hon går på fotbollsträning, hon pratar helt normalt. Det är asgrymt, säger hon och ler.

– Jag tror att man kan ta mycket skit, men ovisshet är hemskt, säger hon och konstaterar att erfarenheten har förändrat hennes syn på hälsa, att man inte kan ta för givet att man får friska barn.

Sverige anses ibland vara gnälligt och det kopplas ofta till att vi har ”haft det för lätt i Sverige”. Vad tänker du om det?

– Att nästan alla barn klarar sig till vuxen ålder är en sådan jävla välsignelse. Jag kan inte se att det finns några negativa följder. På något sätt tror jag att problemet är att äldre och sjuka människor inte syns ute i samhället, vi ser sällan döden omkring oss, vilket kanske kan resultera i något slags dödsångest.

Men påverkar den relativa tryggheten i Sverige hur vi ser på andra människor?

– Jo, men det tror jag handlar mycket om att folk har så svårt att fatta och erkänna att de har haft tur. Vi vill gärna tro att vi bara har oss själva att tacka för vår framgång, men att jag är doktor medan en person som har samma bakgrund ligger i rännstenen beror inte på att jag har jobbat hårt medan hen är lat.

– Jag har haft tur. Min dotter har också haft tur och jag är tacksam för det. Jag ser föräldrar och barn som inte har haft samma tur och jag känner väldigt mycket med dem, vilka kämpar.

Så hur ser hon på framtiden vad gäller desinformation?

– Vi måste bli bättre på att genomskåda osanningarna, fastslår hon. Jag tror att vi på sikt kommer lära oss att läsa sociala och alternativa medier på samma sätt som vi läser tidningen på första april – vi kommer att vara uppmärksamma på eventuella lögner. Än så länge befinner vi oss i en digital pubertet där vi inte ännu lärt oss att vara tillräckligt skeptiska.

  • Läs mer:

Så reagerar sociala medier på SVT:s nysatsning Morgonstudion

Natur & Kultur avslutar samarbete med Mats Qviberg

Läs mer om forskning här

Emma Maria Frans

Foto: Nicklas Thegerström

Aktuell med: ”Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams” på Volante förlag.

Född: 16 december 1981 i Uppsala.

Familj: Maken Hans Ahlberg, dottern Klara, 8, och sonen Valter, 6.

Yrke: Forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Vetenskapsskribent. Föreläser och undervisar. Jobbar ibland på ”Breaking news”-redaktionen med Filip & Fredrik.

Bakgrund: Studerade biomedicin på Uppsala universitet, doktorerade vid Karolinska institutet om äldre fäder och autism, gjorde sin postdoktor vid Oxfords universitet och på KI. Startade blogg men blev känd genom sociala medier (@DrEmmaFrans på Twitter och @emma_frans på Instagram) och i tv. Skriver ofta humoristiskt och menar att de mer seriösa inläggen drunknar. Startade Twitterkontot Alternativa flashar (@altflashar) för positiva nyheter och har talat på March for Science och TedX i Stockholm.

6 tweets av Emma Frans

Foto: Nicklas Thegerström

Den som myntade ordspråket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” var världens första klimatförnekare?

När forskare visar att män är smartare än kvinnor: ”måste vara biologiskt”. När de visar det motsatta: ”måste vara fel på skolsystemet”.

Tips till dig som slarvat bort något: köp en ny likadan, för då kommer du garanterat hitta den gamla.

Han: Jag är så lycklig sedan jag träffade dig. Du gör mig lycklig.

Jag: Lol, korrelation är inte samma som kausalitet, pucko!

”Jag är osynlig” – folk som petar i näsan när de kör bil.

Åttaåringen: Varför sätter man inte barn i fängelset? Femåringen: För att de är så små att de kommer ut genom gallret!

Emma Frans råd till den som vill få någon att tänka om

1. ”Det är viktigt att inte bara konfrontera någon med korrekta fakta utan att också förklara hur dessa fakta har tagits fram. I stället för att säga åt en person att mässlingsvaccin är säkra och att den som inte vaccinerar sina barn är en idiot kan du försöka förklara hur forskare blivit säkra på att mässlingsvaccin är ofarliga.”

2. ”Att hålla negativa känslor borta när du försöker få en person att ändra uppfattning är viktigt men det kan också vara användbart att försöka knyta an på ett känslomässigt plan. Försök att förstå mottagaren och var empatisk.”

3. ”Som med all information är upprepande ofta ett sätt att få saker att fastna hos en mottagare. Om du försöker övertyga någon kan det därför vara effektivt att ge den korrekta informationen vid upprepade tillfällen.”

Ur ”Larmrapporten” av Emma Frans (Volante förlag)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.