Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Frånvarande Dylan lyste med sin närvaro

Grundforskning, nyfikenhet och musikens ursprung i centrum på 2016 års Nobelfest.

”Behind every beautiful thing there's been some kind of pain.” (Not dark yet, Bob Dylan.)

Bob Dylan kom ju inte till Sverige för att ta emot litteraturpriset, men här på Nobelfesten är det lätt att tänka på hans textrad om att det finns smärta bakom allt som är vackert.

Inne i Blå salen i Stadshuset är allt vackert. Ljusspelet i det höga taket, som liknar lätta sommarmoln som rör sig över en blå himmel. Blommorna från San Remo, staden där Alfred Nobel bodde sina sista år i livet, på pelarna och den stora trappans balustrad, i ljust rött, guld, silver, arrangerade av Per Benjamin. Och glittret från drottning Silvias och kronprinsessan Victorias silverklänningar när de träder ned för trappan, med Nobelpristagare och ministrar.

Gästerna – visst är de vackra i sina långa klänningar, stiliga frackar, dyrbara smycken. Men vackrast är ändå ögonen, glädjen och förväntan och lyckan över att få vara här och fira vetenskapen. Och Bob Dylan förstås, som med Svenska Akademiens ord skapat ”nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Martin Frösts klarinett och Magnus Lindgrens flöjt, i underhållningen, divertissementet, om hur musiken uppstod och vart den kan tänkas ta vägen. Hur föddes musiken, frågar Martin Fröst. Var det nyfikenhet som fick en kvinna långt bak i människans barndom, att börja slå en rytm med en trädgren? Med hjälp Adolf Fredriks flickkör, som går svartklädda genom festsalen med ljus i händerna, och Svenska Kammarorkestern, visar de hur musiken kan ha utvecklats, från danser på Afrikas savann, via helig sång i tempel, kloster och moskéer, och gycklare till folkmusik och klezmer.

Den enastående föreställningen är regisserad av Linus Fellbom, med en av de största ensemblerna någonsin på Nobelbanketten.

Förrätten är lika vacker, förberedd sedan i våras, då ramslök och nässlor skördades och torkades, och i oktober syltades paradisäpplen. Nu serveras de tillsammans med en tunn rundel skiva av havskräftor och pilgrimsmusslor, med fina ådror av grönt, som på ett löv.

Arbetet, och smärtan, bakom den vackra maten kan vi gäster bara ana. Förra året arbetade kocken Sayan Isaksson hela natten före festen med ett moment han inte trodde att någon annan skulle klara av, alldeles ensam. ”Det var bara jag och mina demoner”, sa han tidigare i veckan. I år ska det vara mer harmoniskt i köket, lovade han. Men den cirkulära tanken, att använda allt, även sådant som annars bara slängs bort, som i varmrättens sås med buljong på rostat kycklingskinn.

Och vetenskapen de skapat är bland det vackraste: den djupa och sköna fysiken bakom de märkliga topologiska materiefaserna, den fascinerande kemin med kedjor av molekyler, mikroskopiska hissar och nanobilar, och medicinen och autofagin, som städar cellerna rena.

En kemist vid mitt bord har ett halsband med två hoplänkade ringar, precis som dem som kemipristagaren Jean-Pierre Sauvage en gång skapade, och lade grunden för hela fältet som nu belönas med kemipriset.

Smärtan som ligger bakom upptäckterna är större än de flesta av oss kan förstå. Att forska är att misslyckas, och misslyckas, och misslyckas igen. 99,9 procent av forskningen är frustration, enligt fysikpristagaren Michael Kosterlitz. När du arbetat dagar, veckor, månader och år med något, bara för att upptäcka att du inte varit tillräckligt smart, och naturen var smartare än du, som kemispristagaren Bernard Feringa uttryckte det. Då är det bara att börja om igen, komma på bättre idéer, och fortsätta att jobba.

Det vet de allt om, Nobelpristagarna. De fortsatte, och lyckades till slut. Och fortsatte igen.

”A man is a success if he gets up in the morning and goes to bed at night and in between he does what he wants to do”, ska Bob Dylan ha sagt. Man är framgångsrik om man går upp på morgonen, går och lägger sig på kvällen, och däremellan kan göra det man vill.

Då är de framgångsrika, pristagarna vid honnörsbordet, mycket mer än vad Nobelmedaljen visar. Duncan Haldane, som alltid, alltid vill prata om fysik, och har ägnat sig åt det hela livet, medicinpristagaren Yoshinori Ohsumi, som verkligen älskar autofagin, cellens renhållningssystem, och allt som är kvar att upptäcka, och alla de andra.

I sitt tacktal talar Duncan Haldane om hur notoriskt svårt det är att förklara kvantmekanik, men hur fantastiskt det är att få forska om ”riktigt coola saker som en gång kanske får en praktisk tillämpning”.

Kemipristagaren Fraser Stoddart talar om vetenskapssamhället, där forskargrupper med medlemmar från nästan alla världens kontinenter samarbetar, utan fördomar och utan att känna av gränser. Där finns det ingen återvändo, även i dessa tider av oroande politisk utveckling i många västländer.

Foto: Henrik Montgomery/TTUSA:s ambassadör Azita Raji. Foto: Henrik Montgomery

Vackrast av allt var ändå Bob Dylans eget tacktal, läst av USA:s ambassadör Azita Raji.

”Jag är ledsen att jag inte är med er i kväll. Men var säkra på att jag är med er i anden”, hälsade litteraturpristagaren. William Shakespeare funderade aldrig på om det han skrev var litteratur. Hans ord var för scenen, och han tänkte på vilka skådespelare som skulle vara med, hur pjäsen skulle iscensättas, och om Hamlet verkligen skulle utspela sig i Danmark.

Ingenting har förändrats på 400 år. ”Jag tänker på musiker, vilken studio jag ska spela in i och vilken tonart jag ska välja, men inte om det jag skriver är litteratur. Tack till Svenska Akademien att ni avgjort frågan åt mig, och på ett så fantastiskt sätt”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.