Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 09:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/han-ar-lanken-mellan-iva-patienterna-och-deras-familjer-nar-det-vander-for-nagon-grater-jag/

Sverige

Han är länken mellan iva-patienterna och deras familjer: ”När det vänder för någon gråter jag”

Med boken full av anteckningar och luren ständigt tryckt mot örat håller Gunnar Brandrup-Wognsen i den känsliga kontakten mellan svårt sjuka covidpatienter och deras oroliga anhöriga.
Med boken full av anteckningar och luren ständigt tryckt mot örat håller Gunnar Brandrup-Wognsen i den känsliga kontakten mellan svårt sjuka covidpatienter och deras oroliga anhöriga. Foto: Jonas Lindstedt

Inne på iva ligger covidpatienterna nedsövda och isolerade. Utanför finns deras oroliga familjer. 

På Mölndals sjukhus finns en unik sambandscentral mellan sjuka och anhöriga – läkaren Gunnar Brandrup-Wognsen.

Efter tolv år i det privata näringslivet har han återvänt till vården, som volontär, och han gråter varje dag. Av lycka.

På pärmen som håller ihop de livsviktiga anteckningarna står det 2019. Det är fel år, men slutsiffran rimmar med sjukdomen allt i boken handlar om – pandemin covid-19. 

Under morgonronden på iva Mölndal har Gunnar Brandrup-Wognsen gått i full skyddsmundering, hack i häl på det behandlande teamet. Varje kommentar, varje nytt uppmätt värde, varje uttryck av oro eller lättnad får en notering i den turkosa boken. Varenda patient blir noggrant bokförd inför jourtimmarna som ska ta vid, i korridoren. 

Där vandrar Gunnar med boken uppslagen och mobilen tätt tryckt mot örat. Anhörig efter anhörig får sitt samtal. Den sjuka familjemedlem de inte får besöka kommer lite närmare genom Gunnars ord i luren.  

– Jag har örnkoll. Lyssnar 50 och pratar 50. Jag brukade byta hjärtan förr i världen, men nu gör jag nog ännu större nytta faktiskt.

Läkaren Gunnar Brandrup-Wognsen är utlånad av Astra Zeneca till Mölndals sjukhus där han sköter kontakten med anhöriga till covid-19 patienter.
Läkaren Gunnar Brandrup-Wognsen är utlånad av Astra Zeneca till Mölndals sjukhus där han sköter kontakten med anhöriga till covid-19 patienter. Foto: Jonas Lindstedt

Han kallas förstärkningsläkare och är utlånad från sin anställning på Astra Zeneca. Det är tolv år sedan han lämnade den offentliga sektorn och valde att satsa heltid på forskning i den privata läkemedelsindustrin. Men när pandemin slog till tvekade han inte en sekund.

– Jag vill inte vara en lort. Vi fick ett alla-mejl på jobbet där det stod det vanliga om att tvätta händerna och så vidare, men också en passus om volontärarbete. Vi som har sjukvårdsbakgrund fick gå med bibehållen lön och för mig var det en självklarhet. Jag har hela tiden haft kontakt med mina gamla kollegor, och de går på knäna nu. 

Det första som hände var att den före detta thoraxkirurgen fick gå en utbildning på simulatorcentrum tillsammans med andra volontärer för att sedan hoppa in som undersköterska på Östra sjukhuset. Han hjälpte till med munvård och vändningar på iva där.

– Jag har ju två händer. Det var bara att använda dem.

Sedan flyttades Gunnar Brandrup-Wognsen till Mölndal – och fann sin nuvarande roll.

– Besöksförbudet är ju ett väldigt stort problem. Att någon ringer från sjukhuset och säger att ”de lägger mig i respirator nu och du får inte träffa mig”... det är ju inte svårt att sätta sig in i att det är en fruktansvärd situation, för de anhöriga. Den andra sidan är läget inne på salarna. Anhöriga ringer rakt in i en krigsskådeplats, där de som arbetar ser ut som ”Starwars” och måste vara på tå för att sköta svårt sjuka, samtidigt som de ska försöka svara på alla frågor. Det blir så klart en dålig dialog och inga vettiga svar. 

Snart dags för lunchronden bland de – just i dag 18 – inlagda covidpatienterna. Gunnar tar rygg på teamet igen, och fyller på i boken. Han beskriver det som ett tekniskt lugn inne på iva – de flesta sover ju – men en stökig och stressig miljö för personalen. Allt han kan lyfta från deras axlar är värdefullt. Så det blir nya promenader under eftermiddagen. Nya samtal med närstående. ”Hur nedsövd är han? Kan hon prata? Hur står det till med blodtrycket, febern, njurarna, hjärtat...”

Boken med fel årtal, men ändå rätt siffror. Året är 20 och sjukdomen han skriver om heter covid-19.
Boken med fel årtal, men ändå rätt siffror. Året är 20 och sjukdomen han skriver om heter covid-19. Foto: Jonas Lindstedt

– Det är en hel del medicinska frågor, men också mycket ångest. Jag blir en mental soptunna, och det är helt okej. Efter tjugo år på thorax är jag van vid svåra samtal. Jag klarar det. 

Mölndals sjukhus var först i Göteborg om att ha en Gunnar. Men Sahlgrenska kopierar modellen och kanske följer fler sjukhus efter. Behovet verkar outtömligt.

– Jag jobbar ju mest med att ge lugnande besked. Att hitta de halmstrån som finns. 

Och när du inte kan hitta några?

– Då får de anhöriga komma hit. Om vi hamnar i en situation där vi inte tror att det går, då får de komma in, i full covidklädsel, och hälsa på de sina. Vi hade ett sådant besök i förra veckan, där de satt vid sängen en lång stund. Men! Bara för att visa hur det är – att ”människan spår och gud rår”, som man säger – det vände! I dag ser det bättre ut för den patienten, och så där är det ofta.

Det är därför Gunnar Brandrup-Wognsen gråter varje dag på jobbet. Det är inte sorgen och ångesten som får honom att brista. Glädjen rinner över. 

– När jag pratar med en familj och de tackar mig. Den tacksamheten... När det kommer ett ljus i tunneln efter många bakslag. Jag har lätt till tårar, och här gråter jag nästan vare dag. 

Han önskar att de utarbetade kollegorna inne på iva också fick ta del av fler av de ögonblicken. I veckan kom en utskriven patient till entrén på Mölndal och bad att få komma på återbesök. Bara för att visa att den hårda tiden och all möda de lagt ner på honom var värd det.

Gunnar Brandrup-Wognsen lämnar över till volontärkollegan Casandra El Sayed som är läkarstudent. Hon har kvällspasset med anhörigtelefonen.
Gunnar Brandrup-Wognsen lämnar över till volontärkollegan Casandra El Sayed som är läkarstudent. Hon har kvällspasset med anhörigtelefonen. Foto: Jonas Lindstedt

Nu ringer Gunnars telefon igen. Och läkarstudenten Casandra El Sayed står en bit bort och väntar på överlämning. I kväll är det hon som har jouren. Rookien och veteranen avlöser varandra i volontärkedjan. När Gunnar Brandrup-Wognsen återvänder till sitt vanliga jobb vet han inte. 

När han en gång lämnade vården var det för att han lockades av industrins starka forskningsmuskler. Möjligheten att göra avtryck, skapa något viktigt och bestående. Nu är det samma drivkraft som fått honom att hoppa tillbaks under pandemin.

– Det här kommer låta pretentiöst, men... jag har ett favoritcitat som är ungefär att ”Innan jag dör vill jag brinna som en fackla, inte pyra som en kolbit”. Pretentiöst va? Men så är det.

Tillbaks i vården efter tolv år i näringslivet. ”Jag vill brinna som en fackla”, säger läkaren och volontären Gunnar Brandrup-Wognsen.
Tillbaks i vården efter tolv år i näringslivet. ”Jag vill brinna som en fackla”, säger läkaren och volontären Gunnar Brandrup-Wognsen. Foto: Jonas Lindstedt

Läs fler delar av samhällsbärarna:

Hemsjuksköterskan Sara sörjer sina döda patienter: ”Extra mycket död nu” 

Smittstädaren Blanca: ”Jag tror att alla ser vilket viktigt arbete vi gör”

Här hittar du alla delar i serien

Läs fler nyheter från Västsverige här