Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Han klarar flyktingvågen om han får vara sig själv

Sveriges möter just nu den största flyktingvågen sedan andra världskriget. I frontlinjen står en anonym tjänsteman från skånska Arlöv. Generaldirektören Anders Danielsson är ansvarig för att alla får mat och tak över huvudet. DN:s Björn af Kleen och Paul Hansen följde honom under en veckas arbete.

– Det handlar om ledarskap. Nu är det dags att ta ytterligare ett steg framåt. Tänk om Churchill aldrig sagt ”We shall never surrender”.

– Jag brukar säga: låt Anders vara Anders.

Kantinen intill Migrationsverket i Hallonbergen heter Carte Blanche.
Anders Danielsson väljer panerad spätta.

– Jag har ju gått hit på mina egna två ben. Då måste jag också få vara den jag är. Annars funkar det ju inte.

”Låt Anders vara Anders”, generaldirektörens ledarfilosofi, är en blinkning till tv-serien ”Vita huset”. Under första säsongen ser det mörkt ut för presidenten. Till slut tröttnar hans närmaste man och uppmanar president Bartlet att spela ut hela sin bildade arrogans i offentligheten, bli sig själv.

Vinder vänder.

Anders Danielsson kan identifiera sig.

I flyktingkrisens politiska vakuum har den 61-årige tjänstemannen från Arlöv i Skåne axlat rollen som det fria samhällets försvarare.

Han väjer inte ens för Churchillcitaten.

– Tänk om Churchill aldrig sagt ”We shall never surrender” 1941. Tänk om han i stället sagt: ”Vi är illa ute, grabbar. Det är nog kört.”

– Det handlar om ledarskap. Nu är det dags att ta ytterligare ett steg framåt. Det är ju nu systemet prövas. Det är nu vi ska hålla i det. Systemet är designat just för sådana här situationer. Och vi har råd.

När politiska program som ”Agenda” uppmärksammar flyktingkatastrofen sitter Anders Danielsson i studion.

– Jag frågade (Sveriges Radios reporter) Monica Saarinen: om Sverige beslutar sig för att höja skatterna, tar ni då hit generaldirektören för Skatteverket?

– Det är en roll vi gärna tar på oss. Men det finns en förflyttning mot att så fort det handlar om invandrare är det reflexmässigt Migrationsverket som bär ansvar.

Anders Danielsson tittade på ”Vita huset” varje måndagskväll. På den tiden var han chef vid Rikspolisstyrelsen. Han köpte dvd-versionen och såg om de sju säsongerna fem gånger.

– Det finns avsnitt där Bartlet är i högform, alltså. Den och ”The wire”, helt sanslös!
Han vänder sig till presschefen Fredrik Bengtsson, som generaldirektören kallar ”Bengtsson”.

– Du har inte sett den?

Bengtsson skakar på huvudet.

– Det är en bra serie om politiskt ledarskap.

– Men jag är opolitisk.

Anders Danielsson låter tråkningen passera.

– Jo. Men alltså det här med ”Let Bartlet be Bartlet”.

Peter Örn, ordförande för Etiska rådet på Migrationsverket, och Anders Danielsson äter lunch på Carte Blanche. Foto: Paul Hansen

I ett avsnitt, som Danielsson minns i detalj, vädjar en medarbetare till presidenten att benåda en dödsdömd. Han vägrar. Klockan slår tolv i Ovala rummet. Presidenten ringer sin konfirmationspräst och klagar: Gud nekade mig vägledning. Prästen betonar vikten av att lyssna till råd i den form de uppenbarar sig.

– Den är så sedelärande. Det avsnittet påverkade mig intuitivt. Bli aldrig arrogant! Då är det dags att lägga av. Jag kan uppfattas som arrogant i min person, men arrogant i mitt ledarskap: att jag börjar ta saker och ting för givet – då är man körd som chef.

Kvällen innan stod han i ”Agenda”. Det börjar bli rutin.

– Men jag ska känna att det är nervöst att gå in där. Även om jag inte ska bli utfrågad utan bara ska föra ett resonemang. Lätt att tänka: äh, det är väl bara att gå in. Men då kör jag och Fredrik lite fråga-svar i fem minuter. Värmer upp. Stenmark var ju jättenervös till det ögonblick han tryckte ifrån. Så försöker jag leva. Arrogans är livsfarligt.

Anders Danielsson har tillbringat förmiddagen på Rosenbad, i samtal med Justitiedepartementets planeringschef Ola Henriksson.

Fick du ”Vita huset”-vibbar?

– Näe… Däremot gjorde jag två allmänna beredningar som Säpochef, vilket innebär att man sitter i regeringsrummet, det allra innersta med statsministern och stats-råden i fallande ordning. Det var bland annat efter Drottninggatan.

Han syftar på självmordsbombningen i december 2010.

– Då har man sex minuter på sig. Det är rätt intressant. Att få den känslan: här sitter Sveriges regering.

Anders Danielsson är uppvuxen i Arlöv mellan Malmö och Lund. Hans pappa avancerade från förman till maskiningenjör på sockerfabriken. Mamman var industrisköterska på samma arbetsplats. En dag när Anders var 24 dog pappan ”knall och fall” i hjärtinfarkt på jobbet. Den plötsliga fadersförlusten delar han med många högpresterande i offentligheten.

Ett par år tidigare hade hans äldre bror vält i en militärjeep på Ravlunda skjutfält på Österlen. Han fick amputera benet. Året därpå bröt Anders i sin tur benet under sin första utlandsresa i Österrike. Sönernas förutbestämda framtid, sockerbruket i pappas fotspår, tog en oväntad vändning. De började på Lunds universitet.

– Det kan jag lova dig, den tanken fanns inte, trots att vi bodde mittemellan Lund och Malmö var det så avlägset för oss. Vi var ju inga akademiker i vår släkt. Min bror bestämde sig efter samtal med kuratorer när han amputerat. Jag hade inget annat för mig eftersom jag fått anstånd med militärtjänstgöringen.

De läste juridik.

– Och det var där det började. Vi hade ganska lätt för oss. Sen ryckte jag in i lumpen, de ville att jag skulle bli reservofficer, jag blev kursetta. Det låter väldigt pretentiöst, men något hände med mig som individ. I Arlöv hade man ju tagit av sig hatten när disponenten kom. Nu märkte jag att jag hade en egen förmåga. En självkänsla. 

Som reservofficer gjorde Anders Danielsson FN-tjänst på Cypern, evakuerade grekcyprioter från norra till södra delen av ön.

– Så går hela livet och man är tillbaka där det började. Det har faktiskt slagit mig när jag besöker flyktingläger i Libanon eller Jordanien. Jag trivs väldigt bra. Jag skulle gärna jobba för UNHCR innan jag går i pension. Inte vända papper i Genève, utan två tre år i khakibyxor ute i fält.

– Även som snut i mitt tidigare liv hade jag ett intresse för de svaga i samhället. Jag har aldrig varit någon agentromantiker.

Hur betydelsefull är din pappas död för din klassresa?

– Jag har så klart funderat på det flera gånger: vad driver mig? Vad har gjort mig till den jag är? Man behöver nog gå till en terapeut för att reda ut det.

Har du gjort det?

– Inte för att reda ut min pappas död men jag har lite hjälp i mitt personliga liv. Jag ligger i skilsmässa för tillfället och det kan ju kräva lite samtal. Det är klart det sliter ned en. Jag får ju hot också. Det står på Twitter att jag borde skjutas. Jag behöver en samtalspartner och då kommer de här frågorna upp: vad driver mig?

Vi står omgivna av medarbetare i matkön på Carte Blanche när han tar upp skilsmässan. Vi har hunnit tillbringa en kvart tillsammans, i baksätet av en bil från Rosenbad till Hallonbergen. Han besvarar, trots att vi aldrig tidigare träffats, privata frågor med samma omedelbarhet som det gällde en ny prognos från utredningsenheten. 

Låt Anders vara Anders.

– Jag är helt övertygad om att skilsmässan är resultatet av nio års yrkesliv: fem år som Säpochef och nu är jag på mitt fjärde på Migrationsverket. Jag brukar blogga med personalen och en gång travesterade jag Marvin Gaye: ”Wherever I lay my phone that’s my home.” Varje vecka: tre fyra olika sängar. Förra veckan sov jag i fem olika sängar.

Är det värt det? 

– Det är en väldigt bra fråga … Men vad ska jag göra åt det nu? Jag är väldigt tacksam över allt jag fått uppleva. Utbildningar, jobb, erfarenheter … det finns ju en ära, en stolthet. Man kommer någonstans ifrån och man vill något. Man går i skolan och vill vara duktig. Man går i lumpen och vill vara duktig. Jag vill prestera, är det så konstigt? Är man inte duktig får man ångest. Men det finns ingen revansch, ingen hämnd. Det är mer: jag kan.

Han satt ting i Malmö tidigt 80-tal när facktidningen Jusek annonserade efter polischefs-aspiranter. Efter polistjänstgöring i Tierp gjorde han praktik på Rikskriminalpolisen. Han avancerade till Säpo men trivdes inte i den då slutna kulturen. Tommy Lindström återkallade honom till Rikskrim där han fick i uppdrag att bygga en underrättelseverksamhet inför fotbolls-EM 1992. Han studerade rysk maffia när Sovjetunionen upplöstes. Gjorde fem år under Sten Heckscher i Rikspolisstyrelsen innan han blev länspolismästare i Skåne. I maj 2007 erbjöd Beatrice Ask honom ett dygns betänketid: vill du bli Säpochef?    

Han visste.

– Äh, hallå. Det säger ju sig självt.

Han skruvar på sig inför ordet klassresa. Samhället har gjort samma resa. Han tog sig fram via universitetet, militärtjänsten, polismyndigheten, de offentliga institutioner som byggt den svenska tilliten. Den tillit han nu försöker förkroppsliga som migrationschef. Han upprepar varje dag att systemet håller för flyktingströmmen.

Mittemot honom på Carte Blanche sitter Peter Örn, en björnlik ämbetsman som tidigare varit vd för Sveriges Radio och generalsekreterare för Svenska Röda korset. Örn är ordförande för Etiska rådet på Migrationsverket, en fristående kvintett akademiker utsedd av regeringen som ger Anders Danielssons stöd i etiska dilemman. Peter Örn har även fungerat som samtalspartner under skilsmässan. 

Örn är förtjust i Danielsson. Det började när han hörde generaldirektören använda ordet solidaritet i en Lördagsintervju i P1.

– Jag studsade. För mig är det ett av de viktigaste ord som det politiska språket äger. Jag skickade omedelbart ett sms till dig, säger Peter Örn över lunchbordet.

– Jag kommer inte ihåg det, säger Danielsson, som sällan tittar bakåt.

– Det var få som ville använda det ordet när du började.

– Det var väl i diskrepansen mellan den nationella politiken och den kommunala som jag började prata om solidaritet. Riksdagen har ju fattat ett beslut men när man kommer till verkstaden längst ned är systemet inte färdigbyggt. Och då började jag använda ordet solidaritet. För hur svårt kan det vara liksom?

Har du besökt många kommuner där solidariteten inte blommat ut?

– En del. En del brev har också utväxlats. Artigt och så. Lite tjänstemannatråkigt.
Anders Danielssons ironiska uttryck är svårt att återge i text: en nasal irritation, en kall rök ur näsborrarna.

– Jag brukar förklara situationen. Visst, jag förstår din situation, herr kommunalråd, men nu får du faktiskt lyssna på min. När folk kommer till Sverige och söker asyl ska de ha tak över huvudet. Vi kan inte sitta och ”vojne vojne”. Utan: ” action!”

Upplever du Sverige som rasistiskt?

– Nej, men lite främlingsrädda är vi. Nedärvt i våra gener: rädsla för främmande språk, främmande kultur. Att det finns rasism är uppenbart. Men Sverige är för den skull inte ett rasistiskt land.

Anders Danielsson tycks själv bära på motståndskraftiga gener. Formad av skånsk landsbygd, militärtjänsten och säkerhetspolisen. Inga miljöer kända för sin antirasism. 

En reaktion?

– Jag var i ett beduintält på gränsen mot Kobane i södra Turkiet. Inbjuden på te. Man känner mer värme där än på Stureplan. Jag var i Ecuador och hämtade upp kvotflyktingar. Våra cyklar förvaras bättre än vad de bor. Jag åkte flodbåt på San Miguel, lade till på stranden, gick 40 minuter genom djungeln. Där ligger ett flyktingläger: några höns, plaststolar. Ända har de lagt manken till och lagat middag åt oss. Jag är väldigt tacksam över att ha fått uppleva detta. Det har givit mig ett djup.

– Nä, jag har förändrats. Det säger min före detta fru också. Det blir mycket pys när man kommer hem. Samtidigt blir man ödmjuk. Det är svårt att ha synpunkter när bussen är sen. Jag önskar att alla fick lyssna på dessa människors berättelser.

DN:s fotograf Paul Hansen, med lång yrkes-erfarenhet av krig, bryter in.

– En del borde tvingas lyssna, säger Hansen.

– Ja, en del borde tvingas lyssna, säger Danielsson.

Vilka?

– De som har en annan syn än vad jag har. Det är ju människor detta. De får inte bli siffror, inte ekonomiseras. 

– Tänk dig en jordbävning. Allt rasar ihop. Och så skickar vi en räddningsinsats. Långt därnere i bråtet hör vi någon. Ingen skulle komma på tanken och säga: äh, skit samma. Men det gör vi nu. Tre ”Estonia”-båtar har sjunkit på Medelhavet. Jag har ingen lösning men upprepar: de får inte bli siffror.

Vi lämnar Carte Blanche och tar en industrihiss till sjätte våningen i en modul intill.
Möte med Etiska rådet. I dag diskuteras kvotflyktingar, om det är rimligt att platser fryser inne när de utpekade flyktingarna sitter fast i utlandet. Paul Hansen och jag får vänta utanför.

Samtalet pågår i nästan tre timmar. Bengtsson ser lite rödmosig ut. Danielsson sitter fortfarande upprätt. ”Fascinerande” kallar han umgänget med en professor i praktisk filosofi, en i tros- och livsåskådningsvetenskap, en i islamisk teologi. 

– Jag är väldigt road av akademin. Jag var inskriven som forskarstuderande i början av 90-talet och funderar på att gå tillbaka senare i mitt liv: då blir det väl mänskliga rättigheter. Då var det ren polisforskning. Rubriken var våld och tvång mot personer som inte är misstänkta för brott, utlänningslagen till exempel. Men jag hann inte mer än att läsa lite rättsvetenskaplig metod så föddes barn och pengarna tog slut.

Etiska rådet sammanträder fyra gånger per år. I augusti i fjol, när 38 palestinier hungerstrejkade på Järntorget i Göteborg i protest mot utvisning, sammankallade Danielsson rådet akut en femte gång.

Anders Danielsson tillsammans med sin chaufför och livvakt Robban. Foto: Paul Hansen

– Tiden gick. Och gick. Då ringde jag Peter och så hade vi en telefonkonferens.
Vad kunde Migrationsverket göra som myndighet? Etiska rådet skrev att polisen bör ta större ansvar och föreslog verket att rekrytera externa medlare, som religiösa företrädare.

– Oerhört intressanta diskussioner. Akademin får stor förståelse för hur vi jobbar. Hur vi sätter det humanitära i förgrunden. I tveksamma fall är det för den sökande. Man kan inte ställa krav på id om människor kommer från stater utan fungerande folkbokföringsmyndighet

Beskriv din egen etik. Är den kristen som Jed Bartlets i ”Vita huset”?

– Jag har ett väldigt starkt rättspatos och svårt med orättvisor. När jag var liten kunde jag hamna i bråk. Jag har fått några käftsmällar.
Han grimaserar. I mungipan: ärr från 70-talets krogliv i Malmö.

– Jag har sytt elva stygn och näsan har rykt ett par gånger. När folk trängde sig och var dumma mot andra på krogen, då kunde jag gå mellan och: lägg av! Och ser jag killar bete sig illa mot tjejer: lägg av! Då tog han ett askfat och drog rätt i huvudet på mig. Det bara svartnade. Jag vaknade på toaletten och var helt uppfläkt i skallen. En gång sparkade en ned mig för att jag sa: du, kön är där bak. 

Du var en sån jobbig elevrådsordförande?

Han tolkar frågan bokstavligt.

– Nä, jag var inte elevrådsordförande. Men min mamma hade extrem integritet. Hon lärde oss när vi växte upp: låt ingen trampa på oss. Jag kan höra hennes ord ringa i öronen. 
Måndagskvällen tillbringar Danielsson hos goda vänner i Enskede. Tanken är att spela innebandy men aktiviteten ställs in då Danielsson ska springa maraton i Beirut den åttonde november och inte vill skada sig. Hans elfte maraton.

Två dagar senare: stabsmöte på Migrationsverkets huvudkontor i Norrköping. Sekreterare, talskrivare, stabschef – gänget som ”håller Anders på banan och ger honom en magkänsla inför beslut”, säger stabschef Ewa Lidström. De sammanträder varje vecka i ett fönsterlöst rum med chefens kalender projicerad på en storbildsskärm i ena hörnet.
Nu ligger en kallelse signerad Stefan Löfven på bordet. Det gäller uppropet ”Sverige tillsammans”, statsministerns försök att återta initiativet över migrationspolitiken.
Mötesinbjudan har gjort staben konfunderad. Inget program, ingen gästlista.

– Vi ska tacka ja och bereda frågan internt, säger Danielsson kort.

– Har du förslag på vem? frågar Ewa Lidström.

– Om statsministern kallar ska nog jag inställa mig. Det är väl klädsamt.

– Ska jag kontakta dem?

– Ja. Om jag är huvudnumret måste jag ha någon med mig. Myndigheten där huvudfrågan ligger måste få ha med sig lite kraft. 

Clas Lind, ämnesexpert i staben, hittar en formulering om att mötet gäller nyanländas chans på arbetsmarknaden. 

– Då är det mer tyngdpunkt på integration, säger Danielsson. Det kanske inte är vi?
Migrationsverkets långa väntetider påverkar också inträdet på arbetsmarknaden, påminner Lind.

– Bra, säger Danielsson. Det kan vi showa på. Vad de ska göra medan de väntar. Kör på tjänstemännen. Vad förväntar de sig? Så får de reda ut det internt i Rosenbad.
Anders Danielsson har skrivit till regeringen med förslag på en lagändring.

Förhoppningen är att det ska bli omöjligt att överklaga tingade boendeplatser i en kommun.

– För två veckor sen inhiberade en domstol 13 000 platser. Någon överklagar och så tar det stopp. Vi föreslår en ny bestämmelse: om vi yrkar på särskilt ömmande skäl ska man kunna undantas från inhiberingsbeslutet.

Han är systemets mikroingenjör.

– I asylärenden är det två som fattar beslut i dag, oftast jurister som jobbat här länge. Kan man delegera beslutsfattandet till erfarna utredare? Kan man skriva kortare beslut? I vårt mottagningssystem har vi för närvarande 110 000 människor inskrivna. När dagen är slut är det 112 000. En stad av Norrköpings storlek. Som ska bo någonstans, ha mat. Enorm logistik.

Vi går igenom kalendern. Nu rensas så många möten som möjligt. Han vill ut i verksamheten. Vid tillträdet decentraliserade han organisationen utifrån en territoriell indelning där regionchefen äger rubbet.

– Jag ska ha extremt mycket handlingsfrihet. Man kan likna det vid en amerikansk amiral på ett hangarfartyg. En hel armada med fartyg. Han bara står där: pekar ut målet, tar ut kursen, sätter farten.

Ett sammanträde i farozonen rör Migrationsverkets varumärke.

– Ja, alltså inte loggan, utan hur vi ligger i SOM-mätningar, allmänhetens förtroende för oss. Vi är ju sämst tillsammans med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi tre är ju statsapparatens Hells Angels, Bandidos och Outlaws.

Medarbetarna protesterar.

– Det handlar om internt varumärkesarbete, säger stabschefen. Vi använder oss av en extern konsult. Men frågan är om ledningsgruppsmötet mäktar med i nuvarande situation.

Det största flyktingkrisen i svensk historia. Varför prioritera varumärkesvård?

– Det är omstritt, säger Danielsson. Vi var tvungna att göra något. Vi måste framåt. Jag har inte svaret själv.

– UNHCR säger: ni är bäst i världen. Men svenskar i gemen kläms mellan den polariserade bilden i medier: å ena sidan massinvandring, å andra sidan en inhuman asylpolitik.

Runt bordet sitter även Suad Ali, 25-årig -”stabare” vid generaldirektörens sida. Under sex månader följer hon Danielsson hack i häl. Ett slags mentorskap. Det är sällan längre än en meter mellan dem. Ali arbetar till vardags som expert vid Sveriges flyktkvot, en avdelning på Migrationsverket i Norrköping. Danielsson, som själv valde Suad Ali efter att hon anmält intresse, framhåller hennes skärpa. Alis föräldrar flydde från Somalia när hon var barn.   

Mittemot Suad sitter Robban, chaufför och vakt med klassisk väktarsiluett.

När chefen liknar Migrationsverket vid Bandidos utväxlar stabaren och chauffören förlägna blickar.

Pappahumor.

De skruvar på sig.

Suad Ali fyller 25 på måndag, visar kalendern.

– Det har jag lagt in, säger Anders Danielsson.

– Jag hade en diskret lapp på skrivbordet, säger sekreteraren Madelene Selleby.

– Jag är inte så diskret, säger Danielsson.

Robban har tappat rösten.

– Han har varit på fotboll, säger Danielsson.

Staben tar den råförkylde chauffören i försvar.

– Han är AIK-are och jag är MFF-are, säger Danielsson. Och om AIK ligger före MFF när säsongen är över ska jag gå med AIK-tröja på jobbet.

Robban tar sats, väser fram ur djupet av sitt bröst:

– Jag kan säga att AIK-tröjan är inköpt …

Danielsson avslutar mötet.

– Annars är det ”business as usual”. Eller ”business as unusual” borde jag kanske säga.
Marsch mot tjänsterummet.

Kvällen innan for skådespelaren Kjell Bergqvist ut i en attack på Migrationsverket under en tv-sänd insamlingsgala.

Danielsson har fått en rapport.

– Jag har sagt åt min kommunikationschef att skriva ett brev till honom som jag ska signera och lägga ut på hemsidan. Vi jobbar dygnet runt här. Vi åker till Uganda och plockar ut våldtagna kongolesiska kvinnor, vi åker till Damaskus, Bagdad, Eritrea. Att sen få höra att vi pissar på flyktingar, på en publik gala. Det är min förbannade skyldighet att markera. Där har min militära utbildning hjälpt mig mycket: jag skulle aldrig desavouera människor inför trupp.

Senare ångrar han sig. Eller får goda råd.

– Jag bestämde mig för att han inte förtjänar min uppmärksamhet. Micke Ribbenvik (operativ chef på Migrationsverket) konfronterade honom när de sprang in i varandra på centralstationen i Göteborg. Jag skrev i bloggen till min personal förra veckan att vi borde arrangera en gala för dem, med Aretha Franklin som framför ”Respect”.
Väggen bakom skrivbordet är täckt av inramade fotografier. Två diplom från FBI-utbildningar i Quantico, Virginia. Ett inramat brev från Leon Panetta, tidigare försvarsminister och CIA-chef (”och förmodligen förebilden för Leo McGarry i ’Vita huset’”).

Panetta ringde Danielsson för att gratulera till en lyckosam operation i Köpenhamn julen 2010, då Säpo tillsammans med danska kolleger grep fem personer misstänkta för en planerad attack på Jyllands-Posten.

På ett fotografi poserar Danielsson med CIA-chefen Michael Hayden.

– När jag träffade honom var han klädd i uniform. Jag skämtade: uniform för min skull! Samma dag skulle han infinna sig på senatsförhören och avslöja att de använt sig av waterboarding i kriget mot terrorismen.

Thage G Petersons bok om Olof Palme ligger överst i en hög på skrivbordet; de möttes nyligen på ett X2000.

Danielsson åker regelbundet tåg utan Robban.

– Jag, om någon, är medveten om att det finns onda krafter i Sverige. Jag har Robban med mig så mycket som jag kan. Men han är ju inte där när jag kliver av tåget i Malmö. Även som Säpochef åkte jag tunnelbana. Mina kompisar på MI5 skakade på huvudet. Jag förklarade: ”In Sweden we have a system.”

I våras var hotbilden ”ful”. Robban arrangerade med dygnetruntbevakning utanför villan han bodde i med sin hustru. I dag lever han ensam i lägenheter i Norrköping och Malmö.

– Jag kan känna obehag. Jag fick skyddad identitet när jag blev länspolismästare. Man kan inte googla fram min hemadress. Ett svagt skydd men inte heller med livvakteriet finns några garantier. De kan aldrig ta första kulan. Bara andra.

– Kanske är jag naiv. Eller fatalist. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte skicka fram Bengtsson i tv varje gång.

Hur försvarar du utsattheten inför dina barn?

– Jag har ju haft de här jobben ganska länge. Och det var faktiskt min då 12-åriga son som sa, när jag erbjöds Säpojobbet: du kommer ångra dig om du inte tar det.

Politiker som viger sitt liv åt staten får biografier och byster. Ämbetsmän glöms bort.

– Jag vet! Över en natt är man ingenting. Men jag tänker i de banorna. Jag är i tassemarken och försöker koppla ut mig mot ett nytt liv om tre fyra år, ett internationellt jobb inom ramen för det här.

Förmiddag i Märsta.

En generaldirektör med vattnig blick.

Två dygn med 1 500 nya flyktingar per dag.

– Läget är bekymmersamt.

Han vänder på mitt block och ritar ett kurv-diagram. Hittills har bostäder skaffats fram i takt med ökat tryck. Kurvorna har löpt parallellt. En dag kommer kurvorna – antal sängar och antal flyktingar – att kollidera.

Han skriver i versaler:

NÄR? O VAD GÖR VI DÅ?

Han har bett Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om en plan. På hans skrivbord inom en vecka.

– Jag vill ha markörer för ”early warnings”. Det ordinära är att vi upphandlar kontrakt med fastig-hetsägare, det extraordinära är att vi talar med kriminalvården om att upplåta anstalter. Där är vi nu. Det superextraordinära är nästa steg: talar vi då om Globen, om Mässhallarna i Malmö, om Ikeas varulager i Älmhult? När det inträffar: absolut ingen aning. Men vi måste börja tänka utanför boxen.

I Expressen i söndags kallade den politiska redaktören Anna Dahlberg situationen för ”ohållbar” och krävde en ”expertkommission”.

– Man politiserar vårt arbete nu. Jag har inte tid eller ork att ta den smällen också. Jag kan inte möta en massa roliga förslag hit och dit. Att tillsätta en utredning nu? Too late. Detta är verklighet.

Några i offentligheten måste väl också ha till uppgift att titta framåt – vad händer när hundratusentals människor ska integreras i Sverige?

– Självklart. Det är inte mitt bord. Men mitt nätverk med 20 myndighetschefer hade möte i fredags. FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) gör en strategisk analys: hur belastas systemet, skola, vård, ersättningssystem?

På personalmötet förra veckan talade Danielssons stab om FOI-analysen. Arbetsnamn: ”Om bägaren rinner över.” Redan innan rapporten var klar hade bägaren runnit över ”utifrån vad vi då tyckte var ett absolut maximum”.

– Jag är inte dum. Jag förstår väl också att detta får konsekvenser. Men då får vi väl ändra våra system då! Jag talade med Skolverkets generaldirektör Anna Ekström om lärarlegitimationen. Det är väl jättebra med legitimerade lärare men just nu passar det kanske inte. Ta Suad Ali här: talar tre språk flytande. Skulle inte hon kunna utbilda människor i grundläggande kunskaper om svenska samhället?

Han går runt bland personalen med sin svarta ryggsäck hängande på axeln. Trycker händer:

”Hej, jag heter Anders”, ”Tjena, GD här”.

Han får färg i ansiktet igen.

– Jag älskar det här. Som länspolismästare åkte jag radiobil och grep tjuvar personligen. När man är ute fattar man hur det funkar i kapillärerna. Det är lätt att skyddas från information högst upp i organisationen. 

Han citerar John Le Carré:

”A desk is a dangerous place from which to view the world.”
Robban kör oss ett par hundra meter till Förvaret. Femtiotalet människor sitter inlåsta i väntan på utvisning.

Tänk en övergiven skola. Nakna rum med två sängar i varje. Sjukhusljus.
Dokumentären ”Förvaret”, inspelad på Migrationsverket i Flen, fångar samma spänning som finns runt Anders Danielsson. Hur personlig får man bli som statstjänsteman?
I ”Förvaret” uppmanas anställda att aldrig bli personlig med de intagna..

Två kvinnor i personalen vägrar.

– Jag har stor förståelse för detta. Det måste finnas en frihetsgrad. Man kan inte detaljstyra.

Finns det en gräns för hur empatisk du kan bli i försvaret av asylsystemet? När blir du en bricka i ett politiskt spel?

– Ibland kanske jag går för långt. Jag kan bita mig själv i tungan. När man går in på den partipolitiska arenan. Men om jag får frågan: det finns ett förslag från x-partiet om att vi nu ska ha säkra länder …

I augusti föreslog Moderaterna och Kristdemokraterna ett system med ”säkra länder” där verket automatiskt ska kunna avslå asylansökningar från till exempel västra Balkan.

– … Så svarar jag vad jag tycker: nämligen att det inte fungerar. Att det är signalpolitik. Varför? Jo, därför att även amerikaner ska kunna söka asyl i Sverige. Dödsstraff är asylgrundade enligt vår lagstiftning.

– Då kanske jag uppfattas som lite aktivistisk. Men jag är ändå för gammal för att gå runt och vara rädd för att få sparken.

Omvänt då: Skulle du sitta kvar om Sverige-demokraterna fick igenom sin asylpolitik?

– Då fick jag lämna. Jag ska inte peka ut ett enskilt parti men om vi teoretiskt skulle få en invandringspolitik som inte överensstämmer med min värdegrund, då har jag bara ett val och det är lämna jobbet.

Fem klockor sitter på väggen i Förvaret. Visarna spretar i alla vädersträck, mot Ulan Bator, La Paz, Moskva.

Tre män försökte rymma i måndags. De klippte av kablarna som reglerar kortläsaren i en branddörr på balkongen. En person bröt benet och greps. Två är på fri fot.

Chefen för avdelningen frågar Anders Danielsson:

– Kan vi sätta upp razertråd? Någonting så att folk inte klättrar upp och slår ihjäl sig?

Generaldirektören lyssnar uttryckslöst.

Han vänder sig till mig.

– Det som är viktigt här är öppenheten. Detta är inget fängelse. Jag tycker inte om ordet förvar, man förvarar prylar, inte människor. De som är tillvaratagna här ska ha möjligheten, i tanken, att kunna rymma.  

Robban låser upp bilen och kör lugnt mot Rosenbad.

Dagen efter springer vi en runda tillsammans i skogen utanför Norrköping. Han pratar oavbrutet.

Så gjordes jobbet.

Björn af Kleen och Paul Hansen fick under en dryg vecka unik tillgång till Migrationsverket generaldirektör. DN fick sitta med under möte med den personliga staben, närvara under en lunch med Etiska rådet, besöka Förvaret i Märsta och springa en mil i skogen utanför Norrköping med Anders Danielsson.

Intervjun i korthet. Anders Danielsson om…

… trycket på Sverige just nu

– Läget är bekymmersamt. Vi måste planera för det superextraordinära. Talar vi då om att upplåta Globen, Mässhallarna i Malmö, Ikeas varulager i Älmhult? Vi måste börja tänka utanför boxen.

… att leda en stor organisation

– Jag brukar säga: låt Anders vara Anders. Jag har ju gått hit på mina egna två ben. Då måste jag också få vara den jag är. Annars funkar det ju inte. Det är farligt med rädda myndighetschefer.

… privatlivet

– Jag ligger i skilsmässa för tillfället. Jag får ju hot också. Det står på Twitter att jag borde skjutas. Det är klart det sliter ned en. Jag är inte rädd men kan känna obehag.

Fakta. Anders Danielsson

• Född 1953, uppvuxen i Arlöv, tidigare generaldirektör för Säpo och länspolismästare i Skåne.

• Bor i Malmö och Norrköping, där Migrationsverkets huvudkontor ligger.

• Frånskild med två barn.

• Spelar golf och springer maraton. Läser, senast ”Vindens skugga”, av Carlos Ruiz Zafón.

Fakta. ”Vita huset”

• Tv-serie, regisserad av Aaron Sorkin, som handlar om staben runt en amerikansk president.

• Presidenten, Jed Bartlet, spelas av Martin Sheen. Sju säsonger visades på Sveriges television från oktober 2000.

• Göran Hägglund, KD:s förre partiledare, har utnämnt Bartlet till sin fiktive favoritpolitiker.

Fakta. Flyktingkrisen

• Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen som nu. Runt 60 miljoner människor är på flykt, varav hälften är barn. Ett stort antal kommer till Sverige som aldrig tidigare haft så många asylsökanden.

• Enligt Migrationsverket är flyktingtrycket på Sverige nu ”exceptionellt högt”. Fram till och med i onsdags har det i år kommit drygt 81 400 sökande, varav 15 894 ensamkommande barn. Att jämföra med under Balkankriget 1992 då det kom totalt 84 018 asylsökande.

• Om antalet asylsökande fortsätter hålla samma takt året ut innebär det att siffran blir uppemot 175 000 för 2015.

• Samtidigt håller verkets boendeplatser för asylsökande på att ta slut och Migrationsverket har gått ut och vädjat om hjälp till Sveriges kommuner.

• Man har även inrättat evakueringsplatser i sporthallar, gymnastiksalar, nedlagda fängelser och liknande lokaler för att lösa boendekrisen.

• De fem största grupperna som nu kommer till Sverige är syrier, afghaner, irakier, statslösa och eritreaner.

• Bedömningen är att flyktingar som söker sig till Europa kan komma att bli ett långvarigt eller till och med varaktigt fenomen.

Källa: Migrationsverket

4 röster om Anders Danielsson
  1. Sten Heckscher, tidigare socialdemokratisk näringsminister, domare och rikspolischef med mera. ”Jag gjorde Anders till länspolismästare i Skåne. Jag satsade på honom och det har jag aldrig fått ångra. Han ville lära sig, han ville förbättra. Samtidigt var han inte tvärsäker i sin roll utan han lyssnar verkligen på folk. Han klarar sig skitbra i sin nuvarande roll, han har verkligen klivit fram.”
  2. Daniel Stenling, operativ ledare på Säpo, jobbade som nära medarbetare till Danielsson när han var länspolismästare i Malmö. ”Bland det roligaste jag har gjort. Jag trodde jag skulle få sitta i en skrubb men fick vara med på allting och tillfrågades redan första dagen om mina synpunkter. Ibland kände man att han var frustrerad för att saker och ting inte förändrades i den takt han ville.”
  3. Rebecca Stern, forskare i internationell rätt, ledamot i Migrationsverkets Etiska råd. ”Generaldirektören är en aktiv del av rådets diskussioner. Jag upplever att han lyssnar, värdesätter och själv har många tankar kring de etiska frågor som uppstår i myndigheten. En tänkande och reflekterande människa. Jag är djupt imponerad av det engagemang han visar för emigranterna och personalen.”
  4. Nils Bildt, företagare, överstelöjtnant och vän sedan reservofficersutbildningen. (Bror till Carl Bildt.) ”Anders är en sådan kompis som man kan ringa dygnet runt och utan att behöva specificera vad det gäller så kommer han. Han är otroligt pålitlig. Nu upplever jag att han är tyngd av situationens allvar, men då och då finns glimten i ögat, den lille busen kommer fram. Vi har haft mycket kul tillsammans.”
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.