Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Hanna Hellquist: Det var ett av mina värsta barndomsminnen

Ett av mina tidigaste och värsta barndomsminnen var när mamma och jag var uppe i Dalarna och hälsade på ­mormor. Vi skulle besöka en gammal faster till mamma på ålderdoms­hemmet i Lima, och det fick jag ingen dispens från, trots att jag bara var tre, fyra år gammal.

Jag skulle följa med, det var inget att diskutera. Gamla ­tycker det är så roligt med barn. ­Mammas faster skulle bli så glad.

Det första jag lade märke till när vi kom in på ålderdomshemmet var lukten därinne. Det luktade lite som det gjorde på dagis. Lukten av ålderdomshem och dagis är en lukt som jag aldrig kommer i kontakt med längre, men jag vill minnas att det är en blandning av kokta morötter och gamla blöjor. Det är sött och kvalmigt, på hemmet luktade det dessutom av gamla människors kläder, gamla kroppar, gamla korviga strumpor. Mammas faster hade ett eget rum och där satt hon i en fåtölj. Mamma, mormor och jag satt på stolar runtom henne. Det dracks kaffe. Det pratades om ingenting, det ställdes sådana vänliga, vardagliga frågor som egentligen bara har i uppgift att få släktingar att känna sig lite bättre till mods, ja hon får god mat, ja det finns aktiviteter, jo hon har det nog bra. Hon var inte på särskilt bra humör, minns jag, trots att jag hade följt med.

Hon hade fått med sig några möbler från sitt hus när hon hade flyttat, hon hade en ­chiffonjé med bilder på barn och barnbarn och gamla släktingar. Där fanns även en bild på henne själv där när hon var liten. Hon hade en vit klänning och såg väl ut som barn gjorde mest på den tiden, och jag minns att jag tänkte tänk att hon har varit så liten.

Hon hade varit lika gammal som jag. En gång för länge sen, men det kändes säkert inte så långt för henne. Hon har varit liten, men nu är hon gammal och kan inte gå och det växer hår i ansiktet på henne och hon ska nog snart dö. Jag minns att jag tänkte att hon måste vara så avundsjuk på mig, jag som har hela livet framför mig. Det kanske var därför som hon var så vresig.

Det var första gången jag reflekterade över tid. Fast det fattade jag inte då, jag vara bara otroligt glad för att få vara mig själv och det var en sådan lättnad när vi lämnade det där ålderdomshemmet och hon satt kvar i sin fåtölj. Hon kunde inte följa med och påminna mig om att en dag skulle jag också sitta där.

Jag tänker ohälsosamt mycket på tid just nu. Jag såg filmen ”Interstellar” nyligen och då började min hjärna nästan koka, sedan dess tänker jag på tid, stor tid och liten tid, hur lång tid har jorden kvar, och hur lång tid har min mamma?

I radion intervjuar vi DN:s vetenskaps­redaktör om liv i rymden och hur vi ska få kontakt med det, och hur lång tid det ­kommer ta för våra signaler att nå fram, och tiden kröks och vidgas och är relativ och jag orkar inte tänka mer på det, jag blir så trött och så känns det också som att allt jag gör i min lilla vardag är totalt meningslöst och då orkar jag ingenting.

När det blir sådär, alldeles för mycket, då ­måste jag göra något helt annat. ­Något ­konkret. Så jag ägnar mig åt huset i Grums. Bara.

Plötsligt blir frågan om röda eller vita vindskivor det viktigaste i mitt liv. Jag tillbringar hela kvällar med att undersöka exakt vilken bredd på fönsterfodren som passar på mitt hus, jag letar efter de perfekta sänglamporna, jag planerar för uteköket som ska byggas och dammen som ska grävas. Saker som bara är viktiga här och nu, i mitt liv.

Min vän påminner mig i ett försök att pigga upp mig: Allt är förgängligt, Hanna. Det hjälper inte det minsta. För vem orkar stå och måla tretton rikligt spröjsade allmoge­fönster med linoljefärg, tre strykningar, om man tänker att huset snart (i det stora tids­perspektivet) är jämnat med marken? Den tiden får man ju aldrig tillbaka. Om det nu är tid man är ute efter.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.