Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Jag vet inte hur man gör, hur man håller någon vid liv

”Det var sådär provocerande vackert ute på landet, som det bara kan vara på hösten.”
”Det var sådär provocerande vackert ute på landet, som det bara kan vara på hösten.” Foto: Magnus Hallgren

KRÖNIKA. Så hände det igen. Det var i början av oktober och det var sådär provocerande vackert ute på landet, som det bara kan vara på hösten.

Fortfarande grönt, klar luft, fuktiga grusvägar som jag plötsligt uppskattade att springa på, torpet lagom nedkylt, vissa av plantorna i växthuset bar fortfarande frukt. Vi hade precis ätit middag när beskedet kom i form av två bekanta som stannade till på vägen hem. Ännu en vän till oss var borta. Han hade tagit livet av sig bara några timmar innan vi kom dit. Han hade mått dåligt länge. Alla visste. Han slirade. Han hade övervägt det tidigare men av någon anledning hade han fattat rätt beslut där och då och levt ytterligare ett år, ända tills han fattade fel beslut, en solig förmiddag i oktober.

Min pappa och han älskade varandra. Han växte upp med min pappa. Pappa, vars självmord jag ägnade hela mitt vinterprat i P1 åt, och som min vän lyssnade på det där dygnet när han övervägde det första gången men lät bli. Det är för mycket. Det går inte in i mig. Jag vill skrika.

När jag kom ut till landet den där helgen var jag märkligt lugn, när jag i stället brukar vara rastlös. Jag hade ingen kärlek i mitt liv, inget riktigt roligt att se fram emot, men jag hade börjat springa och jag blev glad av det, och jag fick vara med min mamma och min hund och ja, även Göran. Jag sov hos dem den natten och på morgonen gick jag ut med hunden och promenerade över åkrarna och det var så jävla vackert. Hur kan någon välja bort den här dagen? Hur är det möjligt? Och lika lite som jag kan förstå det när jag själv mår bra, lika lite skulle jag kunnat få honom att känna samma sak just då. Men jag hade ju kunnat försöka. Man kan ju skjuta upp det. Låta hjärnan komma ikapp. Ja jag vet inte hur man gör, men något måste man ju kunna göra. Vad gör man?

Samma dag åkte vi och träffade hans familj. Samma förvirrade förtvivlan hos dem som hos mig när pappa dog. Samma tvära kast mellan de helt vardagliga sakerna, som om någon vill ha en ostsmörgås till kaffet i stället för kaka, för kaffe ska man ha, kaffet ska stå på bordet, och de stora frågorna – exakt när bestämde han sig? Var det något vi sa eller gjorde som utlöste det? Hur kunde vi ha gjort annorlunda?

”När jag kom ut till landet den där helgen var jag märkligt lugn, när jag istället brukar vara rastlös. Jag hade ingen kärlek i mitt liv, inget riktigt roligt att se fram emot, men jag hade börjat springa och jag blev glad av det, och jag fick vara med min mamma och min hund och ja, även Göran.”

Att trösta en mor när hennes son har dött är overkligt. Det går inte att svara på frågorna. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man håller någon vid liv. Jag har misslyckats redan, två gånger. Pappa är borta, och min unga vän A i Göteborg, som blev tjugo år gammal. Hur mycket man än intalar sig att det är en sjukdom så går det inte att komma undan utan skam. Att man kunde ha gjort mer.

Sen kom begravningen. Och så kom begravningskaffet. Och så kom uppläsningen av kondoleanserna. Och så utspelade sig exakt samma scenario som på pappas begravning. Jag trodde inte att det var sant. Det var bidrag till Cancerfonden, Hjärt-lungfonden, Barncancerfonden och Hjärnfonden. Till och med någon lokal förening som tar hand om gamla byggnader fick pengar. Det var endast en annan familj, förutom min egen, som hade skänkt pengar till SPES, Riksförbunden för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd. När prästen läste upp det kondoleansbrevet sken han upp en kort sekund och konstaterade glatt att spes betyder hopp på latin. Nej, avbröt jag honom med munnen full av smörgåstårta, det betyder suicidpreventionochefterlevandesstöd! Ja, svarade han, men även hopp.

Okej då prästen. Vet du då vad jag verkligen hoppas? Att fler skulle våga erkänna varför min vän dog. Och att vi, på hans begravning, ska ha så pass mycket respekt för både honom och oss själva så att vi skänker pengar så att folk kan forska på hur i helvete vi ska göra i framtiden, forskning som kan ge oss några svar på de tusen frågor som uppstår när någon man älskar har tagit livet av sig. Hur ska vi göra för att hålla våra vänner vid liv? För jag vet verkligen inte.

Fakta

Hanna Hellquist är 35 år och bor i
 Stockholm. Hon är född i Karlstad och har medverkat i DN sedan 2002. 
2009 debuterade hon som författare med ”Karlstad Zoologiska”.
 Hanna är också en välkänd profil i tv 
och radio och hörs bland annat i ”Morgonpasset” i P3.
 Hon är oerhört glad för sin tax Ines
 och sin katt Isa.

Läs mer.Krönikor av Hanna Hellquist

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.