Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 12:47 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/hanna-hellquist-pappas-dod-ar-min-familjs-stora-trauma/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Hanna Hellquist: Pappas död är min familjs stora trauma

Foto: TT

”Jag saknar min pappa varje dag men jag är samtidigt så otroligt tacksam över att jag har fått tillbaka min mamma, min riktiga mamma”, skriver Hanna Hellquist.

HannaNi vet när ens bästa kompis blir dumpad av sin kille och man inte kan låta bli att tacka sin lyckliga stjärna för att man äntligen får tillbaka någon man älskar? När det känns som om man inte har sett henne på flera år och så står hon plötsligt där i dörren, utan en karl i hasorna? Jovisst, ni har setts och så, men det har inte riktigt varit hon, hon har varit på ett annat sätt. Och trots att ni fortfarande har kunnat prata om det mesta så har det funnits vissa saker som ni aldrig nämner, saker som rör relationen, som till exempel varför det alltid är just hon som får anpassa sig och ge efter på sin personlighet, allt för hemfridens skull. Ni vet den känslan?

Just den känslan upplever jag med min mamma för tillfället. Nej, Göran har inte dumpat henne. De är fortfarande ihop och kära på sitt sätt, hur konstigt det än må låta. Det är något annat.

Jag märkte det inte riktigt själv först. Det var min pappas kusin Erik som under en lunch tog upp mammas förvandling.

”Det är så roligt att träffa Lisbeth nu”, sa han, ”hon har verkligen blommat upp!”

Har hon? tänkte jag. Ja det kanske hon har. Mamma hade precis tillbringat nästan en vecka med mig uppe i Stockholm och vi hade varit på releasefest för en bok och ätit middagar ute och klarat av lite jobbgrejer och alla människor vi mötte tyckte att min mamma var så härlig. Hon är ju härlig. Men hade hon blommat upp? Så hade jag inte riktigt tänkt på det. Och varför skulle hon göra det nu?

 

Det var en märklig 
konstellation, minst sagt, med mina föräldrar och mammas nya kille, där föräldrarnas relation ändå vägde tyngst när det väl gällde eftersom det var pappa som 
bestämde.

 

I somras var det sex år sedan min pappa dog. Hans död var och är min familjs stora trauma. Det är något som aldrig går över eller försvinner. Jag älskade min pappa något oerhört, och det gjorde min mamma också. Trots att deras förhållande var över sedan länge så fortsatte min mamma att bry sig om honom och hjälpa honom så gott hon kunde.

Göran hjälpte också min pappa. Jag också. Pappa tog, kanske utan att veta om det, väldigt stor plats i allas våra liv. Det var en märklig konstellation, minst sagt, med mina föräldrar och mammas nya kille, där föräldrarnas relation ändå vägde tyngst när det väl gällde eftersom det var pappa som bestämde.

Lika charmig och givmild som pappa kunde vara, lika jävlig och krävande var han när han var på det humöret. Under vissa perioder i sitt liv var han faktiskt bara jävlig, och han hade en märklig förmåga att skuldbelägga oss utan att vi riktigt förstod vad som hände.

Mamma hade kanske behövt tvinga sig själv att sluta bry sig under de där perioderna, för hon tog hans beteende allra hårdast. Själv flyttade jag. Gjorde mitt. Jag hade en nära relation med 
honom, men lärde mig också att stänga av när det blev som värst.

Det gjorde inte mamma. Hon kunde inte. Och när han dog blev hon nästan lite vilsen.

Sorg gör konstiga saker med en. Det är tusen känslor samtidigt, man kan inte värja sig. Den konstigaste och mest tabubelagda känslan i all sorg är nog lättnaden. Den har inget att göra med att man önskar bort någon, men när personen redan är borta så visar den sig där ändå, bland alla andra känslor som kommer över en.

Nu har den värsta sorgen lagt sig. Åren har kommit emellan och vi har förlåtit varandra. Mamma är en glad pensionär. Hon har sitt liv och sin Göran, hon är självständig på ett helt annat sätt än vad hon var när pappa levde. Hon definieras inte längre av honom. Hon behöver inte lyssna på vad han säger. Hon behöver inte hålla tillbaka sin personlighet för hon är inte rädd för att göra bort sig. Hon har inte längre någon som dömer henne. Hon omger sig med människor som det går att diskutera med, oavsett vilket humör de är på.

Jag saknar min pappa varje dag men jag är samtidigt så otroligt tacksam över att jag har fått tillbaka min mamma, min riktiga mamma. Som ger fan i kritiska karlar och charmar alla 30-åringar på krogen och som vill resa jorden runt när hon är 72. Hon blommade sent, det gjorde hon, men nu står hon i högan sky, tanten.

Fakta.Hanna Hellquist

  • Hanna Hellquist är 35 år och bor i
 Stockholm.
  • Hon är född i Karlstad och har medverkat i DN sedan 2002. 
2009 debuterade hon som författare med ”Karlstad Zoologiska”.
  • Hanna är också en välkänd profil i tv
och radio och hörs bland annat i ”Morgon­passet” i P3. 
Hon är oerhört glad för sin tax Ines
och sin katt Isa.

Läs mer.Nyhetskrönikor

  • Fler nyhetskrönikor signerade DN:s andra krönikörer hittar du här.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.