Vackrare moln än pärlemormoln får man leta efter. Som namnet antyder så skimrar de i alla möjliga färger där de belyses av den nedåtgående solen på mellan 20–30 kilometers höjd. 

Molnen på filmen ovan fångades av Ola Sandström i Östersund på tisdagseftermiddagen och bilderna nedan av Jonas Wiktorsson i Björnrike i Härjedalen på måndagen och av Maja Hanberg i Östersund på tisdagen. Men molnen har också setts på flera andra håll i norra Sverige.

Molnen uppstår då kalla vindar från Arktis blåser över den skandinaviska fjällkedjan mellan Norge och Sverige och skapar vågor på läsidan. Vågorna fortplantar sig upp till hög höjd. På vågtopparna blir det kallt och där bildas små droppar som fryser till is. Regnbågsfenomenet uppstår när molnen belyses av den lågt stående solen och förekommer bara på en höjd där det är minst 75 grader kallt.

Meteorologer på SMHI räknar med att pärlemormoln kan synas ett par gånger per år. Förutom ispartiklar består de av svavelsyra och salpetersyra. Genom att alla droppar i molnet blir ungefär lika stora så bryter de ljuset på samma sätt vilket i sin tur gör att ljus av olika våglängd sprids olika mycket och skapar de vackra färgerna.

Kopplingen mellan pärlemormoln och det uttunnande ozonlagret har länge intresserat forskare. En av dem, svenskättlingen Jan Nystrom, berättade för Dagens Nyheter att den kopplingen inte är särskilt positiv: ”Där pärlemormoln finns försvinner nästan allt ozon”, sa han i en intervju år 2000.

Ett fenomen som liknar pärlemormolnen, men som kallas irisering, kan uppstå då solen underifrån belyser medelhöga moln på mellan tre och sex kilometers höjd där molndropparna är lika stora. Molnen befinner sig oftast relativt nära solen men det finns också exempel då de har setts på motsatta sidan av himlen.