Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Other: Anette Nantell
Sverige

Hjälpte Palme efter mordet – drabbades av livslångt trauma

Sekunderna efter att Sveriges statsminister Olof Palme sköts ned på Sveavägen gav 17-åriga Anna Hage honom hjärtmassage. 

Sedan blev­ hennes liv aldrig mer sig likt.

Deras morgon börjar lika, med fysisk aktivitet. Sveriges stats­minister Olof Palme spelar tennis med vännen Harry Schein på Östermalm. Gymnasieeleven Anna Hage har dubbeltimme i gympa med sina klasskamrater på vårdgymnasiet i Östertälje.

På kvällen går båda på bio, på nioföreställningen. 

Olof Palme ser ”Bröderna Mozart” på Grand på Sveavägen tillsammans med hustrun Lisbet, sonen Mårten och hans flickvän. Anna Hage och hennes vän Karin Johansson väljer ”48 timmar” med Eddie Murphy och Nick Nolte på Filmstaden på Mäster Samuelsgatan, några kvarter där­ifrån.

I ett annat land och en annan tid hade den 59-årige statsministern och den 17-åriga gymnasieeleven aldrig kommit varandra närmre än att hans bild hade stigit fram på hennes föräldrars tv-ruta, men på 1980-talet i Sverige rör sig statsministern ofta obevakad på stan.

Den 28 februari 1986 har han gett sitt säkerhetsfolk ledigt framåt eftermiddagen. När han kommer hem från jobbet och hustrun börjar prata om bio bryr han sig inte om att ringa in livvakterna igen. 

Han vill väl vara som folk. Kunna se en film i fred en fredagskväll, som vem som helst. För det får han betala med sitt liv. Klockan 23.21 faller han till marken, skjuten i ryggen av en kula som genomborrar luftstrupen och stora kroppspulsådern.

Jag lägger det i malpåse, stoppar undan det.

Den 17-åriga gymnasieeleven, som studerar till undersköterska, skyndar ur en bil som har stannat för rödljus i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan och börjar ge hjärtmassage. Hon försöker rädda liv och även hon får betala ett pris. 

Anna Hages trygga, anonyma tillvaro tar slut lika hastigt som livet rinner ur Olof Palme under hennes blodiga händer. Under de nästan fyra år som följer mellan mordet på Sveavägen och domen i hovrätten den 2 november 1989 växer i stället rädslan, osäkerheten och skammen i henne. Sedan förtränger hon alltihop.

– Jag vill inte låta det negativa styra mitt liv. Jag lägger det i malpåse, stoppar undan det.

...

Trots att det hade gått 30 år är terapeuten positiv. Kognitiv beteendeterapi gör det möjligt att närma sig gamla trauman och ”låsa upp” dem. Genom att gradvis utsätta sig för det skrämmande kan klienten, med hjälp av verktygen från terapin, iaktta och analysera sin känsla – och ta makten över den.

”Du kommer aldrig att komma ifrån ditt förflutna men du kan mildra effekten i nuet”, säger terapeuten.

Anna Hage är i akut behov av hjälp. Hennes gamla strategi fungerar inte sedan kvällen då hon av en slump slog på en tv-dokumentär om Palmemordet. Känslorna som hon har trängt bort i tre decennier kommer tillbaka med full kraft.

Foto: Anette Nantell

I dokumentären visas ett gammalt klipp från nyhetssändningarna dagen efter mordet på Sveriges statsminister. Anna Hage ser sitt 17-åriga jag i tv-studion: hopknipen mun, uppskrämda rådjursögon bakom en lång, spretigt fönad 1980-tals­lugg.

– Jag faller som en gråsten när jag möter blicken i mina rädda ögon.

Det som sedan händer med vuxna Anna Hages kropp är ”väldigt läskigt”. Kylan sprids genom lemmarna. Hon bäddar ner sig men mår allt sämre tills hon far upp ur sängen igen för att kräkas. Frossbrytningar rister henne, det trycker över bröstet, ansiktet är vitt som lärft och hon har svårt att andas.

Terapeuten lär Anna Hage att rädsla, panik och ångest följer en kurva. När känslorna har nått klimax dalar de. De stegras inte tills man dör av dem. Den kunskapen, i kombination med andningsteknik, gör det lättare att uthärda.

Anna Hage börjar gå tillbaka mot det som hon har sprungit ifrån hela sitt vuxna liv. Hon djupdyker i sitt minne, sjunker genom olika skikt av fakta, tankar och känslor. Hågkomsterna som flyter upp till ytan antecknar hon på ett stort pappersark, ibland ovanpå varandra.

– Mina minnen överraskar mig. Oj, har det här verkligen hänt? 

På terapeutens inrådan bestämmer Anna Hage möte med advokat Claes Borgström, som satt med under Palmerättegångarna. Spyr i en buske utanför hans kontor, fortsätter ändå. Tar kontakt med journalisten och författaren Ana Udovic och säger att hon vill ha hjälp att skriva en bok. 

– Jag har hållit mig borta från allt i 30 år, men jag måste klargöra vad jag har upplevt. Jag tänker: ”Om inte jag, 48 år gammal 2016, berättar 17 år gamla Annas historia kommer den aldrig att berättas.”

...

Förhöret börjar 54 minuter efter att mordet har ägt rum och pågår i 50 minuter. Det hålls i polismyndighetens högkvarter på Kungsholmen. Kriminalinspektör Näslund vill veta om bilen som Anna Hage färdades i körde i nordlig eller sydlig riktning på Sveavägen. 

Glaspelaren på Sergels torg syntes i backspegeln men Anna Hage kommer från Södertälje och kan inte väderstrecken i huvudstaden. Hon blir osäker. Rösten låter som någon annans när hon svarar.

Tonårsflickan önskar att någon skulle lägga en filt om hennes axlar, hon fryser så fruktansvärt. Hon hölls kvar i kölden på mordplatsen innan hon kördes till polis­stationen. Stod där i minusgrader och kläder våta av blod. 

– Känslan är att jag har blod överallt, i nagelbanden, mellan fingrarna, att blodet kryper in i mina celler.

Foto: Karl Melander

Under hela förhöret är hon starkt medveten om var hon har sina händer, vill inte att de ska nudda vid de nedsölade byxknäna och jackan, som det sitter små, koagulerade blodklumpar på. Den söta, metalliska lukten som stiger upp i näsborrarna kväljer henne.

Varje gång Anna Hage tryckte händerna över mannens hjärta kom det mer blod. Hon är inte färdig undersköterska ännu. Gjorde hon fel och förvärrade hans tillstånd? Lisbet Palme verkade tycka det, hon försökte putta undan henne från maken.

Anna Hage vill förklara för Näslund att hon i alla fall försökte, att hon gjorde sitt bästa. Hon behöver höra från en vuxen att hon gjorde rätt, men kriminalinspektören framför henne går på om helt andra saker.

Han frågar hur många meter det var mellan henne och gärningsmannen, och om hon hörde skotten. Anna Hage tänker på kassettbandet i bilstereon på högsta volym. Ulf Lundells: ”Oh la la, jag vill ha dig!”, som dränkte alla andra ljud:

Jag har revolvern i fickan och vässade tänder.

Kom och ta hand om mina skakande händer.

Hade hon fått börja berätta där – utan att bli avbruten av frågor om väderstreck och exakt antal meter – med Lundells raspiga röst i öronen, pepparmintsmaken av tuggummit i munnen och kylan från rutan som hon lutade pannan mot när de stannade för rött, då hade hon kanske kunnat ge sin sammanhängande berättelse redan samma natt som mordet ägde rum, i stället för över 30 år senare.

Nu blir det nedtecknade förhöret fragmentariskt och delvis inkorrekt. Anna Hage har iakttagit en man, Z, liggande på Sveavägens högra gångbana (”östra”, skriver Näslund inom parentes). 

Samtidigt har hon lagt märke till en annan man, X, som befinner sig ett tiotal meter bort och springande lämnar platsen. Z saknar pulsslag och har ”stela ögon” och X är medelålders, mörk samt klädd i en trekvartslång rock eller jacka. Polismannens anteckning i förhöret andas besvikelse: 

”Frk Hage kan inte lämna något närmare signalement på mannen X.”

– Norr- eller söderut på Sveavägen, hur ska jag veta det? Jag har läppglans och frisyrgelé i min hjärna. Jag är 17 år, säger Anna Hage.

Jag sa till media att jag inte såg eller kunde känna igen mördaren.

...

Hon är 17 år, det är fortfarande mordnatt och hennes namn är redan ute i media. Expressen högg henne i armen på brottsplatsen: ”Här har vi henne.” ”Får jag ta ett par bilder på en gång?” ”Vad heter du?”

Sex minuter efter midnatt dödförklaras Olof Palme på Sabbatsbergs sjukhus. Gärningsmannen är fortfarande på fri fot och Anna Hage har sett honom i direkt anslutning till dådet. På polisens inrådan sover hon över hos Karin Johansson, tjejkompisen som hon har varit på bio med. 

En patrull kör hem de båda tonårsflickorna till familjen Johanssons villa i Trångsund. Trots att Anna Hage duschar innan hon lägger sig har hon blod på underarmarna och i farmors guldarmband när hon vaknar efter bara några timmars sömn. Äcklet väller över henne.

Fakta:Anna Hage

Anna Hage är 49 år och arbetar som marknadschef. Hon har två vuxna barn och bor söder om Stockholm tillsammans med sin son och Jackie, en engelsk bulldogg. 

Boken "30 år av tystnad: mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme" ges ut på Forum bokförlag. Den är skriven tillsammans med frilansjournalisten och författaren Ana Udovic, som tidigare har skrivit boken "Ego: att fostras i en narcissistisk kultur.

Utvakad och med sprängande huvudvärk petar hon i havregrynsgröten som Karin Johanssons mamma har kokat när det knackar på altandörren. Det är grannen, som är polis och vill varna: flickorna måste så fort som möjligt berätta offentligt att de inte kan peka ut mördaren.

Dittills har Anna Hage känt ängslan över att ha gjort fel, otillräcklighet både som vårdgivare och vittne, vämjelse, trötthet, chock och iskyla. Först nu kommer rädslan. Skräcken för den kallblodige mördare som går lös och mot vilken hon är ett hot.

Ett citat från Anna Hage och Ana Udovics nypublicerade bok ”30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme”:

”Jag sa till media att jag inte såg eller kunde känna igen mördaren. Det var det råd jag fick då. För att inte mördaren skulle komma efter mig. Men faktum är att jag såg mördaren. Hela den dubbelheten har följt och förföljt mig.”

...

Ministrarna som skyndar till Rosenbad på mordnatten vet inte om det just då sker en statskupp i Sverige. Är landets stabilitet i fara? Pressen på ett snabbt uppklarande är stor. 

Ingvar Carlsson (S) anländer till Rosenbad under mordnatten.
Ingvar Carlsson (S) anländer till Rosenbad under mordnatten. Foto: Tommy Pedersen

Efter bara några dagar går polisen ut med något så ovanligt som en belöning på 500.000 kronor för tips som leder till att gärningsmannen grips, en summa som ska komma att höjas till svindlande 50 miljoner kronor.

Ändå förblir brottet olöst. Polisutredningen, som enligt polisen själv sannolikt är världens största, präglas av många och grova felsteg. Utredningen slirar länge i PKK-spåret, som går ut på att Sveriges statsminister har mördats av kurdiska terrorister. Det finns även ett Sydafrikaspår, ett polisspår och ett kroatiskt extremistspår. Och så spåren som bygger på en ensam gärningsman med Palmehat.

Granskningskommissionen som så småningom tillsätts konstaterar att ”de missgrepp och underlåtelsesynder som förekom den första tiden knappast kan överskattas” samt att många av de in­ledande misstagen ”var irreparabla”.

I familjen Hages radhus i Södertälje ringer telefonen konstant. Journalister, vänner, bekanta, okända, poliser, seriösa privatspanare och knäppskallar, allihop efterfrågar förstahandsinformation, alla hoppas att med Anna Hages hjälp upptäcka något hittills förbisett. 

Någon vill hypnotisera det 17-åriga mordvittnet. Flera gånger är det bara tyst på andra sidan linjen när hon lyfter luren. Bilar stannar utanför på gatan, vrider av tändningen och står kvar med släckta strålkastare och mörka silhuetter inuti. 

Ibland visar det sig vara polisen som har skickat en bil för att kolla av runt bostaden, ibland inte. Några av nummerskyltarna lyser gult: diplomat- eller militär­registrerade fordon.

Genom fönstret i sitt flickrum ser Anna Hage en man i slänten bakom huset. Han riktar ett objektiv rakt mot glasrutan och henne. Panikslagen kastar hon sig ner på golvet, undrar om fler har stått där, om det en dag kommer att stå någon där och sikta på henne med något farligare än en kamera.

– Under flera år sover jag inte ensam. Jag funderar ut flyktvägar på alla ställen jag är. 

Anna Hage med polisens fantombild.
Anna Hage med polisens fantombild. Foto: Jan Wirén

Även efter den första tidens kompletterande förhör och brottsplatsrekonstruktionen fortsätter polisen, både den vanliga och säkerhetspolisen Säpo, att uppsöka Anna Hage. 

Hon kallas till vittneskonfrontationer i polishuset, första gången då den så kal­lade 33-åringen grips, en svensk, vapen­intresserad man med påstått höger­extrema och Palmekritiska åsikter, som själv mördas med två skott i huvudet 1994.

De förstår inte hur rädd jag blir när de fantiserar och spekulerar.

Uniformerade patruller och civilklädda kriminalare dyker gång på gång upp på Anna Hages skola för att visa bilder och fråga om olika detaljer. Hemliga polisen stämmer träff med henne på Tidermans konditori. De vill veta vilka andra inom polisen som har kontaktat henne och får henne att undra vem hon kan lita på.

På stan hejdas hon av folk som hon känner. Av sådana som hon inte känner också. Ögonen lyser av sensationslystnad. Frågan är ständigt densamma: ”Vem var det som mördade Olof Palme?”

– Alla tycker att det är läskigt men också ganska spännande. De vill diskutera konspirationsteorier med mig. De förstår inte hur rädd jag blir när de fantiserar och spekulerar.

Vartenda ett av samtalen gör Anna Hage fullständigt uppriven. Hon får koncentrationssvårigheter och magsmärtor. Frånvaron på lektionerna stiger och betygen sjunker. Vid upprepade tillfällen blir hon inlagd på sjukhus för utredning. Det är enda gångerna hon känner sig trygg och omhändertagen. 

Situationen är pressande och den fortgår i flera år. När Anna Hage börjar arbeta på Södertälje sjukhus söker polisen upp henne där i stället för på skolan. Inför varje årsdag av mordet intensifieras mediernas intresse. 

Anna Hage försöker vara till lags och svara på allas frågor tills hon hösten 1988 kontaktas av en man som säger sig ”arbeta indirekt med utredningen”. Han är klädd som en hög militär och råder henne att vara försiktig med vem hon, som vittne till mordet, pratar med. 

”Det vore bra om vi låtsades som att det här mötet aldrig ägt rum. Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger han. 

Vem mannen som utger sig för att vara militär egentligen är har Anna Hage ännu i dag ingen aning om.

– Jag skriver dagbok nästan varje dag under tonåren. Efter mordet tunnas anteckningarna ut. Jag skriver fortfarande vad jag ska göra men inga reflektioner, inget om vad jag känner eller tycker. Mötet med militären får mig att sluta skriva helt, efter det bara tomma blad.

"När någon pratar med mig om mordet går det rakt in i mitt hjärta, smack!"
"När någon pratar med mig om mordet går det rakt in i mitt hjärta, smack!" Foto: Anette Nantell

...

Sommar och äntligen semester! I Stockholms tingsrätt pågår denna junidag 1989 rättegången mot Christer Pettersson, missbrukaren som Lisbet Palme har pekat ut som sin mans mördare. Anna Hage skakade ovetande på huvudet under vittneskonfrontationen i polishuset och är därför inte kallad till domstolen. 

I stället reser hon till Göteborg med sin dåvarande pojkvän. De köper tvådagarskort på Liseberg, åker berg- och dalbana och tar in på hotell. Planen som har tagit form i Christer Petterssons försvarsadvokats huvud har hon ingen aning om.

På morgonen ringer telefonen i rummet. Hotellreceptionisten meddelar att det har gått ut rikslarm efter Anna Hage. Hon ska infinna sig i Stockholms tingsrätt påföljande dag. Om hon uteblir utan laga förfall kan hon bli ålagd att betala vite.

Hon åker hem förstås, trots att hon missar den andra åkdagen på Liseberg. Den skriftliga kallelsen till rättegången kommer i brevinkastet medan hon gör sig i ordning. Polisen hämtar upp henne och kör henne till domstolen. Hon känner sig som en brottsling.

Försvarsadvokat Arne Liljeros är vid tiden för rättegången en 67-årig man. Chefsåklagare Anders Helin är 58 år. De båda herrarna befinner sig i sina yrkes­roller, i den för dem vana rättegångs­miljön. 

Anna Hage har hunnit bli en ung kvinna på 19 år. Hon känner ingen, har aldrig varit i en domstol förut och är inte förtrogen med vare sig rättsprocessen eller det juridiska språket. Hon känner sig frusen och felklädd i sin somriga blus.

Åklagaren frågar om hon kommer ihåg var och när hon för första gången lämnade uppgifter till polisen. Anna Hage svarar att det var på mordplatsen, mordnatten. Sedan följer följande dialog som återges ur rättegångsprotokollet i boken ”30 år av tystnad”:

– Kommer du ihåg vad du sade då? frågar åklagaren.

– Ja, det var ett virrvarr men, börjar Anna Hage.

– Ja, ja, men var du själv i ett sådant, ska vi säga i ett sådant tillstånd så att du kunde lämna uppgifter klart och redigt om vad du hade sett?

– Ja.

– Det var du.

Åklagaren skjuter in sig på att Anna Hage i första förhöret sade att hon iakttog en man ”liggande på Sveavägen”, men att hon under Arne Liljeros utfrågning nyss ändrade det till att hon såg honom ”falla till marken”.

– Det gick ju så himla snabbt men jag såg när han föll ner, säger Anna Hage.

Åklagaren citerar ytterligare ett gammalt förhör där Anna Hage fick frågan: ”Du såg inte när han föll omkull?” och svarade: ”Nej, precis när han tog i marken kan man säga.”

– Jag såg inte när han stod upp men jag såg precis när han föll, förtydligar Anna Hage.

– Ja. Vi kommer lite närmare marken nu tydligen då? säger åklagaren.

Anna Hage och författaren utgick från en "tankekarta" när boken skrevs.
Anna Hage och författaren utgick från en "tankekarta" när boken skrevs. Foto: Anette Nantell

Anna Hage upplever det som att han ironiserar och raljerar. Ännu obehagligare tycker hon att det blir när frågorna kommer in på huruvida Lisbet Palme var chockad på mordplatsen eller inte.

Anna Hage har hävdat det sedan förs­ta polisförhöret. När hon försöker få sin ostadiga röst att bära bland de bestämda, som hon uppfattar det, nedlåtande männen i domstolen förstår hon inte varför det är så viktigt.

Åklagaren undrar på vad hon grundar sin bedömning om Lisbet Palme. Anna Hage tänker på hur Lisbet Palme pratade oavbrutet och försökte knuffa bort henne från maken under hjärt- och lungräddningen. 

Hon svarar att hon mötte Lisbet Palmes blick ett kort ögonblick, ska just beskriva den men hinner inte eftersom åklagaren avbryter henne. Han ifrågasätter om Anna Hage kan avgöra huruvida en människa är chockad eller inte. Ber henne beskriva symptomen på chock. Sedan frågar han när chocken sätter in:

– Om man nu rent hypotetiskt antar att en kvinna är närvarande när hennes man blir skjuten, när anser du att det är lämpligt att chocken kommer med utgångspunkt från din erfarenhet?

– Ja, när...

– Kommer den omedelbart eller?

Det är Christer Petterssons försvars­advokat som har kallat Anna Hage till rätte­gången. Om Lisbet Palme var chockad minskar hennes trovärdighet och därmed tyngden i hennes utpekande av hans klient.

Det juridiska spelet spelas högt över huvudet på Anna Hage. Hon vill inte såra Lisbet Palme, tycker att det känns taskigt att berätta om hennes tillstånd på mord­natten, skäms dessutom redan inför henne eftersom hon inte lyckades rädda hennes man.

De har en show, hånar mig och tittar på publiken. Jag är oerhört ledsen, för jag förstår inte varför.

Under hela förhöret känner Anna Hage Christer Petterssons blick på sig. Han stirrar oavvänt på henne, genomborrar henne med svarta blickar ur sitt härjade ansikte. Hon är livrädd. 

Är han mördaren?

Tingsrätten kommer fram till att han är det. Den 27 juli 1989 döms Christer Pettersson till livstids fängelse för mordet på Sveriges statsminister. Men domen överklagas. Och Anna Hage kallas till ännu ett vittnesförhör.

Hon har lärt sig. Motar bort illamåendet och svarar bara kort på frågorna om väder­streck. Sedan börjar hon ändå gråta. Juristerna som frågar ut henne står alldeles för nära. Deras frågor och kommentarer får henne att känna sig anklagad och förlöjligad.

– De pratar inte med mig, utan för att alla andra ska höra. De har en show, hånar mig och tittar på publiken. Jag är oerhört ledsen, för jag förstår inte varför. Jag har faktiskt bara försökt rädda en annan människas liv och jag blir offentligt förnedrad.

Förhöret direktsänds i Sveriges radio. Anna Hage känner sig stämplad och dömd i omvärldens ögon som en ung tjej utan koll. Christer Pettersson, däremot, frias.

...

Nu står Anna Hage här igen. Exakt där det hände. Hon har bildat familj, sett barnen växa upp, skilt sig och bytt jobb ett antal gånger. På anställningsintervjuerna har hon tappat greppet om situationen, svettats adrenalin och tvångstänkt: ”Jag stinker kattpiss.” 

Likaså när någon dyker upp bakom henne hastigt och oväntat – då skriker hon obehärskat rakt ut och är nära att slå. Men på det stora hela klarar hon sig bra så länge hon ser till att sköta sömnen och träningen. 

Träningen ger balans och energi.
Träningen ger balans och energi. Foto: Anette Nantell

Om man bortser från mardrömmarna. Surrealistiska scener där det enda som känns verkligt är känslorna: rädslan, osäkerheten och skammen. Kanske blir hon kvitt dem efter terapin. När hon har tagit makten över sin berättelse. Talat till punkt.

...

Lundells självsäkra pockande ovanpå det pumpande trumbeatet:

Jag vill ha dej för mig själv i en taxi på väg hem genom nattrafiken.

Genom bilfönstret uppfattar Anna Hage en grupp på tre personer, en kvinna och två män. Något händer, den ene mannen faller till marken och den andre springer sin väg. Varför stannar han inte och hjälper till?

Medan hon själv hoppar ur bilen och skyndar fram registrerar hennes medvetande hur han som springer lyses upp av ljuset från ett stort skyltfönster innan han försvinner bakom en kioskliknande byggnad en bit in på Tunnelgatan.

Hon faller på knä vid den liggande mannen för att känna efter om han har någon puls. Hon är inte säker på vilket. Hon ­lättar på hans randiga slips. Ser batik­mönstret av blod som sprids på hans skjortbröst. 

En ung kille kommer fram. Han ger konstgjord andning medan Anna Hage koncentrerar sig på hjärtkompressioner. Knäna halkar runt i blodpölen som bildas under mannen, som redan ser död ut.

Det är mot offret som hela hennes uppmärksamhet riktas. Hon funderar inte över i vilken grad av chock som hans hust­ru befinner sig. Hon memorerar inte detaljer i den flyende mördarens yttre. Hans ansikte ser hon aldrig. Men med åren blir hon van vid missräkningen i andra människors ögon.

– De flesta tror att jag har mer att berätta än jag har. De tror att de ska få veta något spännande. Jag känner att jag aldrig riktigt kan ge folk det de vill. Att jag gör dem besvikna.

Foto: Anette Nantell

I ett förhör den 2 april 1986 frågar en kriminalinspektör Lars Jonsson Anna Hage varför hon hoppade ur bilen där på Sveavägen. Hon svarar: ”Det var bara en intuition att hjälpa till.”

En impuls att hjälpa och 30 år i skuggan av ett statsministermord. Nu kommer boken. Frågorna väcks till liv på nytt. Vilket råd vill hon ge 17-åriga Anna Hage där i baksätet på bilen?

– Gud, jag kan inte tänka. Min hjärna är helt blockerad.

Anna Hages svar kommer i form av ett sms klockan 05.51 nästa morgon:

”Angående mitt råd till Anna 17 år i bilen: Du kanske ska stanna till och tänka på dig själv i stället för att vara modig.”

Och i nästa stycke:

”Men det hade inte hjälpt. Anna 17 hade öppnat dörren och sprungit fram i alla fall.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.