Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Stevie Charnelle Bipfouma diskar på kaféet Mr Cake. Nu hoppas hon få lära sig kassan.
Stevie Charnelle Bipfouma diskar på kaféet Mr Cake. Nu hoppas hon få lära sig kassan. Foto: Thomas Karlsson
Sverige

Så knäcker hon fikakoderna på vägen till drömjobbet

Det går allt snabbare för nyanlända att få jobb. Under högkonjunkturen vågar arbetsgivarna chansa mer. Men kan man inte språket och de sociala koderna, riskerar anställningen att haverera. DN har följt Stevie Charnelle Bipfouma på hennes jakt efter drömjobbet.

VAL 2018

– Vad heter den gröna tårtan med en röd ros på? Den som är så populär i Sverige? Kommer du ihåg, Stevie? 

Stevie Charnelle Bipfouma tänker till. De stora ögonen smalnar av och hon rul­lar en av sina mörka lockar mellan fingrarna. Hon anstränger sig, men ordförrådet tycks mer begränsat än tårtsortimentet. 

Men så slätas pannan ut igen och hon utbrister:

– Karamell! 

– Prinsesstårta, rättar jobbcoachen Mark Ahlenius, prinsesstårta! 

Han tittar på Stevie med spelad förebråelse. 

– Du vet att du måste lära dig namnet på de viktigaste bakelserna för att kunna jobba i kassan. 

Stevie nickar instämmande och skrattar. Men skrattet har en allvarlig bottenklang.

”Jag har själv varit nyanländ och vet hur viktigt det är att någon ger dig en chans och öppnar en dörr”, säger Roy Fares, här med Stevie på kaféet i Stockholm.
”Jag har själv varit nyanländ och vet hur viktigt det är att någon ger dig en chans och öppnar en dörr”, säger Roy Fares, här med Stevie på kaféet i Stockholm. Foto: Thomas Karlsson

Jobbet är livsviktigt för Stevie. Hon kämpade ett år för det och vill inte förlora det. Det handlar inte bara om pengarna – även om de behövs, inte minst för att kunna skicka över dem till Kongo när någon släkting behöver läkarvård. Det handlar inte heller bara om psykisk hälsa, även om ­Stevie själv fick uppleva hur jobbigt det är att gå runt arbetslös och vänta på en chans. 

– Det här är ett steg mot min dröm. Jag behöver det här jobbet, utan det kan jag inte nå ända fram, säger Stevie.  

Jag tänkte: vad är semester? Jag vågade inte fråga dem, men jag tog upp det med Mark. Betalt för att vara ledig? Är det sant?

Stevie är diskare på kaféet Mr Cake på Rådmansgatan i Stockholm. 

Hon är en av tre nyanlända som fick jobb där när konditorn Roy Fares startade verksamheten förra hösten. 

– Jag hade varit ett år i Sverige. Utan språk. Utan kontakter. Det kändes hopplöst, så det var en fantastisk känsla att börja jobba, säger Stevie Charnelle Bipfouma. 

Stevie är 33 år gammal. Hon kom till Sverige för två år sen från den kongolesiska hamnstaden Pointe-Noire. Nu bor hon i Rissne i Sundbyberg med sin man och tioåriga dotter. 

Nyanlända kvinnor är den grupp som har svårast att få jobb. Efter åtta år i Sverige har knappt 40 procent etablerat sig på arbetsmarknaden. Motsvarande siffra för männen är nästan 60 procent. Men inte heller ett jobb är någon garanti. 

– Det är en vanlig föreställning att när nyanlända väl har fått jobb så är det klart, sen kommer det att rulla på. Men utmaningen har då bara börjat, säger Mark ­Ahlenius på Jobbentrén, rekryterings­företaget som Stevie hörde av sig till hösten 2017. Två veckor senare hade hon matchats ihop med Roy Fares och det nyöppnade kaféet. 

Läs Fakta i frågan: Hur fungerar integrationen på arbetsmarknaden? 

Stevie fick sex månaders provanställning. Men lättnaden över att ha ett jobb var kantad av tvivel. Stevie kunde nästan ingen svenska. Hon hade aldrig sett en stor diskmaskin förut och även om hon arbetat i Kongo så visste hon inte vilka regler som gällde i Sverige. 

– Det var nervöst. Så mycket nytt. Arbetskamrater, som jag inte kunde prata med. Hur skulle jag fråga när jag inte f­örstod maskinerna, säger Stevie, som förvisso inte pratade svenska, men väl franska och bantuspråken lingala, kongo och teke.  

Etnologen Christer Eldh, jobbcoachen Maria Mattsson Mähl och journalisten Ali Alabdallah har bland annat koll på de sociala koderna i svenskt arbetsliv.
Etnologen Christer Eldh, jobbcoachen Maria Mattsson Mähl och journalisten Ali Alabdallah har bland annat koll på de sociala koderna i svenskt arbetsliv.

Etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet har forskat om de sociala koderna i arbets­livet. 

– De sociala koderna på arbetsplatsen kan ibland vara lika viktiga som själva jobbet. 

Framför allt i början kan det få stora konsekvenser om man inte följer dem. I värsta fall kan det kosta dig anställningen, säger han.

– För nyanlända förstärks det. Det är inte bara de små nyanserna de ska ha koll på, det kan ibland vara en helt annan logik och det är inte lätt att skifta mellan dem.

En som själv upplevt detta är Ali Alabdallah. Han är journalist från Damaskus och kom till Sverige som flykting för nästan fem år sen. Ali har skrivit boken ”Nytt jobb i nytt land” om hur det är att söka jobb i Sverige som nyanländ. 

– Det är första boken om hur man skaffar jobb, skriven av en nyanländ och som riktar sig till nyanlända, säger Ali Alabdallah som i dag arbetar som kommunikatör på länsstyrelsen i Skåne. 

Boken vill göra upp med seglivade myter bland nyanlända, som att det är nästan omöjligt att få jobb i Sverige. Därför lotsar boken nyanlända genom de både skrivna och oskrivna reglerna på den svenska arbetsmarknaden. Den erbjuder också flera handfasta tips om hur man bör bete sig på en svensk arbetsplats.

*** 

TIPS TILL DIG SOM VILL BETE DIG SOM SVENSK

”Stevie kändes väldigt drivande, snäll och glad. Och det är tillräckligt för att man ska kunna få ett jobb”, säger Roy Fares på Mr Cake.
”Stevie kändes väldigt drivande, snäll och glad. Och det är tillräckligt för att man ska kunna få ett jobb”, säger Roy Fares på Mr Cake. Foto: Thomas Karlsson

Tips 1: ”Diskutera inte religion och politik. Svenskarna är inte så bra på att diskutera djupare frågor innan man känner varandra väl. Prata hellre om väder, barn, husdjur, resor och idrott.”

(Tipsen för hur man beter sig som svensk är hämtade ur ”Nytt jobb i nytt land” av Ali Alabdallah.)

– I början fokuserade vi på att förbereda Stevie inför jobbstarten. Arbetsschema, kontrakt och rättigheter. Men också uppmaningar om vad som förväntades av henne som anställd, att våga ta plats, att inte vara rädd för att fråga, säger Mark ­Ahlenius. 

Jobbentrén hjälper företag att hitta nyanlända talanger genom noggrann matchning. Dessutom följer de upp under hela första anställningsåret för att se till att anställningen funkar. Det är alltså först när en nyanländ fått ett jobb som Jobbentrén går in med stöd och coachning till både arbetstagare och arbetsgivare.

– En dag hörde jag att mina arbetskamrater pratade om vad de skulle göra på semestern. Jag tänkte: vad är semester? Jag vågade inte fråga dem, men jag tog upp det med Mark. Betalt för att vara ledig? Är det sant? säger Stevie, nyss hemkommen från en semesterkryssning till Åbo. Hennes första semester någonsin. 

Av de 59 nyanlända som fått jobb och coachats av Jobbentrén jobbar i dag alla utom sju. Ett bevis på att grundtesen håller: längre stöd ger bättre anställningar, menar Mark Ahlenius. 

Konsekvenserna av misslyckade anställningar och praktikplatser speglas i statistiken. Ett av de verktyg som Arbetsförmedlingen har för att hjälpa nyanlända till jobb är Stöd och matchning. Tjänsten ges av privata matchningsföretag och är riktad till personer som behöver intensivt och individuellt anpassat stöd i jobb­sökandet. Men tre månader efter avslutat Stöd och matchning är nästan sju av tio nyanlända arbetslösa igen, visar Arbetsförmedlingens siffror. 

Vi måste lära känna svenskarna – genom dem lär vi oss språk, koder och får nya kontakter.

Situationen för nyanlända har dock förbättrats markant de senaste åren. Etableringen går snabbare än tidigare. Av de flyktingar som kom till Sverige 2008 hade var fjärde etablerats efter fyra år. Av de som kom 2012 hade nästan hälften jobb efter fyra år. Men skillnaden mellan män och kvinnor är stor. 

– I en högkonjunktur vill arbetsgivaren ha folk som är beredda att göra jobbet. Det finns många tyngre eller mind­re glassiga jobb som är svåra att rekrytera till. Det är svårt att få en ung svensk kille att gå upp klockan fyra för att packa på ett lager. Där har arbetsgivaren sett att ny­anlända har ambition och vill ut på arbetsmarknaden, säger Maria Mattsson Mähl, jobbcoach och vd på AlphaCE, ett av Sveriges största matchningsföretag. 

– I Sverige förmedlas sju av tio jobb genom kontakter. Men vi har inget kontaktnät när vi kommer. Vi har inga föreningar, våra barn har inte spelat i fotbollslag, vi saknar de sociala sammanhang som svenskar byggt upp under hela sitt liv. Det måste vi skapa, vi måste lära känna svenskarna – genom dem lär vi oss språk, koder och får nya kontakter, säger Ali Alabdallah som i dag ståtar med sin nyvunna svenskhet. 

– I dag äter jag fisk åtminstone en gång i veckan, tar trappor i stället för hissen, för hälsans skull. Jag fikar mycket, pratar gärna om vädret och längtar till semestern varje år. Jag har smittats av Sverige, säger Ali Alabdallah och tipsar om hur man får en svensk vän.

Säsongsavslutning 
i Korpen. Stevie är 
ordinarie högerback.
Säsongsavslutning 
i Korpen. Stevie är 
ordinarie högerback. Foto: Thomas Karlsson

Tips 2: ”Delta i en fritidsaktivitet. Kanske spela i ett lag ihop med andra svenskar. Eller sjunga i en kör. Man kan också prova hundtricket. Gå ut en runda med en hund. Den lockar till sig vänliga människor som vill klappa den. Då börjar man prata lite enkelt och avslappnat. Har man ingen hund kan man låna en.”

Det är måndag kväll på Solberga IP. Jobb­entrén spelar fotbollsmatch i Korpen. Det är mixade lag och minst tre spelare på plan ska vara kvinnor. En av dem är Stevie. 

Hon löper fram och tillbaka på högerkanten. Och även om hon är back, deltar hon gärna i anfallsspelet. Vid sidan av planen står Behzad Osman, Niyongabo Budirigiza och andra nyanlända som fått jobb via Jobbentrén och hejar på. 

– Integration handlar om mycket mer än att få jobb, vi anordnar gruppaktiviteter för våra nyanlända. Vi går på yoga, simning eller fotboll. Försöker para ihop de nyanlända med svenskar. Det var så Stevie hamnade i laget, berättar coachen och kvällens målvakt, Mark Ahlenius. 

När Stevie fick inbjudan tvekade hon inte. 

– Det lät jättespännande, att få umgås med svenskar. Och fotboll, vad roligt! berättar Stevie. 

Eftersom matchen var efter arbetstid så tog hon med sig ombyte till jobbet. Hon gjorde sig redo och kom till fotbollsplan på utsatt tid. Stevie är alltid punktlig. Nu stod hon där, matchklar och ombytt. 

I lång kjol och sandaler. 

– Hon hade aldrig spelat fotboll förut och visste inte vilken utrustning som krävdes, skrattar Mark när han minns händelsen. 

– Jag fick låna kläder och skor den gången. Nu har jag mina egna, säger Stevie.  

”Var inte rädd för att
 fråga på jobbet”, peppar 
coachen Mark Ahlenius.
”Var inte rädd för att
 fråga på jobbet”, peppar 
coachen Mark Ahlenius. Foto: Thomas Karlsson

Tips 3: ”Ordet ’lagom’ funkar ofta väldigt bra i Sverige. Som person kan du ta lagom mycket plats, i alla fall i början. En kombination av ödmjukhet och ambition är toppen. Att bjuda på sig själv, be om hjälp och erbjuda hjälp uppskattas.”

Enligt Arbetsförmedlingens prognos kommer sysselsättningen under 2018 och 2019 att öka med sammanlagt 145.000 personer.  

Sju av tio nya jobb kommer att gå till utrikes födda, där den största delen av den lediga arbetskraften finns. Arbetsförmedlingen har märkt av en förändrad attityd gentemot nyanlända bland företagen.  

”Arbetsgivare har generellt sänkt sina krav när de nyanställer, vilket är en del i den goda resultatutvecklingen för nyanlända i etableringsuppdraget. Detta gäller bland annat krav i svenskkunskaper”, skriver enheten för Integration och etablering till DN. 

Tröskeln till de lågkvalificerade jobben sjunker. Attityd går före kunskap. Vilja trumfar språk. Men när man inte förstår språket eller de subtila förhållningsreglerna som styr arbetsplatsen, kan även de mest triviala problem bli ångestladdade.  

– Det är svårt att hela tiden fråga. Det är en av sakerna vi jobbar mycket med, att Stevie inte ska låtsas förstå av rädsla för att framstå som dum. Då kan det vara viktigt att ha stöd utanför jobbet, som en coach eller svenska vänner, säger Mark Ahlenius. 

”I början pratade 
vi nästan bara franska, eftersom Stevies ordförråd var så begränsat.” Sara Farhoudi var yogalärare för nyanlända och lärde känna Stevie 
– nu träffas de för att lära svenska och franska av varandra.
”I början pratade 
vi nästan bara franska, eftersom Stevies ordförråd var så begränsat.” Sara Farhoudi var yogalärare för nyanlända och lärde känna Stevie 
– nu träffas de för att lära svenska och franska av varandra. Foto: Thomas Karlsson

Tips 4: ”Strunta i att svenskar aldrig bjuder tillbaka, att de bara inkluderar sin familj och inte fattar att man vill umgås. Jag tror att man som invandrad ska säga det: Jag behöver vänner! Jag vill gå på kräftfest! För jag följa med på aw?”

– Ska vi börja med din läxa då? Är det en insändare du ska skriva?

– Mm, till en tidning. 

Stevie sitter med Sara Farhoudi på Stockholms stadsbibliotek, försjunken i läxböcker, grammatiklexikon och en fransk ordbok. 

De träffades första gången på en yoga­lektion. Sara var instruktör för en grupp nyanlända, som Jobbentrén samlat ihop. En av dem var Stevie. Trots Stevies få­ordighet kunde Sara skönja en fransk ­accent, som gjorde henne nyfiken. 

I början pratade vi nästan bara franska, eftersom Stevies ordförråd var så begränsat. Men hon har utvecklats väldigt mycket.

Redan samma vecka tog hon kontakt med den kongolesiska yogaaspiranten, för att fråga om hon var intresserad av ett språkutbyte: om Stevie hjälpte Sara med att hålla franskan vid liv, skulle Sara hjälpa Stevie med svenskan. 

De träffades på kaféet i Kulturhuset. Samtalet gled in på klimatförändringar i Afrika. Isen smälte. Sedan dess träffas de regelbundet. 

De fikar, äter lunch, yogar eller lagar middag – vännerna delar bland annat matintresset. Sara hjälper Stevie med sfi-läxorna.

– I början pratade vi nästan bara franska, eftersom Stevies ordförråd var så begränsat. Men hon har utvecklats väldigt mycket under de åtta månader vi har lärt känna varandra, så vi pratar mer och mer svenska, säger Sara Farhoudi. 

– Det är ett fantastiskt utbyte, vi lär oss av varandra. Sara är väldigt öppen och delar med sig av sig själv, säger Stevie. 

I den förtroliga atmosfären vågade även Stevie dela med sig av sin historia, som hon annars är så förtegen om. Hur det bekymmerslösa medelklasslivet i Pointe-Noire krossades när Stevie var tolv år och föräldrarna dog i en olycka. Storasyster Solange fick ta rollen som familjens överhuvud, fast hon själv ännu var ett barn. Det var hon som stimulerade Stevie att plugga vidare och fullfölja sin dröm. 

Stevie Charnelle Bipfouma i arbete på kaféet. Hennes mål på sikt är att bli apotekare.
Stevie Charnelle Bipfouma i arbete på kaféet. Hennes mål på sikt är att bli apotekare. Foto: Thomas Karlsson

Tips 5: ”Skaka hand – det är viktigt och trevligt att ta någon i hand när du träffar personen första gången, gärna ett fast handslag. Svenskarna brukar säga att om handslaget är för slappt är det som att få en död fisk i handen.”

– Det handlar om att våga och om att vara nyfiken och intresserad av andra människor och kulturer. Och att ge dessa människor en chans.

Förra hösten uppfyllde Roy Fares, tillsammans med Mattias Ljungberg, en stor dröm: att starta ett eget kafé, som fångade upp det bästa av svensk kafékultur, blandat med amerikanska bakverk. Resultatet blev Mr Cake, ett mycket populärt fik och bageri på Östermalm i Stockholm.  

När kaféet skulle starta ville han att några av de anställda skulle vara nyanlända. 

– Jag tyckte det var självklart, jag har själv varit nyanländ och vet hur viktigt det är att någon ger dig en chans och öppnar en dörr, säger Roy Fares. Via Jobbentrén kom han i kontakt med Stevie. 

– Hon kändes väldigt drivande, snäll och glad. Och det är tillräckligt för att man ska kunna få ett jobb. Sen är det här en arbetsplats med högt tryck, så det gäller att få upp ett tempo och jobba organiserat och ha struktur och ta egna initiativ. Enda problemet var att hon inte kunde prata svenska, säger Roy Fares som gav Stevie en provanställning.  

Jobbcoachen Maria Mattsson Mähl, vars företag får ut cirka 40 personer i arbete varje vecka, säger att de sänkta språkkraven inte enbart beror på högkonjunktur, utan också på en ny inställning bland arbetsgivare. 

– Många unga chefer i dag har föräldrar som invandrade på 70-talet. För dem är det ingen grej att anställa någon som pratar arabiska, ser utländsk ut eller pratar dålig svenska. De har ju redan erfarenhet av andra språk och andra kulturer. Den inställningen har också börjat sprida sig till svenska chefer de senaste två åren, säger hon. 

– Det är klart att det kan ändras när vi går in i en lågkonjunktur, men de här arbetsgivarna har märkt att anställningarna funkar, så jag tror att det kan vara en förändring som består, säger Maria. 

Vi fikade inte i Kongo. För vem vill dricka kaffe i 40 graders värme?

Men det är inte alla anställningar som fungerar. Och definitivt inte med en gång. Språkliga missförstånd och kulturella skillnader kan leda till konflikter.

– Ibland är det svårt att förstå att börjar man klockan åtta, måste man vara där en stund innan. Eller att om man slutar klockan 17, betyder det inte att man bara kan släppa allt och gå, utan måste göra klart det man lovat, säger jobbcoachen Mark Ahlenius. 

Många arbetsgivare väljer därför att anställa någon som har samma värderingar, säger etnologen Christer Eldh.

– Att få en anställd som inte delar viktiga värderingar på arbetsplatsen kommer att kräva mycket energi av arbetsgivaren, säger Christer Eldh, som dock tror att det är främst mellan arbetskamraterna som de sociala koderna blir avgörande.

– I slutändan är det viktigaste för arbetsgivaren att arbetet utförs väl. Men bland medarbetarna finns det en lokal ordning som man inte vill rucka på. Den som inte underordnar sig den kan bli utfryst, säger Christer Eldh, som tror att arbetsgivaren har en viktig funktion för att undvika de här situationerna: 

– Det finns en normalrädsla för förändringar. Därför måste man träna sin personal att förstå att olikheter gör oss starka. 

Stevie Charnelle Bipfouma upplever dock att likheterna är många fler än olikheterna. Även i Kongo var punktligheten viktig. Och hennes chef, Bertille, var lika ödmjuk och generös som Roy Fares. 

– Däremot fikade vi inte. För vem vill dricka kaffe i 40 graders värme? undrar Stevie. 

”I dag sätter Stevie egna rutiner, man behöver inte längre säga till som i början.”
”I dag sätter Stevie egna rutiner, man behöver inte längre säga till som i början.” Foto: Thomas Karlsson

Tips 6: ”Fika inte ensam. Det finns oftast ett fikarum. Det är trevligt att fika tillsammans, och ibland är det kanske du som bjuder på bullar. Men tala dämpat. Om du skriker tror svenskarna att du är arg. Och använder du sista kaffet, se till att brygga nytt kaffe.”

Den 7 mars kom slutligen det besked som Stevie väntat på: Hon fick tillsvidareanställning. 

– Det kändes jättebra, det var ett viktigt steg på vägen. Men nu vill jag gå vidare, lära mig kassan och komma ut i lokalen där jag är i kontakt med kunderna och får öva på svenskan. Annars kommer jag aldrig kunna uppfylla min dröm, säger Stevie Charnelle Bipfouma. 

– I dag sätter Stevie egna rutiner, man behöver inte längre säga till som i början. Hon har utvecklats både språkmässigt och som person. Hon var lite blyg när hon började. Nu är hon mer framåt och ­öppen. Hon har heller aldrig försovit sig eller gnällt eller varit borta från jobbet. Hon är en hard working woman, säger Roy Fares. 

– Men jag tror inte det här är Stevies slutdestination. Hon har större ambitioner. 

Post it-lapparna visar 
Stevies väg mot målet.
Post it-lapparna visar 
Stevies väg mot målet. Foto: Thomas Karlsson

Tips 7: ”Chefer uppskattar ofta medarbetare som kommer med egna förslag, ger feedback och står för sina åsikter på ett ödmjukt sätt. Med vänlighet och nyfikenhet kan man komma väldigt långt.”

På Jobbentréns kontor vid Vanadisplan i Stockholm ligger det fullt med post it-­lappar som fiskfjäll på det ovala bordet. 

– Vad är det vi har gjort här? frågar Mark Ahlenius, Stevies jobbcoach. 

Stevie skrattar. 

– En tidslinje, säger Mark. Stevie upprepar. 

Tidslinjen sammanfattar inte bara Stevies två år i Sverige, utan också hennes drömmar i det nya hemlandet. 

Mitt första intryck från Sverige var att människor var gladare än i Kongo. Men det var innan vintern och kylan kom.

På bordets ena ytterkant finns en gul lapp med ett datum: 22 juni 2016. Dagen Stevie anlände till Sverige från Pointe-­Noire. Genom flygplansfönstret förundrades hon över alla sjöar. 

– Jag levde med min syster och arbetade när jag träffade min blivande man. Han bodde redan i Sverige och var hemma i Kongo på semester. Vi blev kära och gifte oss tre år senare, berättar Stevie. 

– Mitt första intryck från Sverige var att människor var gladare än i Kongo. Men det var innan vintern och kylan kom, skrattar Stevie. 

Hon har gjort en lång resa. Hon befinner sig i dag ungefär i mitten på bordet, med flera sfi-kurser avverkade. Hon har gått från provanställning till tillsvidare­anställning. Hon har lärt sig att simma. Hon är ordinarie högerback i fotbollslaget och har två svenska vänner. Hon har börjat lära sig namnet på bakelserna i kaféet och även testkört kassan. Till hösten hoppas hon kunna jobba ute i butiken med mer kundkontakt. 

Men hon är inte framme. Den sista post it-lappen är så långt bort vid bordsänden, att det ser ut som om den blåst dit. Den ­innehåller bara tre ord: Studera till apotekare. 

Hennes yrke i Kongo. Dit intresset för människokroppen förde henne. Som hennes storasyster insisterade på att hon skulle plugga till efter att båda föräldrarna dött. 

Stevie vet att vägen dit är lång. Hon måste inte bara lära sig flytande svenska. 

Som coach försöker jag peppa och peka henne i rätt riktning. Jag är övertygad om att Stevie uppnår sina mål.

– Hon måste dessutom lära sig engelska. Det är oerhört mycket som krävs för att Stevie ska nå sitt mål att arbeta som apotekare även här i Sverige, säger Mark Ahlenius. 

– Som coach försöker jag peppa och peka henne i rätt riktning, genom att planera för framtiden. Jag är övertygad om att Stevie kommer uppnå sina mål, säger Mark Ahlenius.

Men Stevie är inte rädd för att anstränga sig, utan för att stagnera. Hon vet också att det finns ett skriande behov av apotekare i Sverige. Hon har allt att vinna. Och tänker inte sluta förrän hon har sitt diplom. Som en marsipanros på prinsesstårtan. 

– Jag har en tydlig bild inom mig. Jag står vitklädd i ett apotek, där jag tar emot kunder och ger dem råd. Och jag gör det på flytande svenska.

Stevie Charnelle Bipfouma på väg till språkstudierna i Hallonbergen.
Stevie Charnelle Bipfouma på väg till språkstudierna i Hallonbergen. Foto: Thomas Karlsson

***

ANEKDOTER FRÅN ANDRA NYANLÄNDA OM SOCIALA KODER

Prets Carbugas (Filippinerna), runner på Le Rouge:

”Jag jobbar som food runner på en restaurang, och en av mina första dagar tappade jag en stor bricka med mat. Jag tittade ner på golvet och började räkna. Hur mycket kostar allt? Det var både mat och dyr dricka – champagne, vin, öl. I mitt hemland hade det dragits på min lön, så jag trodde att jag skulle få betala allting själv. Sedan fick jag reda på att jag var försäkrad, och att restaurangen skulle betala.”

Alaa Wiss (Syrien), vaktmästare på Calle Flygares teaterskola:

”I Sverige finns det hög­tider för alla söta saker, och det är mycket viktigt att fira dem. Det har jag lärt mig för min chef brukar alltid gå och handla när vi ska fira. Kanelbullens dag och semmeldagen var bäst. Även lussebulle tyckte jag om.”

Semere Sereke (Eritrea), städare på Elite Palace Hotel:

”Dagen innan jag hade jobbat sex månader gick jag till min chef. Jag tackade så mycket för den här tiden eftersom jag trodde min anställning skulle ta slut nästa dag. Det stod ju så i kontraktet. När jag berättade att jag inte skulle komma in nästa dag blev min chef chockad. Han sa ’nej, du måste komma in – vi klarar oss inte utan dig’. Vi hade pratat veckan innan om att allt går bra och att jag skulle få fortsätta, men jag vågade inte tro på det då.”

Saris Ruiz (Mexiko), distributionsansvarig på Svensk Direktreklam: 

”I Mexiko kände jag inte mina kollegor på samma sätt, för vi fokuserade väldigt mycket på jobb. Här i Sverige pratar alla hela tiden om vad som händer i helgen, semesterplaner och annat privat.”

Jameel Alkurdi (Syrien), receptionist på Sony Music Sweden:

”Vi jobbar tillsammans som en familj. Alla kallar chefen för bara förnamn.”

Khadim Shafahi (Afghanistan), husvärd på KFUM Central:

”Min chef sa till mig att ’vi ska ha utvecklingssamtal’. Jag frågade vad det är. Hon sa att vi skulle sitta ner i en timme och prata om hur det går för mig. Jag blev jättenervös. I mitt hemland pratade jag aldrig med chefen, så jag trodde jag hade gjort något fel. Men hon sa att allt går bra för mig, och vi pratade om hur jag kan få ta mer ansvar på jobbet.”

Läs mer om integration 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.