Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Frågan varje journalist bör ställa sig

Foto: Berit Roald/NTB

När den legendariska polska utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski dog 2007 skrev New York Times i hans dödsruna att hans reportage ”ofta var färgade av magisk realism”. Det är ett mycket vackert sätt att sammanfatta den främsta kritik som riktades mot journalisten Kapuscinski: att han ljög. 

VAL 2018

Åren innan hans död hade detaljer i hans böcker om revolutioner i afrikanska och sydamerikanska länder under 50- och 60-talen ifrågasatts, men hans vänner och beundrare försvarade honom med att han tecknade större skeenden i dessa allegoriska mindre detaljer. Kapuscinski visste att en bra berättelse fångar oss mer än något annat, och gjorde sina berättelser så bra han kunde så vi i förlängningen i längsta möjliga mån skulle förstå omvärldens komplexa skeenden. Åtminstone enligt hans försvarare.

Journalistens förhållande till sanningen är alltid på tapeten. Sanningsanspråket ger henne den framskjutna rollen som författaren till historieböckernas utkast, och utgör därmed också hennes kritikers främsta måltavla. Sedan nyheten kom att en rad svenska medier (däribland DN) slår sig samman för att, till viss del finansierat av statliga Vinnova, utarbeta verktyg för att bemöta felaktigheter som sprids på nätet har en debatt blåst upp om den faktagranskande journalistiken där detta varit en av kritikernas huvudpoäng: journalisterna ska inte vara de som bestämmer om något är sant eller falskt. Inte bara har de själva fel med jämna mellanrum, sanningen i komplexa politiska frågor är också ofta för svår att definiera för att en faktagranskning ska ge något konstruktivt resultat. Tar de ställning för vad som stämmer och inte stämmer kommer de bara tappa allmänhetens förtroende, varnar kritikerna.

I en ny bok ges de delvis rätt, men som för att illustrera hur stökig sanningen är också fel. I ett av kapitlen i Misinformation and Mass Audiences (2018), en samling vetenskapliga artiklar som tillsammans gör ett av de första ordentliga vetenskapliga djupdyken i hur det går till när det blir fel i dagens informationsmiljö, beskriver Emily A. Thorson vid universitetet i Syracuse några spännande resultat. Hon har presenterat en artikel för ett antal testgrupper där ett enda stycke är förändrat, det där en politikers felaktiga påstående presenteras och tillbakavisas. Bland annat fick en testgrupp läsa det felaktiga påståendet och även att en politiker från andra sidan tillbakavisade det: en icke-faktagranskning enligt ”he said, she said”-modellen. I artikeln en annan grupp läste var det däremot tidningens egna journalister, med hänvisning till egen research, som tillbakavisade påståendet: en faktagranskning där journalisterna själva tog ställning till sanningshalten.

Resultaten var tydliga och klara. Gruppen som läste ”he said, she said”-artikeln påverkades nästan inte alls i sin syn på politikern som kom med det osanna påståendet, medan gruppen som fick veta att journalisterna bedömde påståendet som osant fick försämrat förtroende för politikern. När journalisterna tog ställning gjorde det mycket tyngre intryck på läsaren. De som fick läsa artiklar där påståendet faktagranskades fick också ett bättre intryck av massmedia överlag. Men – och här kommer kruxet – de testgrupper som fick veta att de tillhörde samma parti som den lögnanklagade politikern upplevde samtidigt journalisterna bakom den faktagranskande artikeln som mer partiska. De accepterade fortfarande i hög grad att politikern ljög, men tyckte helt enkelt att tidningen var politiskt vinklad till deras nackdel som påtalade det. Människan är en lagspelare, och om hennes eget lag anklagas för fusk föredrar hon att se domaren som jävig.

Det lämnar oss som jobbar i den här branschen med en grundläggande, närmast existentiell fråga. Det är svaret på den frågan som till stor del avgör om vi borde ägna oss åt faktagranskning av politiska påståenden eller inte. Frågan lyder: Vad är vi mest rädda för? Att vi ska misslyckas med att förmedla korrekt information till våra läsare, lyssnare och tittare?

Eller att vi ska uppfattas som partiska?

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.