Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Mediecheferna serverar en undanflykt på guldfat

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Foto: Julio C Saint' Just

”Makthavare bör stå till svars, genom att göra sig tillgängliga för frågor från just journalister.”

Åh, förlåt, här sitter jag och citerar Thomas Mattsson. Det är i sin blogg som Expressens chefredaktör flera gånger genom åren återkommit till denna filosofi: om du är en makthavare har du ett ansvar att göra dig tillgänglig för frågeställande journalister. 

Det är självklart och enkelt, men ändå nödvändiga förtydliganden till stöd för både hans egen och andras redaktioner. I den bästa av världar utgör journalistiken samhällets samvete, och då har vi inte råd att de som bestämmer försöker gömma sig i det undermedvetna.

Det som komplicerar det hela är att även Mattsson, i egenskap av Expressens chefredaktör, måste räknas som en makthavare. Och även om det får tillstås att Mattsson troligen är en av de mer tillgängliga av svenska mediemakthavare verkar det som att den granskande blicken, när den vänds mot honom själv, plötsligt verkar lite mindre obligatorisk att möta med ögonkontakt. I november hann han både anklagas för att försöka tysta Medievärldens publicering om vittnesmål på Expressen på 00-talet, och låta bli att besvara frågor om anklagelser mot en av tidningens reportrar.

Överlag har de senaste dagarna erbjudit en nedslående mängd exempel på att svensk journalistik inte är så bra på att förklara sig. När Aftonbladet publicerade sin granskning av anklagelserna mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson motiverade tf ansvarig utgivare Lena Mellin namnpubliceringen i princip med att Fredriksson inte velat svara på deras frågor. Samma tidnings publicistiska röra kring huruvida Dokumentet 2.0, den samling vittnesmål om hur det är att vara kvinna på Aftonbladet som beställdes men till slut aldrig publicerades, kan inte ha lämnat någon klokare. För att återvända till Thomas Mattsson så publicerade han, helt plötsligt och utan att motivera det alls, nyligen namnen på två av Aftonbladets övergreppsanklagade profiler. I en bisats, en passant, och i bjärt kontrast till de komplexa resonemang han själv tidigare fört om namnpubliceringarnas vara och icke vara.

Pinsamheterna nådde en kulmen när Medierna i P1 i en rad inlägg på Twitter berättade om de nedslående resultaten av deras ivriga försök att nå och intervjua mediecheferna om de gångna veckornas kaos. Lena Mellin? ”Nej, jag kommer tyvärr inte att hinna.” Raul Grünthal? ”Tackar nej till intervju den här gången.” Thomas Mattsson? ”Jag kommenterar inte pågående publiceringar”. Det är som om han ville illustrera passusen i hans eget blogginlägg från 2009: 

”…alla bör komma ihåg att när det i nyhetsmedierna saknas kommentarer från makthavare som granskas – då är det sällan på grund av de förvägrats rätten att uttala sig. Tyvärr är det många som väljer att inte göra det.”

Mediechefer som inte låter sig intervjuas när de hamnat i hetluften serverar en undanflykt på guldfat till andra makthavare: varför ska jag svara på era kritiska frågor, när ni själva inte förmår göra det i samma situation? Men än värre är kanske det faktum att vår bransch – än en gång – ser ut att halta och hosta när det kommer till att förklara våra beslut. Namnpubliceringar följer ingen mall, utan bygger på kontext och sakläge. Systemet som ska göra våra beslut så rättmätiga som möjligt är att vi tänker igenom våra publiceringar innan vi gör dem, och utarbetar ett försvar för dem innan någon ens hunnit kritisera oss. 

Med svaga resonemang som Mellins, eller obefintliga sådana som Mattssons, framstår vi som lika lealösa och godtyckliga som våra belackare gärna vill ha det till. Inte nog med att de som hatar den fria journalistiken förses med enkla tillhyggen mot oss, dessutom måste vi utgå från att den vanliga mediekonsumenten lämnas med intrycket att vi inte vet vad vi gör. Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender.

Det sorgligaste av allt är att det ju är vid tillfällen då många undrar över journalistikens beslut som den har det allra bästa tillfället att förklara sig. Inför uppmärksamt lyssnande läsare, tittare och lyssnare kan den då berätta om hur den fungerar, och utvecklas tillsammans. Det är ett sällsynt läge för öppenhet som går förlorat och upplöses i misstänksamhet och fluff. Ansvaret bär den som inte vill förklara.

För att, en sista gång, citera Thomas Mattsson:

”Den som vill undvika fel bör vara tillgänglig för frågor från journalister.”

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.