Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 14:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/jack-werner-osakert-om-drommen-om-det-oppna-samtalet-gar-att-uppfylla/

Sverige

Jack Werner: Osäkert om drömmen om det öppna samtalet går att uppfylla

”Samtalsaktivism”, kallar Navid Modiri samtalen i sin podd. Foto: Janerik henriksson/TT

Jag håller med om att ett samhälle där de bittraste motståndarna kan föra ett öppet samtal låter fantastiskt, men jag är osäker på om den drömmen går att uppfylla, skriver Jack Werner.

Rätta artikel

När jag ser den nya trenden inom journalistiken är jag lite rädd att vi ännu en gång lurats av WYSIATI. Det är smeknamnet på en av människans tråkigare kognitiva tillkortakommanden, att hon utgår från att det hon själv vet, sett och minns är viktigare än det hon inte vet, inte sett eller inte minns. Daniel Kahneman skriver i Tänka, snabbt och långsamt (2011) om vad han kallar tillgänglighetsheuristik och ”What You See Is All There Is”, förkortat WYSIATI, men egentligen hittar vi exemplen redan i den dagliga debatten där extrema åsikter på sociala medier ges större uppmärksamhet än de förtjänar, helt enkelt eftersom de går att leta fram eller hamnar framför oss på sociala medier. Går de att se måste de ju vara viktiga, tänker vi, och lägger tid och energi på att uppmärksamma eller motbevisa dem. 

”Samtal med kontroversiella personer har i sig blivit kontroversiellt”, slog Lisa Irenius fast i Svenska Dagbladet i helgen. Hon presenterade tidningens nya artikelserie, om det djupt polariserade Sverige, och presenterade sin egen motreaktion: förutsättningslösa och öppna intervjuer med oliktänkande. ”Både individer och medier behöver i större utsträckning kunna möta människor som tänker och tycker mycket annorlunda än vad man själv gör. 

Irenius är knappast först med att slå fast att Sverige är polariserat, och att lösningen på problemet är mer samtal över blockgränserna. ”Samtalsaktivism”, kallar Navid Modiri det, och i sin podd Hur kan vi omsätter han det i praktiken genom att prata med allt och alla. Jag håller med om att ett samhälle där också de bittraste motståndarna kunde föra ett öppet samtal låter fantastiskt, men jag är osäker på om den drömmen går att uppfylla, om den någonsin varit sann. Och jag är osäker på vilka det egentligen är som är polariserade. 

Den offentliga debatten är och förblir en scen, och sådana är sällan öppna för alla. Deltagare och publik söker kvalitet, stringens, etos, patos och logos, och så vidare, vilket alla inte kan eller vill prestera. Ingrid Carlqvist, som Navid Modiri nyligen intervjuade i sin jakt på det öppna samtalet, kallade i helgen Cecilia Wikström för ”George Soros lilla hora”. Den sortens uttalanden har vanligen tolkats som konspiratoriska och hatiska, tankesätt som generellt inte varit välkomna på scenen där debatten äger rum. Vari ligger polariseringen: i att Wikström kallas hora, eller i att den som framlägger anklagelsen inte välkomnas att göra det på scenen?

Scenen suktar efter nykomlingar, men ofta måste de bevisa sig innan de ges fri lejd. Chang Frick, chefredaktör för Nyheter Idag, var den första att intervjuas i Svenska Dagbladets samtalsserie för att motverka polariseringen. Han startade sin nyhetssajt bara något år efter att han beskrivits som Sverigedemokraternas ”starkaste profil i Kristianstad”, och skrivit för Politiskt Inkorrekt vars redaktionsmedlemmar beskrivit romer som medfödda kleptomaner och enligt Niklas Orrenius fungerat som ett ”lojalt propagandamaskineri för Sverigedemokraterna”. 

Detta är nu några år sedan, och många tycker att Frick sedan dess bevisat att han inte är något rasistiskt nättroll utan snarare en sensationssugen tabloidjournalist med fingret på populismpulsen. Men är det polariseringen som inneburit att han, med sin bakgrund, varit tvungen att arbeta för att bevisa det? Eller är det för att medverkan på scenen i någon mening måste förtjänas?

Människor som tappat fotfästet på den där scenen och halkat av den en gång är på inget vis förvisade för livet. Kringlan Svensson är på väg tillbaka, Marcus Birro är fullständigt oförmögen att vara okontroversiell men ändå alltid i närheten. Processerna jag beskrivit ovan är varken nya eller obegripliga. Offentlighetens spelare har många gånger gått från att vara respekterade till att göra sig omöjliga i möblerade rum och sedan plötsligt bli lika självklara gäster i vilken panel som helst igen. Men scenen har aldrig varit helt öppen, så varför låtsas vi som den varit det? 

Det finns många som inte är överens med majoritetssamhället. Alla kommer inte intervjuas i Svenska Dagbladet, och inte ens få vara med i Hur kan vi. Någonstans sker ett urval: ett antal skäl att välja de man väljer utkristalliserar sig. Jag är betydligt mer intresserad av att ta del av dessa skäl, av de relevanta insikter Svenska Dagbladet finner i Chang Fricks klicknihilism och vilka klokskaper Navid Modiri anar bakom Ingrid Carlqvists konspirationstänkande svordomar, än en löst hållen appell till det öppna samtalet.

För jag är inte lika övertygad om att den till sådan grad genomsyrar samhället. Det finns empiri som talar för dess framväxt. Men den framväxten har vi varnats för i decennier, och sällan är det någon som frågar sig om till exempel det är de allt mer engagerade utkanterna som blivit mer polariserade, och vi som tror de är representativa för att de är högljudda. Forskningsstöd som visar att folk i allmänhet har svårare att prata med oliktänkande har jag knappt sett något av. Men vardagssamtalen som inte är högljudda på sociala medier kan vi inte se, och det vi kan se är det vi tror finns. WYSIATI.

För all del, gör era inkännande och öppna intervjuer som någon sorts debattens lågaffektiva bemötande, genomför era försök att desarmera de kontroversiella genom att likt en psykolog betrakta dem under upphöjd tystnad tills de lugnar sig och blir lika tråkiga som alla andra. Men blunda inte för risken att idén om den polariserade samtiden delvis är en produkt av en offentlighet som alltid söker de mest aggressiva reaktionerna, funnit att de existerat och glömt alla andra, och genom att berätta om dessa aggressiva reaktioner skapat fler på andra sidan och därmed snurrat upp sig i en polariseringsspiral i miniatyr. 

Och bli inte förvånade om någon betalande prenumerant en dag försynt undrar: ursäkta, men de där kritiska frågorna ni brukade ställa då…?

Kulturdebatt: Så trivialiserar Navid Modiri en högerextrem propagandist