Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

”Jag förstår inte varför man inte bärgade färjan”

För 20 år sedan kämpade 989 människor för sina liv på det sjunkande Estonia. I dag finns minnena fortfarande kvar hos de som över­levde. Sorgen över de döda, glädjen över ­räddningen och ilskan över löftena som bröts.

De första minuterna i vattnet är paniken farligare än kylan.

Hjärtat börjar slå snabbt och andningen blir häftig. Hetsiga okontrollerbara andetag gör att risken för att få vatten i lungorna ökar dramatiskt.

Den som får panik gör snabbt av med värme och energi i kampen för att hålla sig flytande. Kläderna som ska skydda mot kylan gör det tungt att simma.

– Jag minns känslan av vatten överallt omkring mig och att jag tog fyra simtag för att komma upp till ytan. På något sätt lyckades jag ta mig fram till en av livflottarna och häva mig upp på kanten. Men då blev det så tungt att luften gick ur mig. Jag blev hängandes där.

Det är mitt i natten mellan den 27 och 28 september 1994. På Östersjön kämpar Mikael Öun för sitt liv.

En timme tidigare låg han och sov i sin hytt på färjan ”Estonia”, på väg tillbaka från Tallinn till Stockholm.

”Estonias” rederi Estline marknadsför resan med en broschyr som deklarerar: ”Vi tar dig med på en kryssning som inte är som alla andra kryssningar.”

– Jag hade lånat en bil av Scania för att arrangera en hjälpsändning till Estland. Det var saker till ett ungdomshem som skulle slussa barnhemsbarnen vidare i samhället, för annars blev de bara brutalt utskickade så fort de ansågs vuxna.

Estlines reklambroschyr lovar att resenärerna får med sig många minnen hem i bagaget. Broschyren slutar med uppmaningen att inte glömma kameran.

Vid midnatt vaknar Mikael Öun i hytten av kraftiga vågslag. När båten plötsligt får slagsida och inte rätar upp sig drar han sig ur sängen. Han får på sig kläderna och sliter åt sig kameran.

I korridoren är det tomt. Genom en hyttdörr ser han en man som yrvaket försöker knäppa sin skjorta. I trapphuset är det däremot fullt med folk. Paniken sprider sig. Av nästan 1000 personer på fartyget kommer bara mellan 200 och 300 att nå övre däck.

I kaoset i trapphuset får Mikael Öun tunnelseende. Han fokuserar bara på var han sätter händer och fötter på väg mot livflottarna som han vet är på sjunde däck.

– En del människor kommer ihåg att man ska lägga på locket när kastrulloljan brinner. Jag kanske är en sån person, säger Mikael Öun.

Springandes tar han sig från däck fyra, förbi däck fem och når däck sex.

På samma våning ligger kasinot Baltic bar där läraren Christer Eklöf befinner sig. Han har sagt god natt till sina två elever och kollegan från Sollefteå kommun som känt sig lite sjösjuk. Även de är på ”Estonia” efter att ha ordnat en hjälpsändning, till Sollefteås estniska vänort Pöltsamaa.

– Under början av 90-talet hade man lagt ned regementena i Sollefteå så vi hade ett överskott av skor, byxor, kläder och precis allt. Det var bara två elever med på resan men tanken var att vi skulle åka två gånger till den hösten, säger Christer Eklöf.

I Pöltsamaa har Christer Eklöf och hans elever blivit högtidligt mottagna av borgmästaren. På väg hem är de upprymda och nöjda. Men i baren på däck sex övergår glädjen i oro.

– Orkestern slutade spela eftersom det började slå så hårt i fartyget. Jag tror inte besättningen var beredd på att vädret skulle vara så dåligt för de stod och försökte binda upp någon tv som var på väg att ramla ned från väggen.

Christer Eklöf minns det som att ”Estonia” mötte tre jättevågor. I den tredje gick hon ned, fick slagsida och rätade inte upp sig.

– Då var jag redan uppe och på väg ut. Allting rasade omkring mig. Jag förstod att nu är det annorlunda, nu är det fara å färde. Jag ropade efter grabbarna men det var som att skrika rakt in i en porslinskross. Folk började få panik.

Christer Eklöf och Mikael Öun springer omedvetna om varandra upp på sjunde däck där livflottar och flytvästar finns. Fartyget lutar så kraftigt att Christer Eklöf går med ena foten på däck, den andra på väggen.

Han ställer sig vid en låda med flytvästar och prövar en av dem men den passar inte. Han slänger av sig den och tar inte på någon ny. I stället kastar han ut så många flytvästar som han kan på däck.

Bredvid står saxofonisten i ”Estonias” band.

– Han överlevde också och fick några år till innan han dog i cancer. Jag frågade honom en gång om han hörde om jag sa något där på däck. Han sa att jag hela tiden mumlade att det här går åt helvete. Folk ropade och svor och någon sjöng psalmer. Lyset slocknade efter ett tag och då skrek de ju som in i helvete. Men hela tiden kändes det ändå som att jag var ensam där.

Längre bort på däck tvingas Mikael Öun klättra över relingen och ut på båtens sida när lutningen blir för kraftig. Han tar upp sin kamera och fotograferar rakt ut i hopp om att någon ska se kamerablixten.

Nödsignalen får inget svar, men en av bilderna kommer senare att publiceras över hela världen.

När kamerarullen framkallas så visar det sig att Mikael Öun ovetandes fotograferat den estniske datateknikern Jannu Aser som sitter längre bort på kölen. Även han överlever katastrofen.

Men på ”Estonia” blir det inga fler bilder.

– Jag minns känslan av vatten överallt omkring mig och att jag tog fyra simtag för att komma upp till ytan.

Mikael Öun lyckas ta sig upp i en flotte. Snart hjälper han en annan svensk, läraren Christer Eklöf, att komma upp.

På andra sidan Sverige sitter piloten Krister Carlsson i en bil med blåljus på väg till helikopterbasen på Säve flygplats i Göteborg. Ett larm har gått ut på sökaren. ”Gå till Berga! Sjunkande färja!”

– Jag trodde det var en sådan där liten gul vägverksfärja och visste inte ens om det var personer i vattnet.

Helikopter Y-68 lastas ändå för säkerhets skull med extra bränsle, två flottar och 50 filtar. Klockan 02:45 flyger de mot helikopterflygplatsen Berga i Stockholms skärgård. Fem minuter senare informerar Säpo statsministern Carl Bildt och statsrådsberedningen om olyckan.

Först när de landar på Berga får de information om vidden av katastrofen. De letar upp sjökort, tankar och ger sig av ut över Östersjön.

De kommer fram i gryningen, strax innan klockan sju. Sikten är urusel och det blåser kraftigt, runt 20 meter per sekund.

Dagen innan räddade Krister Carlsson en hummerfiskare som förlist i kraftig blåst på västkusten. Det är samma oväder som nu jagat fram över landet och nått Östersjön.

– Men nu var det mycket starkare. Sjöhävningen i finska viken är helt annorlunda än vad vi är vana vid på västkusten. Vågorna är korta, snabba och höga.

På räddningsplatsen råder förvirring. Totalt 26 helikoptrar och 28 fartyg deltar under dagen i sökandet. Ingen ordentlig styrning finns, helikopter Y-68 uppmanas bara att leta efter överlevande.

– Vi hittade några flottar och ytbärgaren Torbjörn Olsson gick ner, men de var tomma, säger Krister Carlsson.

Minuterna blåser bort i stormen. Det har tagit helikoptern nästan en timme att ta sig till platsen. Det kommer ta lika lång tid att ta sig hem. Krister Carlsson kan sin matematik, helikoptern har bara bränsle för att söka och rädda i en timme.

Plötsligt får de syn på en ny flotte. Vänd upp och ned, men med livstecken.

Att skicka ned en ytbärgare i den stormande Östersjön är en riskfylld operation. Tre helikoptrar tvingas avbryta räddningsinsatsen när deras vinschvajrar går sönder. En ytbärgare har blivit hängandes från sin helikopter. Även när vinschen fungerar är det svårt att sjösätta någon i de hårda vågorna.

Krister Carlsson lyssnar på vinschteknikern Dan Svedberg som instruerar besättningen.

– Nu ska ni se grabbar, fem vågor bort så kommer en lite lägre våg. Försök hålla helikoptern på plats.

Den femte, lite mindre vågen kommer och Dan Svedberg sätter ned ytbärgaren Torbjörn Olsson knappt en meter från flotten.

– Torbjörn behöver bara slänga upp armen och klättra i flotten. Det ser jätteenkelt ut, men en oerfaren besättning hade skadat ytbärgaren eller satt honom tjugo meter bort och tvingat honom att simma genom stormen, säger Krister Carlsson.

Torbjörn Olsson tar sig upp i flotten. Totalt sex personer som verkar vara vid liv. Minst lika många livlösa som ligger med huvudet ner i vattnet. Normalt skulle han börja med de som är mest illa däran. Men läkarens rekommendation har varit tydlig: rädda de som har en chans att överleva.

Bland de sex överlevarna på flotten finns två svenska passagerare, Sara Hedrenius och Kent Härstedt.

Sara och Kent kommer senare att bli symboler både för olyckan och för överlevnad. Berättelsen om två främlingar som samarbetade på färjan och lovade varandra middag på restaurang i Stockholm kommer ta dem till svenska morgonsoffor, brittiska förstasidor och direktsända tv-intervjuer i Japan.

Men när besättningen på Y-68 tar upp de sex personerna ur flotten vet de inte säkert att någon av dem kommer överleva.

Britten Paul Barney som räddas från flotten har en kroppstemperatur på 29 grader när han tas upp i helikoptern. Han har huttrat så okontrollerat att han slitit sönder sina lårmuskler.

– Vi var förvånade över att vi kunde prata med dem för vi hade lärt oss att de inte skulle vara kontaktbara vid de temperaturerna, säger Krister Carlsson.

Sara Hedrenius ligger bredvid honom i helikoptern. Hennes blick letar sig till en skylt på insidan av helikoptern. ”Nödutgång”.

– En ung tjej som legat i vattnet många timmar och har en kroppstemperatur på under 32 grader. Men när hon kommer upp i helikoptern som räddat henne är nödutgången det första hon tittar efter. Jag ryser bara jag tänker på det. Sara är en överlevare.

Sara Hedrenius minns det också.

– Det var inget konstigt. För mig var ju nödutgångar en väldigt aktuell fråga.

Helikopter Y-68 vänder tillbaka mot Mariehamn. Även Mikael Öun, Christer Eklöf och åtta andra överlevande i deras flotte räddas av en finsk helikopter och flygs till Siljafärjan Symphony. Men det tar tid innan de kan kontakta sina anhöriga.

– Halv fem på eftermiddagen kunde vi ringa hem tack vare några konferensmän som lånade ut sina yuppienallar, säger Christer Eklöf.

En studie från 2011 visar att 27 procent av de som överlevde ”Estonia” led av svår posttraumatisk stress (PTSD) 14 år senare. Det är en större andel än bland dem som överlevde tsunamin. Forskarna tror att det kan bero på att passagerarna på ”Estonia” var utsatta för livsfara under flera timmar.

I dag arbetar Sara Hedrenius med krisstöd på Röda korset. Hon säger att risken för PTSD är mycket större om man inte bryter stresspåslaget efter en utdragen krissituation.

– Jag fick en stödperson som kom och satt bredvid min säng. Det var också viktigt att träffa andra överlevande. De beskrev samma saker som jag själv hade upplevt, trots att det jag varit med om var så galet att det sprängde gränsen för vad som borde vara möjligt.

Hon är positiv till det bemötande som de drabbade fick direkt i anslutning till katastrofen, men desto mer kritisk till det långsiktiga stödet.

– Det saknades helt en koppling mellan det akuta och det mer långsiktiga. Det fanns ingen naturlig uppföljning alls.

Men det är en annan kritik som förenar många av de som överlevde katastrofen, eller förlorade anhöriga i den. Fartyget och de döda lämnades på havets botten.

– Det var riksdagsval då, precis som nu. Och både den avgående statsministern och Ingvar Carlsson som tillträdde lovade att hon skulle bärgas, säger Christer Eklöf.

Han arbetar fortfarande som lärare. De ungdomar han undervisar i dag var inte ens födda när ”Estonia” sjönk med hans dåvarande två elever ombord.

– Fler än en gång har jag tackat min gud att föräldrarna som blev drabbade av det eländet inte lade någon som helst skuld på mig. Men jag tror att det hade hjälpt dem om de bärgat färjan. Jag förstår inte varför man inte gjorde det.

Även Sara Hedrenius är kritisk.

– Efter tsunamin 2004 var det ordentliga hemfärdsceremonier för de omkomna. Man ställde sig inte och frågade om man skulle låta de döda vara kvar där borta. Det är helt galet att det ens blev en fråga efter ”Estonia”.

Bakgrund.

”Estonia” sjönk natten till den 28 september 1994. Totalt fanns 989 resenärer ombord – 137 av dem räddades.

Fakta. Det här har förändrats efter ”Estonia”-katastrofen
Sjösäkerhet

Som en följd av ”Estonia”-olyckan beslutade internationella sjöfartsorganisationen om hårdare krav på passagerarfärjorna för att göra dem säkrare och mer stabila.

Alla färjor har nu även särskilda räddningsbåtar och system för att lyfta människor ur sjön.

Som DN rapporterade i veckan finns det trots det fortfarande brister, enligt Sjöräddningssällskapet. Fortfarande har ingen övat fullskalig evakuering ur de stora passagerarfartygen och de nya säkerhetssystemen har inte använts skarpt sedan 1998.

– Det som finns på fartygen i dag räcker inte. Det krävs kranar som kan lyfta livflottar direkt ur vattnet och mindre räddningsbåtar som klarar hårdare väder, säger vd Rolf Westerström.

Media

Direkt efter ”Estonia”-olyckan uppstod en diskussion om medias agerande. Anledningen var främst att tidningen Expressen publicerade passagerarlistan med en förstasida med passbilder och texten ”Döda, saknade, räddade”.

– Det var ett flagrant övertramp. Tidningen innehöll flera felaktigheter om vilka som levde och inte levde, säger allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson, som 1994 arbetade på DN och skrev om ”Estonia”.

Sedan dess har lagen ändrats så att registret med passbilder inte längre är offentligt.

Ola Sigvardsson tycker att svenska medier generellt sett behandlade olycksoffer relativt bra även innan ”Estonia”, men att det blivit ännu bättre sedan dess.

– Jag tycker att man har blivit mer återhållsam med att exponera offer, säger han.

Krisberedskap

Flera överlevande och anhöriga var kritiska över bristen på information och långsiktig uppföljning efter ”Estonia”. Många drabbades också av posttraumatiskt stressyndrom.

Sedan 90-talet har kommunernas ansvar för krishanteringen ökat avsevärt i hopp om att komma närmare de enskilda medborgarna. Men det har inte gjort situationen bättre, enligt en ny avhandling från Mittuniversitetet.

– Kommunernas organisation är sällan anpassad till uppgiften, och de enskilda förvaltningarna saknar ofta resurser och kunskap. Det kan innebära att de drabbade får olika stöd beroende på var de bor, något som i förlängningen kan leda till sämre stöd och nya trauman, säger forskaren Jörgen Sparf.

Vraket

Direkt efter att ”Estonia” sjönk kom två löften. Den 28 september säger avgående statsministern Carl Bildt:

– Stora ansträngningar ska göras för att bärga de omkomna.

Blivande statsministern Ingvar Carlsson höll med:

– Jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget

Men det blev ingen bärgning. Det etiska rådet föreslog i stället att vraket skulle förslutas för att förhindra gravplundring och dykning. Övertäckningen stoppades efter protester från många anhöriga, men vraket blev kvar. En del anhöriga och överlevare anser att regeringen försöker mörka vad som egentligen orsakade katastrofen. Så sent som förra veckan skrev tidningen Aftonbladet att nya dykningar gjorts på ”Estonia”.

Färjeturism

”Estonia”-katastrofen fick en begränsad effekt på färjeturismen. I statistiken från myndigheten Trafik­analys syns bara en liten nedgång från 18,3 till 17,5 miljoner passagerare till och från Sverige mellan 1993 och 1994.

Färjeresorna har sedan dess minskat generellt i takt med lågprisflyg och nya resvanor. Men resorna mellan Sverige och de baltiska länderna har ökat. Förra året reste över en miljon passagerare mellan Sverige och Estland.

– Jag tror att många från de baltiska länderna fått bättre levnadsstandard och åker hit på semester, eller kommer för att jobba, säger statistikansvarige Jan Östlund på Trafikanalys.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.