– Vad jag har för förhållande till begreppet tid? Jag vet bara att tretton år av ett liv på kåken inte går att komprimera.

Säger Kaj Linna som precis har beställt lamm till lunch (”det var länge sedan jag käkade indiskt”). Mellansonen Fabian, 24, som sitter intill, väljer kyckling.

Det är dagen efter releasefesten för boken ”Att ta ett liv”, skriven av DN-journalisten Stefan Lisinski och ännu en lång rad av mediala strålkastare riktas mot honom.

Läs mer: ”Ser du, det är blod på den här påken”

Vi ses på en mindre lunchrestaurang, han vill ”sluta cirkeln” med DN, den tidning som följt hans fall och också påverkat dess långdragna utgång.

Själv har han gått från att vara livstidsdömd för ett brutalt mord till att vara en frikänd man som tillfrågas på stan om han kan tänka sig att ställa upp på en selfie.

Det gör han. För än så länge stör det honom inte att bli igenkänd på stan.

– Men visst är det märkligt det där med tid, fortsätter Kaj Linna efter en kortare tankepaus.

– När man sitter på isoleringen, vilket jag gjort ganska många gånger, så går tiden märkligt fort. Men de snart fyra månader som gått sedan min frigivning, de känns nästan som en evighet. Jag har levt ett väldigt hektiskt liv sedan dess, konstaterar han.

När man sitter på isoleringen, vilket jag gjort ganska många gånger, så går tiden märkligt fort. Kaj Linna, 55

Kaj Linna var 42 år när han började avtjäna det livstidsstraff han nu är friad från.

Han har vägrat ta permissioner eftersom han ansett att han, oskyldigt dömd, inte kan acceptera att staten ska ha makten över hans tid. Att acceptera en permission hade för honom varit liktydigt med att erkänna sig skyldig till straffet.

När han äntligen blev fri kom han alltså ut till ett samhälle som hade förändrats, ett nytt slags Sverige.

– När hovrätten beslutade att försätta mig på fri fot stod jag plötsligt där på anstaltens tröskel med en plastkasse, faktist helt oförberedd.

Två saker slog honom genast.

Det ena var att alla människor tycktes leva stirrandes in i sina smarta telefoner.

Det andra var den ökade främlingsfientligheten.

– Chockartat faktiskt, båda delarna. Själv har jag ingen smart telefon och kan inte tänka mig att försvinna in i en artificiell verklighet, det känns helt främmande.

– När det gäller främlingsfientligheten känns det skrämmande. Jag mötte en vardagsrasism som tillåtits florera och dessutom närt våldsamma krafter; jag ser ökad rasism, xenofobi och våldsideologier som vunnit mark. Nazister som får demonstrera öppet på våra gator!? Jag förstår faktiskt ingenting. Det är som att utvecklingen gått bakåt.

– Inne på kåken är det avgörande för att överleva att uppföra sig respektfullt mot allt och alla. Det tycker jag att man ska, fortsätter han.

Men gjorde han det? Ja, det vill han hävda. Ändå beskriver han sig själv som oerhört impopulär bland kriminalvårdens personal. Han har beskrivits som en ”negativ ledargestalt”, en ”upprorsmakare”.

Han har konsekvent vägrat samarbeta – i linje med sin uppfattning om att han är, och nu visat sig vara, oskyldigt dömd.

Han har varit involverad i långt fler våldsamma incidenter på alla de olika anstalter han suttit på än vad som tidigare är känt och säger att han har både misshandlats och misshandlat – och att både andra interner och kriminalvårdare varit inblandade.

Han säger sig både ha bevittnat och hört hur andra misshandlats.

Han har anklagats för att förbereda en annan interns rymningsförsök och satts på isoleringsavdelning flera gånger; ibland frivilligt för att undvika att hamna i bråk.

– De behandlar oss som skit, säger han och med ”de” menar han kriminalvården generellt sett.

De missbrukar sin makt, tar alla chanser att trycka ner och trycka till, i stället för att ge verkliga förutsättningar för var och en att jobba med sin självkänsla, anser han.

Han anklagar också kriminalvården för att skriva falska intyg, förvägra internerna deras rättigheter. Efter att han startat ett förtroenderåd på Kumlaanstalten sattes han till exempel i isoleringen med argumentet att han försökt uppvigla sina medfångar.

De anmälningar han säger att han gjort har inte lett någonstans.

Det är väldigt allvarliga anklagelser du kommer med. Tänker du gå vidare med dem?

– Jag gör ju det nu. Jag berättar hur det var. Svensken har i allmänhet en naiv syn på hur kriminalvården fungerar, de vet inte hur hårt det är därinne, eller vad som händer.

– De har inskränkt så många av mina rättigheter i syfte att knäcka mig, men det har bara hällt bensin på min eld.

Så du menar att du under 13 år i fängelse inte har stött på en enda bra person som arbetar inom Kriminalvården?

Kaj Linna tänker, räknar tyst. Sedan säger han.

– Jo, tre, nej… fyra personer.

En av dem var en kvinnlig präst på Kumla.

”Att få träffa och prata med henne var som att komma till en glänta. Det var ett andrum, som att lyssna på lövbrus i skogen.”

Att få träffa och prata med henne var som att komma till en glänta. Det var ett andrum, som att lyssna på lövbrus i skogen Kaj Linna om en präst på Kumlaanstalten

Att så plötsligt stå där, först på fri fot och sedan helt frikänd, har varit enklare och mer hektiskt än han hade föreställt sig. Det mest delikata är att återskapa en så normal relation som möjligt till hans tre söner.

– Jag vill att det ska ske naturligt, det kan inte krystas fram. Självklart är det jättesvårt, särskilt för dem. För mig känns det mest sorgligt, de utgör en så tydlig bild av de år jag har förlorat.

Läs mer: ”Hovrättens dom känns som ens seger på många sätt”

Han har hela tiden haft kontakt med sin äldre son Markus, i dag 29 år. Fabian, 24, träffade han för första gången efter livstidsdomen för drygt tre år sedan på Norrtäljeanstalten.

– Han hade vuxit en meter. En meter, konstaterar Kaj Linna.

Fabian nickar långsamt. Han var tio år när hans pappa låstes in.

– Jag har lärt mig att det gäller att inte tänka för mycket, utan bara göra, se vart känslan bär, säger han.

– Jag var mycket arg och ledsen när jag var liten, förstod inte vad som hände. När vi väl träffades var det mer av en lättnad än jobbigt att träffas. Jag upplevde att pappa var exakt sådan som jag mindes honom, han hade inte förändrats, fortsätter Fabian.

Kaj Linna kom ut till framtidsplaner. I december förra året såg han en dokumentär på Kunskapskanalen där kanarieön El Hierro beskrevs. I dag äger han och hans partner Petra ett hus på ön.

Petra var hans lärare i spanska inne på en anstalt. När de blev kära i varandra sa hon upp sig och valde att vänta på att han skulle friges.

På El Hierro ska de starta ett bed and breakfast, bygga padeltennisbanor, kanske odla mango och eventuellt starta en skorpionfarm. Ur skorpionerna ska han utvinna giftet, ett gift som läkemedelsindustrin skriker efter och som kan inbringa stora pengar. För att det ska lyckas krävs det bortåt 20.000 skorpioner. Idén är direkt sprungen ur Kaj Linnas entreprenöriella personlighet. Innan han fängslades var han försäljare, ofta på resande fot. Framgångar och bakslag avlöste varandra.

– Jag har alltid haft en suverän förmåga att försörja mig, uttrycker han det.

Han har dock några saker kvar innan han kan ”glida ut ur allt som hänt och lägga det bakom mig”.

Han ska göra allt som står i hans makt för att det ska skapas ett resningsinstitut dit den som säger sig vara oskyldigt dömd kan vända sig och få sin sak prövad. Institutet ska sedan rekommendera Högsta domstolen vilka fall som bör tas upp.

Han är övertygad om att många, ”kanske uppåt hundra” människor sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Många av dem hör av sig till honom och han säger att han tittar noga på varje ärende, flera ska han ”gå till botten med”.

– Det är ett sätt för mig att se till att mina tretton år i fängelse inte var förgäves, säger han.

Han ska också se till att få det skadestånd han anser sig berättigad till. Han har redan begärt ett förskott på fem miljoner, pengar han ännu inte fått.

I slutänden kan summan landa på dryga 20 miljoner, det högsta skadestånd som någonsin dömts ut i Sverige.

– Jag har alltid varit övertygad om att jag en dag skulle frias från anklagelserna. Jag har alltid sett stranden i horisonten. Nu kan jag fortsätta vara den jag var för tretton år sedan. Jag tror egentligen inte att jag har förändrats. Förutom att jag har blivit äldre. Och lite klokare.

Kriminalvården delar inte Kaj Linnas bild.

”Anklagelserna är allvarliga men Kriminalvården delar inte den bilden. Vi står för en human kriminalvård och har nolltolerans mot våld. Misshandel och andra brott polisanmäls. Vare sig den externa granskning som Kriminalvården är föremål för genom till exempel Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn eller Kriminalvårdens egen interna tillsyn ger stöd för missförhållanden av det slag som Kaj Linna redogör för”, skriver Eric Leijonram, chef för sektionen för verksjuridik vid Kriminalvårdens huvudkontor.