Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-05 21:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/karin-eriksson-kvinnorna-ar-i-kapp-eller-pa-vag-forbi/

Svensk politik

Karin Eriksson: Kvinnorna är i kapp – eller på väg förbi

Gunnar Sträng (S). Klassisk politiker.
Gunnar Sträng (S). Klassisk politiker. Foto: Jan Düsing

Snart kan kvinnorna vara i majoritet i den svenska partiledarkretsen.

Kanske är det en klyfta som överbryggs. 

Kanske är det ett nytt gap som öppnar sig.

Vem betraktades som en politiker i juni 1985?

En myndig man. Hängslen och livrem.

Den tidigare finansministern Gunnar Sträng bar titeln som ålderspresident i riksdagen, när han tog farväl av politiken, och avslutade en parlamentarisk bana som sträckt sig över fyra årtionden. Han tackade kamraterna i riksdagen, och sade att det hade varit en ynnest och favör att få vara med och förvandla Sverige från ett bristens och otrygghetens samhälle till en nation med rimlig rättvisa och trygghet för medborgarna.

Sverige var mer jämlikt, men svensk politik präglades inte av jämställdhet. Socialdemokraten Olof Palme styrde landet. Hans huvudmotståndare hette Ulf Adelsohn, Thorbjörn Fälldin och Bengt Westerberg. På vänsterflanken fanns Lars Werner.

I december samma år fick Sveriges riksdag den första kvinnliga partiledaren, genom centerpartisten Karin Söder.

Bild 1 av 3 Centerpartiets partiledare Karin Söder med Olof Johansson och moderaternas partiledare Carl Bildt på väg till en partiledarerunda om kärnkraftens avveckling 1986.
Foto: Ragnhild Haarstad / TT /
Bild 2 av 3 Karin Söder, första kvinnliga partiledare, utrikesministern 1976-1978 samt socialminister 1979-1982. Som utrikesminister tar hon här emot Mozambiques president Samora Machel på Arlanda.
Foto: Svenskt Pressfoto
Bild 3 av 3 Karin Söder tillsammans med Johannes Antonsson och Thorbjörn Fälldin efter den borgerliga valsegern 1979.
Foto: Sven-Erik Sjöberg/DN/TT

Några år senare kom Miljöpartiet in i riksdagen och kvinnliga språkrör blev en del av vardagen. På 90-talet fick Gudrun Schyman och Maria Leissner förtroendet att leda Vänsterpartiet respektive Folkpartiet. 

Efter millennieskiftet var Maud Olofsson, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand med och satte prägel på den politiska debatten. 

Bild 1 av 5 Folkpartiets partiledare Maria Leissner efter misstroendeomröstningen mot statsminstern Göran Persson (S) 1996.
Foto: Björn Larsson-Ask / TT /
Bild 2 av 5 Maud Olofsson var Centerpartiets ledare 2001-2011, samt näringsminister 2006-2011. Bild från 2009.
Foto: Pontus Lundahl / TT
Bild 3 av 5 Gudrun Schyman, partiledare för Vänsterpartiet mellan 1993 och 2003, därefter talesperson för Feministiskt initiativ från starten fram till 2019.
Foto: JENS L'ESTRADE / EXP / TT
Bild 4 av 5 Mona Sahlin på Socialdemokraternas valvaka på Tekniska museet i Stockholm 2010.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Bild 5 av 5 Maria Wetterstrand (MP) i SVT:s partiledarutfrågning inför valet 2010.
Foto: Fredrik Persson

Under tiotalet kunde Annie Lööf, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor och Nyamko Sabuni kliva upp i toppen. De gröna representerades av Åsa Romson och Isabella Lövin.

2020-talet inleds med ledarskiftet i Vänsterpartiet, och medlemmarna har varit tydliga med att de vill se en kvinna. Med stor sannolikhet kommer valet vid kongressen i maj att falla på Nooshi Dadgostar, snart 35.

Hon som föddes just i juni 1985, när Gunnar Sträng tog farväl av politiken. Hon som kan förpassa mansdominansen i den svenska partiledarkretsen till historien. I vissa partiledardebatter – givet att Miljöpartiet skickar sitt kvinnliga språkrör – kommer männen att vara i minoritet.

Bild 1 av 5 Anna Kinberg Batra, partiledare för Moderaterna 2015-2017.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Bild 2 av 5 Centerpartiledaren Annie Lööf EU-valkampanjar i Malmö 2019.
Foto: Johan Nilsson/TT
Bild 3 av 5 Partiledaren Ebba Busch Thor talar vid Kristdemokraternas kommundagar i Örebro 2019.
Foto: Pavel Koubek / TT
Bild 4 av 5 Liberalernas nuvarande partiledare Nyamko Sabuni talar på partiets landsmöte.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Bild 5 av 5 Nooshi Dadgostar blir med stor sannolikhet partiledare i Vänsterpartiet under 2020.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Man kan säga att en klyfta överbryggs. Man kan säga att andra gap är på väg att öppna sig.

När det gäller formerna för politiken – valdeltagande, medlemskap i politiska partier och politiskt intresse – har könsskillnaden i svensk politik minskat över tid. Men innehållet är en annan historia. Där drar män och kvinnor åt olika håll.

Könsröstningen – alltså skillnaden mellan mäns och kvinnors partival – satte rekord i riksdagsvalet 2018 enligt SVT:s vallokalsundersökning.

Historiskt har män och kvinnor inte placerat sig särskilt långt ifrån varandra på klassiska vänsterhögerskalan. Men på senare år har något hänt, när männen dragit åt höger, och kvinnorna gått mot vänster. Det är också känt att nationalistiska och populistiska partier lockar fler män. Sverigedemokraternas framgångar och alliansens nedmontering har förstärkt könsdimensionen i svensk politik. 

Växande könsgap är ett fenomen som märks i andra delar av västvärlden. Om Donald Trump fortsätter tappa stöd bland lågutbildade vita kvinnor, kan avståndet mellan män och kvinnor bli historiskt stort även i USA-valet i höst.

Samtidigt kan partier med manliga partiledare mycket väl locka en övervikt av kvinnliga väljare. Det gjorde både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i valet 2018. Så om det finns ett samband mellan kvinnornas marsch mot partitopparna och det växande könsgapet bland väljarna, så är det nog lite mer komplicerat. 

De tre 80-talisterna Nooshi Dadgostar, Annie Lööf och Ebba Busch Thor har inte heller särskilt mycket gemensamt i politiken. I debatten om jämställdhet lär det tvärtom slå gnistor. Men de tillhör alla tre en generation där kvinnorna är på frammarsch. De är millennials, precis som Finlands uppmärksammade nya statsminister Sanna Marin och flera av hennes regeringskollegor.

Kanske förebådar de vad som kan bli den stora jämställdhetsdebatten på 2020-talet: Alla pojkar som halkat efter i skolan.

Kanske förebådar de vad som kan bli den stora jämställdhetsdebatten på 2020-talet: Alla pojkar som halkat efter i skolan.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson har påpekat att det växande ideologiska avståndet mellan könen lika gärna kan beskrivas som ett växande gap i utbildning. Det betyder inte att kvinnor gör smartare eller mer informerade val. Men kvinnor och män får olika livsvillkor. De har rationella skäl att förhålla sig olika till fenomen som globalisering och mångkultur.

Har då allt ställts på ända i svensk politik år 2020? Inte direkt.

De tre största partierna leds alltjämt av män, och det är därmed män som aspirerar på statsministerposten. Och det är sannerligen inte bara unga killar som riskerar att halka efter. För fattiga och lågutbildade kvinnor har den förväntade livslängden sjunkit på senare år. 

Det finns mycket att debattera – med eller utan livrem och hängslen – för nya generationer politiker.