Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Klimatkatastrofen som gav oss cykeln

En klimatkatastrof i Europa ledde till uppfinningen av cykeln, som blev avgörande för folkrörelserna och kvinnans frigörelse. Norska geologer uppmanar alla att cykla åtta kilometer på cykelns 200-årsdag den 12 juni för att agera mot klimatförändringarna.

Världens första cykeltur ägde rum torsdagen den 12 juni 1817. Då åkte den 32-årige Karl Drais de åtta kilometrarna från sin hemstad Mannheim i sydvästra Tyskland till gästgiveriet Schwetzinger Relaishaus på sin nyuppfunna Laufmaschine, en springcykel av trä.

Uppfinningen var resultatet av en klimatkatastrof.

I april två år tidigare hade vulkanen Tambora på ön Sumbawa i nuvarande Indonesien ett våldsamt utbrott. 50 000 människor i området dog, och åkrar och jordbruk förstördes. Men det som förmodligen är historiens värsta vulkanutbrott fick värre och mer långvariga följder än så. Rök och aska spreds över hela norra halvklotet och skymde solen och hindrade regn att falla. I Europa kallas 1816 ”året utan sommar”.

– Det visar hur lokala händelser kan få mycket stora globala konsekvenser, säger Reginald Hermanns, professor vid Norges geologiske undersökelse NGU i Trondheim.

Europa hade redan haft flera år av missväxt och dåliga skördar, och efter katastrofen blev svälten ännu värre. Människor hade varken mat till sig själva eller foder till sina hästar och oxar, och blev tvungna att slakta dem och äta upp dem.

Utan riddjur och dragdjur blev det svårt att ta sig fram, och problemet ville Karl Drais lösa med sin nya trähäst på två hjul.

– Han ville göra något åt att havren blev dyrare. Priset på havre på den tiden var som oljepriset i dag: det var ju bränslet för hästar, säger teknikhistorikern Hans-Erhard Lessing, som skrivit flera böcker om Karl Drais och cykelns historia.

Foto: Jialiang Gao/peace-on-earth.org/Wikimedia commonsHär är vulkanen som gjorde att cykeln uppfanns: Mount Tambora i Indonesien, som fick ett enormt utbrott 1815. Rök och aska spreds över hela norra halvklotet och ­orsakade missväxt och svält. Rid- och dragdjur slaktades för att bli mat. Och då skapades en trähäst med två hjul för att man skulle kunna ta sig fram. Berget som fram tills dess hade varit 4200 meter högt når nu bara 2800 meter över havet. Foto: Jialiang Gao/peace-on-earth.org

Springcykeln, eller draisinen som den kom att kallas efter sin upphovsman (ett namn som levt kvar i ordet dressin), blev snabbt mycket populär, framför allt bland studenter. De åkte på de stenlagda trottoarerna, eftersom det var omöjligt att hålla balansen på spåriga vägar och kullersten. Men där krockade de med fotgängarna.

– Striden mellan gångtrafikanter och cyklister är lika gammal som själva uppfinningen, säger Hans-Erhard Lessing.

Inom ett halvår förbjöds uppfinningen i Mannheim.

– För en kort period var detta ett världsomspännande fenomen. I Milano blev det förbjudet att köra på nätterna 1818. Även i London, Paris, New York, Philadelphia och Calcutta förbjöds snart draisiner.

Först 50 år senare kom cykeln tillbaka, men nu med pedaler.

– Det hade blivit populärt att åka rullskridskor, och cykeln återuppstod, säger Hans-Erhard Lessing.

Sedan 1880-talet har cykeln sett ut ungefär som den gör i dag.

– Den nådde snabbt formfulländning. Hade den inte fungerat så väl hade den gått i graven, säger Lars-Eric Jönsson, professor i etnologi vid Lunds universitet.

Foto: Omslag till Figaro Illustré september 1893 1893. Cykeln lockade med ny frihet, inte minst för kvinnorna. Cykeln har nu fått trampor och är i stort sett identisk med dagens cyklar. Bara stänkskärmarna saknas. Omslag till Figaro Illustré 1893.

Tillsammans med Charlotte Hagström driver han ett forskningsprojekt om cykeln och friheten. Cykeln har haft en enorm betydelse för samhällets utveckling, menar han.

– Vad hade de svenska folkrörelserna varit utan cykeln? Hade arbetarrörelsen blivit vad den blev utan cykeln? Det är tveksamt. Cykeln gav många förmågan och möjligheten att röra sig fritt i rummet, säger Lars-Eric Jönsson.

Med cykeln kom nya friheter, både rumsliga och politiska. Ett tydligt exempel är hur viktig cykeln blev för kvinnorörelsen.

– Borgerskapets kvinnor hade mycket begränsade möjligheter att röra sig i det offentliga rummet. En ensam kvinna blev direkt betraktad som tvivelaktig, kanske rentav prostituerad, säger Lars-Eric Jönsson.

I boken ”A wheel within a wheel” från 1895 beskriver den amerikanska suffragetten Frances Willard hur hon lär sig cykla i 50-årsåldern.

– Hon beskriver hur hon lär sig erövra och tämja det här djuret: sin cykel som hon kallar Gladys. Det var svårt för henne, men hon inser hur viktig den nya maskinen är för kvinnorna, så att de ska kunna lära känna sina kroppar och uppleva glädjen i att vara ute i naturen och röra på sig. Det handlade om både individuell och kollektiv frigörelse på samma gång, säger Lars-Eric Jönsson.

Samma sak sker i dag, med cykelskolor för vuxna, som ofta vänder sig till kvinnor som kommit till Sverige från muslimska länder.

– De historiska parallellerna är så uppenbara. Cyklingen ger frihet och delaktighet i det offentliga rummet, säger Lars-Eric Jönsson.

Nu har cykeln fått en ny politisk laddning, menar han. 

– Det är intressant att se hur frihetstanken överförs till bilen under 1930-, 40- och 50-talet. Men nu håller något på att hända igen. Vi hör ofta cykeln nämnas i termer av frihet, i förhållande till bilen. Bilen är inte så frihetlig längre. Den skapar miljöproblem, och sociala problem när man sitter fast i långa bilköer. Det skiftet studerar vi just nu, säger Lars-Eric Jönsson.

Stockholmsfenomenet ”medelålders män i lycra” är ofta män som tjänar bra, har stor bil hemma och jobbar så mycket så att de inte hinner få motion på något annat sätt.

Nya innovationer som elcykeln och lastcykeln, förändrar städerna.

– Med en elcykel blir det möjligt att cykelpendla regionalt. Lastcykeln behöver bredare cykelbanor, säger Till Koglin vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds tekniska högskola.

I sin doktorsavhandling undersökte han varför det är så mycket lättare att ta sig fram med cykel i Köpenhamn än i Stockholm. Det är två ungefär lika stora högtvecklade huvudstäder med lika mycket backar och liknande klimat.

– Före andra världskriget fanns lika stor andel cyklar i båda städerna. Men efter kriget satsade Sverige modernistiskt och byggde bilstäder efter amerikansk modell. Köpenhamn hade liknande planer, men där fanns inga pengar. Så man fortsatte att bygga cykelbanor, säger Till Koglin.

Den gamla konflikten mellan gångtrafikanter och cyklister beror på att stadsplanerare ofta felaktigt ser dem som samma typ av trafikanter, menar han. På vissa sträckor kan det i stället behövas cykelmotorvägar.

– Stockholmsfenomenet ”medelålders män i lycra” är ofta män som tjänar bra, har stor bil hemma och jobbar så mycket så att de inte hinner få motion på något annat sätt. När de kommer på racercykel på en gemensam gång- och cykelväg i 50 kilometer i timmen skapar det problem. Jag tycker inte att racercyklister hör hemma på cykelvägar, säger Till Koglin.

Reginald Hermanns på NGU vill att vi firar den 12 juni, 200-årsdagen av Karl Drais första cykeltur, med att cykla åtta kilometer.

– Tambora visar att hela jorden hänger ihop. Vi vinner ingenting på att flytta utsläppen. Nu när Donald Trump vill lämna Parisavtalet och inte bryr sig om världens framtid är det viktigare än någonsin att vi blir medvetna om klimatförändringarna, säger han.

Om vi cyklar i stället för att åka bil kan vi visa att det går att minska utsläppen. Cykeln kom till efter en klimatkatastrof, och nu kan den hjälpa oss att rädda klimatet.

– Cykeln visar också att vi kan klara katastrofer med nya tekniska lösningar. Men klimatförändringarna har mer långsiktiga konsekvenser än ett vulkanutbrott, säger Reginald Hermanns.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.