Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Krav på fler kycklingsorter

De franska kycklingarna behöver växa ett halvår för att uppnå samma storlek som de svenska har redan efter en månad. Fransk Coquelet (slaktad efter 70 dagar), fransk Bresse (120–180 dagar), svensk ungtupp (70 dagar), svensk vårkyckling (28 dagar), fransk Chapon (120–180 dagar), fransk vaktel, svensk majskyckling (42 dagar), svensk standardkyckling (32 dagar).
De franska kycklingarna behöver växa ett halvår för att uppnå samma storlek som de svenska har redan efter en månad. Fransk Coquelet (slaktad efter 70 dagar), fransk Bresse (120–180 dagar), svensk ungtupp (70 dagar), svensk vårkyckling (28 dagar), fransk Chapon (120–180 dagar), fransk vaktel, svensk majskyckling (42 dagar), svensk standardkyckling (32 dagar). Foto: Lars Epstein
Det behövs fler sorters kyckling i de svenska kyldiskarna. Det säger både handlare och konsumenter. Men motståndet i branschen är stort.

Förra året konsumerades 78.427 ton svensk slaktkyckling. Det är en ökning med 5 procent jämfört med året innan, och allt tyder på att ökningen fortsätter.

Det många inte vet är att det bara föds upp en sorts slaktkyckling, Cobb ross, en framavlad hybrid som inte är avsedd att sitta på pinne eller värpa ägg - utan bara att växa snabbt för att ge stora bröstfiléer.

- Det är sanslöst att ingen satsat på andra raser i Sverige när kyckling är ett sådant baslivsmedel, säger Claes Alwén.

Han och hans fru Brigitta är de enda Kravgodkända kycklinguppfödarna i Sverige. De skulle gärna ta sig an en ras som växer långsammare. Men de är beroende av att något kläckeri vågar satsa.

I Frankrike, där de köper kycklinghus som är specialkonstruerade för att kycklingarna ska kunna gå ute, rynkar man på näsan åt den svenska slaktkycklingen.

I Frankrike finns ett trettiotal olika raser, alla med olika storlek, smak och utseende.

I de franska charkuterierna hänger man upp fåglarna i taket och låter en fjäder vara kvar, för att visa köparen vilken ras man köper och försäkra dem om att det inte är någon snabbväxande "broiler".

- De vill ha frigående kycklingar som växer långsamt. Det blir en helt annan köttstruktur och smak, säger Claes Alwén.

Också Per-Olof Ingemarsson, vd vid Bjärefågel, skulle med glädje ta sig an en annan ras. Enligt honom styrs branschen av lönsamhet, inte av mångfald.

- De stora aktörerna har sett som sin uppgift att producera en kyckling till billigaste möjliga pris. Mångfalden vi har när det gäller till exempel bilar finns inte här, säger han.

Uppfödarna är beroende av att de svenska kläckerierna tar fram andra raser. Eva Berndtson, veterinär vid Swehatch, Lantmännens kläckeri i Flyinge, förklarar bristen med att det saknas efterfrågan:

- De svenska konsumenterna bryr sig inte om vad det är för ras, bara ifall kycklingen är ekologisk eller traditionell.

Men inte bara Bosarp och Bjärefågel efterlyser fler raser. Handlaren Christer Lundh i Söderhallarna tvingas i dag importera djupfrysta kycklingar från Frankrike för att kunna erbjuda fler sorter.

- Jag har vissa stamkunder som jag vet vill ha och köper de här sorterna, säger Christer Lundh, och håller upp en djupfryst kyckling från Frankrike som heter Bresse.

- Det här är fransmännens flaggskepp på kycklingmarknaden. Bresse har en djupare annorlunda fågelsmak som vi inte är vana vid i Sverige.

Smaken utvecklas när kycklingen får växa långsamt, under flera månaders tid, jämfört med de fyra veckor svenska slaktkycklingar får på sig.

- Ingen skulle bli gladare än jag om man kunde erbjuda fler svenska raser.

Christer Lundh menar att det handlar om okunskap. Svenska konsumenter vet inte att det bara finns en ras i Sverige. Det bekräftas av två stamkunder som handlar hos honom när DN är på besök.

- Bara en ras? Det visste vi inte. Det vore så klart bättre om det fanns fler att välja på, säger Paula Nygård.

Hon och hennes man Per-Olof Ahlgren åker alltid till Söderhallarna för att handla Bjärefågels majskyckling och, den här årstiden, pyttesmå vårkycklingar.

Jackis Lannek, handläggare vid Jordbruksverkets avdelning för djurskydd och hälsa, håller med om att kycklingproduktionen är mer industriell än annan köttproduktion. Industrin vill få fram en stor slaktfågel på kort tid. Den enda som kan ändra på den saken är köparen, menar Jackis Lannek.

- Det är konsumenterna som avgör. Titta i kyldisken och se hur många olika youghurtar det finns. Varför ska det behöva vara annorlunda med kyckling?

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.