Tingsrätten i Göteborg överrumplades av trycket på måndagsmorgonen. Utanför sal 29 stod dubbelt så många som ryms därinne och köade för en plats på den omskrivna förtalsrättegången.

– Så sent som i fredags fanns det bara tre personer som föranmält att de ville komma. Men det här är vår största sal och nu flyttar vi fram så många extrastolar som det bara går, sa rättens ordförande Mats Hagelin.

En otippad åhörare var professorn i klinisk bakteriologi Agnes Wold. Hon beskrev sin närvaro som närmast en medborgerlig plikt.

– Jag är här för att heja på Ann-Sofie Hermansson och på yttrandefriheten. Hon måste ju få säga att de två andra har extrema åsikter. Herregud, tänk på alla gånger jag blivit anklagad för det utan att gå till rätten!

Den andra sidan kan symboliseras av dramatikern America Vera Zavala. Hon känner de båda målsägandena och tycker att hon kan gå i god för dem.

– Jag vet att varken Fatima Doubakil eller Maimuna Abdullahi är extremister eller stödjer terror. Tills nu har jag inte sett något direkt bevis mot dem, det är bara ”guilt by association”.

Förhandlingarna inleddes med vardera sidans inställning i sak. De målsägandes ombud läste under cirka en timme högt ur Hermanssons blogg, där hon beskriver Doubakil och Abdullahi som extrema röster i frågor som rör islam. Sedan tog Hermanssons ombud vid och tog ännu längre tid i anspråk för att läsa upp en rad uttalanden och omdömen, som skulle bevisa att de två kvinnorna är just det.

Under hela tiden haglar sarkastiska leenden och menande ögonkast mellan åhörarna. Den världsbild de två lägren hade när de klev in i salen förstärks under dagen och i pauserna förfasar de sig över den andra sidans resonemang.

”Tänk att hon först under galgen nämner islamofobin i Sverige som ett stort problem.” säger de som stöder Doubakil och Abdullahi.

”Det är ju inte klokt att de inte tar tydligare avstånd från militant islam” säger Hermanssons anhängare. 

Under eftermiddagen berättade de två kvinnorna om hur de upplevde att bli utpekade av Göteborgs då tyngsta politiker. Maimuna Abdullahi sa att det var en chock.

– Man är van vid att politiker håller armlängds avstånd till kulturen och till enskilda ärenden. När hon kopplade mig till IS i Raqqa, då kände jag att jag behövde polisanmäla det som ärekränkning.

– Det för ju tankarna till halshuggningar och etnisk rensning. Jag ser det som ett försök att göra oss ”socialt döda”, att stänga ute oss från samhället, sa Fatima Doubakil. 

Båda två beskrev en rädsla efteråt och sa att ingen – då – hörde av sig till dem för en kommentar. 

En stor fråga är ju om de två debattörerna är att anse som offentliga personer, som kanske måste tåla omdömen som dem Ann-Sofie Hermansson fällde. På den svarade de själva kort och likadant i rätten: Nej. 

När Hermansson hördes hänvisade hon till ett upprop som publicerades häromdagen till stöd för Doubakil och Abdullahi där de beskrevs som ”nyckelpersoner” i den muslimska världen. Det bevisar deras position, menade hon. Och grundinställningen från hennes sida var att debatten mellan parterna aldrig borde hamnat i rätten.

– Det här är politik, sa Ann-Sofie Hermansson. 

Målet fortsätter på tisdagen.