Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 15:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/lasarnas-berattelser-om-smittspridningen-i-aldrevarden-inte-bekymmersamt-det-ar-katastrofalt/

Sverige

Läsarnas berättelser om smittspridningen i äldrevården: ”Inte bekymmersamt – det är katastrofalt”

Vård- och omsorgsboende i Stockholm.
Vård- och omsorgsboende i Stockholm. Foto: Thomas Karlsson

För få anställda, många timvikarier, uppmaning att arbeta trots att man är sjuk. Läsarnas berättelser om delar av den svenska äldrevården strömmade in i hundratal efter DN:s artikel i fredags.

– Situationen är tuff på många platser. Många anställda är hemma och vårdbehovet är stort, säger Caroline Olsson på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

I en artikel på fredagen beskrev statsepidemiolog Anders Tegnell den svenska äldrevården som ”sårbar” för smittor som coronaviruset. 

– Jag tror att det finns mycket man kan göra. Det ser jag från olika mejl från personal på äldreboenden. Men det gäller att få en mer samlad bild av detta och den genomgången är på gång, sa Tegnell då.

Artikeln har hittills fått över 300 kommentarer och ett femtiotal personer har också mejlat redaktionen. Många av dem lyfter fram problem som de menar kan ha bidragit till att smittan nu fått fäste i framför allt Stockholms äldrevård.

Flera beskriver hur hemtjänstpersonal stressar mellan olika vårdnadstagare och att personalrotationen är stor, många skriver att det finns för få anställda på äldreboenden. Andra reagerar på hur myndigheterna kallar det faktum att smittan kommit in i äldrevården för ”bekymmerstamt”: ”Detta är inte bekymmersamt, det är katastrofalt”, skriver en kvinna i en kommentar till artikeln.

Ett stort antal av inläggen handlar om att man misstänker att smittan tagit sig i äldrevården via personalen och att en del av förklaringen till detta ligger i besparingar och ett ibland pressat personalläge. Andra pekar på att privata vårdnadsgivare skulle vara mer intresserade av vinster än att ha en bra bemanning.

Caroline Olsson, som är sektionschef på avdelningen för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och arbetar med förebyggande arbetsmiljöarbete på de kommunala äldreboendena, säger att hon inte vågar spekulera i orsaken till att smittan nu sprids på äldreboendena. Men att SKR nu prioriterar utbildning och stöd till kommunerna för att personalen ska kunna möta det tryck äldrevården just nu utsätts för:

– Många kommuners äldreboenden har en hård belastning just nu, dels genom att många anställda är hemma eftersom man ska stanna hemma vid minsta symtom, dels att man har ett stort vårdbehov. Det gör att situationen är tuff på många platser, säger hon. 

Och SKR märker av det ökade trycket på kommunernas äldrevård och suget efter information. Caroline Olsson säger att de vanligaste frågorna från kommunerna just nu handlar om hur man ska göra riskbedömningar när det gäller dem som tas om hand inom äldrevården:

– En del personer kanske man bara handlar mat till, andra kanske man hjälper så att man har mycket närkontakt. Då måste man göra en riskbedömning så att man använder skyddsutrustning i en del av fallen. Då måste man också veta att man har utrustningen och hur den ska användas. Det frågar kommunerna mycket om just nu.

Hur kan ni hjälpa kommunerna?

– Vi försöker se till så att den kommunala äldrevården får goda rutiner kring hygien och vilken skyddsutrustning man ska använda, något som är särskilt viktigt om vi har stor personalomsättning och många nyanställda. Dessa rutiner måste hållas levande för alla anställda. Basala hygienregler som vikten av handtvätt är mycket viktiga frågor just nu.

Vård- och omsorgsverksamheten i kommunerna är en verksamhet med många timanställda. 2019 var var femte anställd inom kommunernas vård- och omsorgsverksamhet timanställd. Då räknas också sådana in som bara jobbar någon timma då och då. Ser man till den arbetade tiden utgörs 14 procent av de vård- och omsorgsanställda av timanställda.

Detta ställer stora krav på att också dessa nås av information.

Oron bland dem som kommenterat DN-artikeln är tydlig. Här följer några av de exempel som skrivits i kommentarer eller mejl:

Personalsituationen

En kvinna skriver i ett mejl att den som får hjälp genom hemtjänsten möter ett stort antal personer under en normal vecka och menar att hela äldreomsorgen behöver mer pengar. Något som en lång rad personer också tar upp i sina mejl och kommentarer:

”Äldreomsorgen är en verksamhet som är underfinansierad och underbemannad, till stor del skött av vinstdrivande små och stora företag som i en situation med snål tilldelning av skattepengar jagar kostnader till ytterlighetens gräns. Personalen är både för liten och till stor del dåligt utbildad.”

Äldreomsorgen är en verksamhet som är underfinansierad och underbemannad

En annan kvinna, som arbetar på ett privat vårdföretag, skriver: ”Det är väldigt låg bemanning generellt. Personal som springer runt på avdelningar och hjälper till med personlig intim omvårdnad varvar detta med att laga mat till de boende. Det måste vara enormt svårt att hålla en tillräcklig hygiennivå med den stress som är. Det är självklart så att det inte går att, som det så fint heter ’ha en dedikerad personal som enbart sköter om den boende med covid-19’, när man redan från början har en ansträngd personalsituation.”

En anhörig i en kommun i Västsverige skriver i ett mejl: 

”Min mamma får hemtjänst. Jag ringde chefen eftersom inga ändringar i rutinerna gjorts sedan pandemin. Det är lika många olika personal, de bär inte munskydd. Hennes svar är att så ska det vara för de rättar sig efter folkhälsomyndigheternas riktlinjer så hon som chef gör inget fel. Min mamma har dödsångest och personalen är oroliga för att smitta sina vårdtagare.”

En annan kvinna beskriver situationen på ett äldreboende där hon har en förälder så här: ”Andelen tim-/extraanställda är stor, likaså omsättningen på den personalen – åtminstone är kontinuiteten mindre lyckad vad gäller att försöka ha samma timmisar för de boende. Ofta nya ansikten och mycket ofta elever inom vårdyrken. (Kanske billig arbetskraft?)”

Bristande rutiner

En läsare som bor på en ort i Mellansverige skriver: ”Jag är inte alls förvånad att det sprids med de rutiner kommunen har. Jag bor mitt i epicentret. Min mor är 90+. Hon bor på ett hem. Sedan ett dygn är hon isolerad med feber, halsont och värk i kroppen. I dag lämnade vi en blomma vid boendets dörr och möts av en flicka som direkt springer in till mamma utan något skydd, sen ut igen i verksamheten. Hur kan det vara möjligt att detta får fortgå? Det här boendet är stort flera avdelningar, våningar. Hundratals boende.”

Personal som kan ta in smittan

En kvinna som arbetat i äldreomsorgen i 25 år, som vårdbiträde, undersköterska, hemvårdschef, biståndshandläggare och numera god man till äldre berättar:

”I äldreomsorgen arbetar många olika människor. De åker kollektivtrafik. De har barn. De träffar släkt och vänner. Smittan sprids i samhället och personalen blir smittade. Sen kommer de och smittar de äldre. Personalens barn går fortfarande i skolan. Hela samhället är i princip fortfarande öppet och har varit så hela tiden sen smittan började spridas. Personalen har dessutom ingen skyddsutrustning.”

I äldreomsorgen arbetar många olika människor. De åker kollektivtrafik. De har barn. De träffar släkt och vänner.

En läsare, som vi kan kalla Anders, har under flera år besökt ett särskilt boende i Södermanland. Han beskriver hur besöksförbud infördes i mitten av mars och att boendet då blev extra noga med att personal som hade minsta symtom skulle stanna hemma och hur detta förändrade situationen på boendet:

”Då fick ännu fler extraanställda rycka in. Nu finns ett konstaterat fall av coronasmitta i huset”.

Anders beskriver boendet som ”ytligt sett välskött, men mycket går på en höft eller enligt rutiner som inte följs upp” och att smittan kan ha kommit in via personalen: ” De lever ju inte i nåt vakuum. De flesta har familj, barn, barnbarn och alla rör ute i samhället.”

Huvudmannaskapet

En specialistläkare inom allmänmedicin skriver:

”För mig som läkare i primärvården finns det en hel del som talar för att det beror på det politiskt fattade beslutet att flytta huvudmannaskapet för äldreomsorgen från landstingen till kommunerna. Min uppfattning som baseras från några års erfarenhet i hemsjukvård och på särskilda boenden som läkare är att omvårdnadspersonalen gör ett bra arbete med att ta hand om sina ’brukare’ men när det kommer till det medicinska och förståelse för till exempel hygien och barriärvård så är kunskapsnivån låg. Dessutom har kommunerna inga läkare anställda och det blir därför ofta otydligt vem som ska peka med hela handen när vi nu befinner oss i den här pandemin. Den ’infrastruktur’ för smittskydd som regionerna har saknas helt hos kommunerna. Läkarna är anställda av regionen som får uppdrag av kommunen att ett visst antal timmar i veckan ge vård åt boende på exempelvis särskilda boenden.”

Brist på skyddsutrustning

En kvinna berättar hur en väninna som arbetar inom äldrevården i Stockholm kontaktade henne för några dagar sedan: 

”Hon berättade om att skyddsmaterial inte finns på hennes arbetsplats och att det inte går att få tag i. När hon efterfrågat skyddsutrustning har hon fått beskedet att all skyddsutrustning är reserverad för sjukvården. Om så är fallet är det kanske dags att tänka om där om man vill stämma i bäcken. 

Vidare hade hon samma dag vaknat med hosta, snuva och tung andning och ringt sin arbetsgivare för att sjukskriva sig, varpå arbetsgivaren svarade att hon måste komma in ändå eftersom så många var sjuka. När hon protesterade fick hon svaret att hon skulle få skyddskläder så hon kunde jobba fast hon var sjuk. Då fanns det plötsligt skyddskläder!! Min väninna ringde sedan vidare till 1177 som å det bestämdaste avrådde henne från att gå till jobbet i det skicket.”

En kvinna skriver i ett mejl: ”Dom flesta boende hör dåligt och då kommer man ännu närmare – bara för att förklara vad man kommer att göra eller vilka tabletter den äldre ska ta nu. Det finns massor av moment då vårdpersonalen kommer mycket nära hela dagen trots att man har inställt aktiviteter och besök från personer utanför. Social distansering fungerar inte i äldreomsorgen!”

En kvinna skriver: Min mamma blev sjuk för två veckor sedan på ett omsorgsboende, hon dog för en vecka sedan. Hon hade den underbara personalen vid sin sida istället för oss anhöriga. De hade inte någon skyddsutrustning de första veckorna då de första covidfallen började på boendet samt dödsfall .I dag är många avlidna och många smittade. Detta är verkligen en katastrof, vi får bara hoppas att de ansvariga ställs till svars för varje äldreboende, privat som kommunalt . Det finns en skyldighet att skydda sin personal och sina boenden. Under åren mamma bodde där fick jag ofta höra av personalen, ’ingen lyssnar på oss’ då de försökte få förbättringar till stånd, försämrade arbetsvillkor och så vidare. Nu är min mamma borta, från all detta kaos och jag kan bara tacka personalen som gav all omvårdnad åt henne ända till slutet.”

Språkförbistring

En man vars hustru arbetar på en avdelning där coronasmittade vårdas konstaterar, liksom många andra, att det finns ett stort antal vikarier i vården och att många av dessa inte har svenska som modersmål:

Det är för många outbildade medarbetare i vården – dessutom har väldigt, väldigt många inte svenska som modersmål .

”Det är för många outbildade medarbetare i vården – dessutom har väldigt, väldigt många inte svenska som modersmål och förstår inte innebörden i de regler som gäller. De kunde helt enkelt inte förstå vad de blev informerade om. De fick smitta på avdelningarna. Det visade sig att flera i personalen var tvungna att hela tiden ’passa’ dessa medarbetare så att de tvättade händerna efter varje patient. Det gick så långt att en personal fick sluta, på grund av att den personen inte följde instruktionerna.”

Timanställda

En anhörig till en äldre som vårdas i Stockholm skriver:

”Det är många, många timanställda utan några som helst kunskaper om äldrevården. Intresset för arbetsuppgifterna är lågt. Vem som helst får jobba. Dessa timanställda kommer från ett stort geografiskt område och därmed tar de med sig alla möjliga sjukdomar in i äldrevården. Men billiga är dom för bolagen som bedriver verksamheter för våra gamla!”

En annan skriver i ett inlägg: ”Här tycks det vara att den undermåliga struktur våra kommunala äldreboenden har med ett högt antal vårdande som träffar varje patient är boven snarare än de sent bestämda besöksförbuden.”

Särskilda boenden

En kvinna skriver i ett mejl: ”Medierna tycks ha glömt bort alla särskilda boenden, gruppbostäder för människor med olika funktionsvariationer. De anställda i dessa boenden tycks vara lika oförsiktiga som de på äldreboenden. Min systerson, gravt autistisk och med grav utvecklingsstörning, blev smittad av personal på sitt boende. Man kan bara föreställa sig skräcken och förtvivlan han, med förstånd ungefär som en 4-åring, måtte ha känt när han blev isolerad i sin lilla lägenhet utan att förstå varför. Och dessutom med mycket hög feber.”

Min systerson, gravt autistisk och med grav utvecklingsstörning, blev smittad av personal på sitt boende.

Jämförelse med Norge

En läsare menar att skillnaderna mellan Sverige och Norge delvis kan förklaras med hur de båda länderna organiserar sin verksamhet:

”Äldrevården i Norge är delvis uppbyggd på annorlunda sätt, med åtminstone i de kommuner jag sett norröver med färre patienter per anställd, och där personalen har klart mer tid för sina patienter. I Osloområdet är det inte likadant, där liknar driften mer den svenska på de platser jag har kännedom om. Mer stress för personalen och med mindre tid per patient och mer stress för personalen.

Tar man bort Stockholmsregionen och räknar på övriga Sverige och jämför med Norge är skillnaderna inte så stora. Norge har inte alls så stora städer som i Sverige. Norge är på ett mycket mer påtagligt vis uppbyggt som en nation med mer glesbygd.”

En läsare funderar kring skillnaderna mellan Sverige och Norge och Danmark: ”En skillnad som jag misstänker har stor betydelse är olika satsningar på omvårdnads- och medicinsk kompetens. I både Norge och Danmark har man utbildade sjuksköterskor på varje avdelning. I Sverige tog man bort sjuksköterskor i stor omfattning och satsade på ett fåtal som skall täcka flera avdelningar. För ett tag sedan hade jag anhörig på ett boende med 90 platser, varav ett antal rätt så sjuka direkt från sjukhuset. Från kl 17 om lördagen till kl 8 måndag morgon fanns det ingen sjuksköterska på plats.”

Folkhälsomyndigheten

Flera som mejlat eller kommenterat artikeln är kritiska till hur myndigheten har agerat och reagerar också på att Folkhälsomyndighetens skarpa krav till sjuk- och äldrevården kallas ”rekommendationer”. Något som kan misstolkas:

”Varför skulle befolkningen i Sverige följa en myndighets ’rekommendation’ när man ständigt bryter mot lagar och hur ska alla som saknar kunskaper i svenska språket förstå ordet ’rekommendations’ innebörd? För mig som svensk innebär ordet att det är ett förslag och att jag följer min egna vilja”, skriver en läsare.

En läsare från Lund beskriver hur myndigheterna borde se var problemen ligger eftersom de, enligt honom, redan finns också när det gäller andra sjukdomar:

”Det är häpnadsväckande att man på presskonferenser eller i medierna ’låtsas’ förvånade över, eller ’inte förstår hur’ smittan fått fotfäste på landets äldreboende. Svaret är ganska enkelt. Mörkertalen i vardagen, innan epidemin, var jämförbar fast då med andra sjukdomar och influensor, då utan nyhetsvärde (vilka oaktat belastar en äldre människas system).  Det behövs ingen avancerad epidemiologisk examina för att förstå att de äldre på svenska äldreboenden, under rådande arbetsmarknadsmässiga premisser, formella eller informella regelverk, är helt prisgivna, oberoende av covid-19.”