Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Lena Sundström: För barnen är man aldrig någonsin bara en ”barnvakt”

Häromdagen läste jag i tidningen om ett föräldrapar, eller kanske rättare sagt ett mor­föräldrapar eller farföräldrapar som inte ville sitta barnvakt åt sina barnbarn.

Att umgås med barnbarnen vid familje­högtider när barnens föräldrar var med var en sak, det var bara det här med barnvaktandet som de gärna ville slippa.

Och det är ju inte så att man inte kan förstå dem. För flera år sedan hade jag och mina polare en diskussion om just detta. Finns det en morföräldraplikt och en farföräldraplikt, på samma sätt som det finns en föräldraplikt? Jag menade att man inte hade det och att ansvaret slutar med barnen. Kanske var det en längtan efter att på ålderns höst äntligen kunna släppa alla måsten och alla dåliga samveten. En Woody Allen-dröm där man skulle kunna förlora sig i böcker, resor, bli fullblodsegoist, ha ömtåliga saker på låga höjder och ha vuxna halvneurotiska middagsdiskussioner med andra vuxna halvneurotiska människor. Att inte behöva planera saker i förväg. Och att vägra vara den där ställuppiga tanten. Som Mona Malm i ”Den tatuerade änkan”.

Jag gissar att det var så jag tänkte. Och sedan har jag inte tänkt på det mer. Inte förrän jag i somras reste runt och pratade med barn om deras tankar om framtiden inför valet. Jag frågade barnen om framtiden och de svarade ofta genom att prata om hur det var förr. På farfars tid, eller mormors tid. När man gick till fots över fjället för att få i väg post, när bilar inte fanns på Rörö, när mormor flydde från Libanon. Alve som hade lärt sig allt om fåglar av sin morfar, Helen och Samsons mormor som hade en hel trädgård i ett hus, Leos mormor som sträckte ned pengar från en balkong i ett främmande land innan familjen var tvungen att fly till ett annat, och Lisas morfar och mormor som aldrig hade tagit körkort för att man kunde ro överallt.

Mitt i alla olikheter och geografiska skillnader var berättelserna om morföräldrarna och farföräldrarna en sak som förenade alla de barn som jag pratade med. Och jag upptäckte att det förvånade mig. Trots att jag borde ha vetat bättre.

Jag har haft mina föräldrar i syd och min svärfar långt uppe i norr. Min pappa har krupit omkring på alla fyra med mina barn på ryggen och lekt häst, och hållit upp skyltar med texten ”Heja Erik Saade” i Melodifestivalsoffan trots att han aldrig hört en låt. Mamma har bakat syltkakor och låtit barnen blanda köttfärs och hon har stickat barnkläder som har blivit för små och barbiekläder som har blivit för stora. Svärfar har halstrat egen- fiskad strömming och spelat munspel och dubbat barnbarnen till Riddarna av den tomma tallriken.

Och ändå är det inte den typen av Astrid Lindgren-doftande stunder som mina barn eller de här andra barnen pratar om. I stället handlar det om alla egenheter som vi människor har och ”så här gör morfar” och ”mormor brukar alltid” och ”hemma hos farfar” och allt sådant som bara är.

Jag vet att jag knappast kommer att vara ett klockrent mormors­ämne när och om den dagen kommer. Jag hatar att baka och jag är en dålig häst och jag kommer säkert att vara en lika stressad pensionär som jag är en stressad 42-åring. Man är den man är.

Men samtidigt har jag insett att man som morförälder eller farförälder aldrig någonsin bara är en ”barnvakt” för barnen, även om det är så man kanske kan känna sig själv. Man är deras mormor och morfar och deras farmor och farfar. Och man kan vara frånvarande och man kan vara närvarande. Det är ett val man gör. Och det är den relationen man får.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.