Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Många skolor anmäler inte brott bland elever

För två år sedan misshandlades Julia Lekardal i skolan. Hon valde att polisanmäla, något hon inte ångrar.
För två år sedan misshandlades Julia Lekardal i skolan. Hon valde att polisanmäla, något hon inte ångrar. Foto: Alexander Mahmoud
För många elever innebär skolstarten en oro över att återvända till hot, våld och trakasserier. Men att brottsliga kränkningar polisanmäls är i skolans värld långt ifrån självklart. ”Man bagatelliserar ofta det som inträffar”, säger Magnus Lindgren från stiftelsen Tryggare Sverige.

Ett nytt läsår är inte bara fjärilar i magen och efterlängtade återseenden – skolan utgör också en av de vanligaste brottsplatserna för barn och unga.

I en färsk rapport från Friends uppger var femte elev i 6–9:an att de har utsatts för kränkningar det senaste året. I mellanstadieåldern är andelen närmare en tredjedel.

Skolan är dessutom den enskilt vanligaste platsen för niondeklassare att råka ut för våld, enligt statistik från Brå.

– Var tionde i den åldern har drabbats av någon form av våldshändelse det senaste året, säger kriminologen Sven Granath, som forskar om våldsbrott vid Stockholmspolisen.

Ändå bemöts misshandel, sexuella övergrepp och olaga hot inte alltid som kriminella handlingar och hur skolorna agerar när barnen blir till brottsoffer varierar, visar boken ”Ta din unge och spring”, som ges ut av stiftelsen Tryggare Sverige. I den har bland annat lärare, rektorer och poliser intervjuats och fram träder en bild av en skolmiljö där polisanmälningar och hjälpinsatser hanteras godtyckligt.

– Det som kallas för mobbning handlar i själva verket ofta om brott. Tendensen är att det betraktas som en konflikt mellan jämbördiga parter. Det riskerar att förmins­ka det inträffade, varnar Magnus Lindgren, generalsekreterare för Tryggare Sverige.

Konsekvensen blir att den drabbade inte alltid får tillräckligt med skydd och stöd, menar han.

Även Sven Granath bekräftar bilden av att skolornas rutiner varierar.

– Det finns otroligt stora skillnader i hur mycket man polisanmäler. Vissa anmäler allt medan andra hanterar det på andra sätt.

Att brott hamnar i ”mobbningsfacket” behöver inte vara av ondo, tillägger han. Eleven som anmäls kan få ett stigma som stökig.

– I vissa åldrar kanske man inte ska göra en för stor sak av våldshändelser, det behöver inte vara en så allvarlig indikation på problem. Att hänvisa till att någonting är en polisiär sak kan även bli ett sätt att lämpa över ansvar – samtidigt som en polisanmälan kan vara skönt för den drabbade.

Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, ser det som självklart att det som är ett brott i resten av samhället är det även i skolan. Hon ser dock en risk i att neddragningar gjort att lärare i dag förväntas ”göra mer av allt”.

– Skolan får aldrig ses som en frizon och det är viktigt att de här situationerna inte blir en individuell fråga för lärarna. Det ska finnas gemensamma normer och handlingsplaner. Vad gör vi när det här händer?

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.