När vinklade reportage i medier och på vetenskapsfientliga webbsidor får människor att sluta lita på myndigheternas rekommendationer blir konsekvenserna ödesdigra.
Jag har två döttrar. Den äldsta är vaccinerad mot HPV och hennes lillasyster kommer att få sprutan när det är hennes tur. För mig är det alldeles självklart att låta dem få ett vaccin som är så väl testat och som ger ett så gott skydd mot en cancerform som varje år dödar 200 kvinnor i Sverige.
Men jag förstår att även de som tvekar att vaccinera sina döttrar gör det av omtanke om dem, och av rädsla för att de ska drabbas av svåra och farliga biverkningar.
Det räcker att googla på ”HPV-vaccin” eller ”Gardasil” för att hitta mängder av webbsidor med berättelser om otäcka sjukdomar och även dödsfall.
Läs mer: Rädsla för vaccinationer oroar läkare
”Hur många dör varje år av livmoderhalscancer och hur många dödsfall tror man är kopplade till Gardasil? Det här verkar jättesvårt att få veta”, skrev en orolig mamma till mig härom året.
Sanningen är att inga dödsfall eller kroniska biverkningar har kunnat kopplas till vaccinet. De symtom som tolkats som biverkningar är lika vanliga bland ovaccinerade flickor i samma ålder, och symtomen var kända redan innan vaccinet började användas. Den europeiska läkemedelsmyndigheten var ovanligt tydlig i rapporten som presenterades i november: Vaccinet har inte de påstådda biverkningarna men förebygger många dödsfall i livmoderhalscancer.
Läs mer: ”Fördelarna med vaccin väger tyngre än nackdelarna”
Problemet är att den informationen kan vara svår att ta till sig. Det är lättare att lyssna på enskilda berättelser än på statistik. Det vet alla journalister. En nyhet berör oss mer när den kan presenteras med ett så kallat fall, en person som är drabbad personligen, och ger nyheten ett ansikte och en historia.
Men hur ska vi hitta ett case som visar på hur viktig vaccinationen är? Det är lätt att visa: Här är en flicka som blev sjuk efter sprutan. Det är svårare att säga: Här är en kvinna som inte fick livmoderhalscancer.
Oansvarig medierapportering spär på oron hos villrådiga föräldrar. Därför var det helt rätt av föreningen Vetenskap och folkbildning att utse radioprogrammet ”Kaliber” till Årets förvillare 2015, efter programmet om HPV-vaccinet. ”Programmet var tydligt vinklat för att öka rädslan för vaccinationer och ge näring åt konspirationsteoretiska idéer”, skriver föreningen i sin motivering. Reportaget bestod av ensidig propaganda och anekdoter och är enligt föreningen ”inte bara ett exempel på bristfällig och vetenskapsfientlig journalistik utan skulle i förlängningen även kunna leda till ökade dödstal i livmoderhalscancer.”
Som väl är har ”Vetenskapsradion” och ”Medierna i P1” reagerat på ”Kalibers” program med balanserad rapportering, men skadan kan redan vara skedd. Vad händer med flickornas hälsa om föräldrar börjar tvivla på myndigheter och vetenskap?
I höstas publicerade psykologerna Helena Miton och Hugo Mercier en artikel i tidskriften Trends in cognitive sciences om varför människor misstror vacciner. Vacciner, menar de, utmanar vår intuitiva känsla av avsky, som vi fått genom evolutionen och som får oss att undvika avföring, rutten mat och annat som kan göra oss sjuka. Samma intuition kan göra oss oroliga för att vaccinet ska skada våra barn. Dessutom säger vår känsla för moral att det är värre att skada någon genom att göra något än genom att låta bli att göra något.
Psykologernas lösning är att skapa tillit och förtroende, för vetenskapen och myndigheternas omfattande utredningar. Men missvisande reportage kan tilltala våra intuitiva känslor, och rasera förtroendet, med ödesdigra konsekvenser för våra döttrars hälsa.