Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Härvan kan bli långt allvarligare än Watergateskandalen

Foto: BRENDAN SMIALOWSKI

Donald Trump fortsätter att kalla uppgifterna om rysk inblandning i förra årets valkampanj för ”en bluff”, men det hindrar inte att utredningen kryper närmare Vita huset. Frågan är nu om gripandet av Paul Manafort är slutet på skandalen eller början på något större.

Måndagen den 30 oktober 2017 kan visa sig bli en historisk dag. Det var då den första rättsliga följden av den ryska inblandningen i Donald Trumps valkampanj blev ett faktum. Det kan tolkas symboliskt att det sker när bara en vecka återstår till ettårsdagen av Trumps överraskande seger i presidentvalet.

Hela det gångna året har Trump förföljts av ständigt nya uppgifter om Moskvas försök att påverka USA-valet.

Och nu har Trumps tidigare närmaste förtrogne åtalats för ”konspiration mot USA”. Det kan inte bli mer dramatiskt.

Efter Watergateaffären, som fällde president Richard Nixon för hans mörkläggningsförsök och lögner efter ett inbrott i demokraternas partihögkvarter, har många skandaler lite slentrianmässigt påhängts ändelsen ”-gate”. Den pågående federala utredningen kallas därför ibland för ”Russiagate”.

Men det är inte så tramsigt som det verkar. Watergate var en stor inrikespolitisk skandal, där ljusskygga element i Nixons administration ägnade sig åt olagligheter. Men Rysslandshärvan är potentiellt långt allvarligare. Som Barack Obamas underrättelsechef James Clapper sade till tidningen Politico: ”Detta är värre än Watergate, eftersom det handlar om en utländsk motståndare som aktivt, aggressivt och direkt blandar sig i vår politiska process för att undergräva vårt system, medan Watergate rörde småinbrott”.

Att just Trumps kampanjchef Paul Manafort skulle bli den första att delges misstankar i brottsutredningen var inte oväntat. Han var, som det brukar heta, ”lågt hängande frukt”, för den särskilde åklagaren Robert Mueller att plocka: Det var relativt enkelt för den förre FBI-chefen att fästa tolv åtalspunkter på Manafort om skatteflykt, penningtvätt och falska uppgifter.

Manafort var ju också den förste som ”offrades” för sina alltför intima kontakter med bundsförvanter till den ryske presidenten Vladimir Putin. Han sparkades som kampanjchef sedan Trump hade säkrat nomineringen som republikansk presidentkandidat sommaren 2016.

Hans långa karriär som kampanjledare för republikanska presidentkandidater och lobbyist och skugglik fixare åt korrumperade diktatorer som Mobutu Sese Seko i Zaire, blodbesudlade krigsherrar som Jonas Savimbi i Angola och på senare år åt den proryske presidenten Viktor Janukovytj i Ukraina och den ryske oligarken Oleg Deripaska gav miljonintäkter som undanhölls USA:s skattmasar.

Det tycks inte finnas något i den federala åtalsjuryns anklagelselista som kopplar brottsmisstankarna mot Manafort till Rysslands roll i Trumps valkampanj. Men det går inte att komma ifrån att Manafort var Trumps kampanjchef i tre månader från slutet av maj 2016, och det är inte sannolikt att Robert Mueller ännu har visat alla sina kort.

Trumps juridiska rådgivare har upprepade gånger sagt att utredningen snart är över. Men det är rimligt att tro att Mueller – som har det dubbla uppdraget att utreda Rysslands försök att påverka valet 2016 och huruvida Trumpskampanjen och den ryska ledningen har agerat i maskopi – bara befinner sig i början.

Varken Trumps twitter-utrop på måndagen: ”inget samarbete!” eller en kommentar till CNN från en högt placerad källa i administrationen om att åtalet ”har noll att göra med Vita huset” lär dämpa viljan hos Mueller och hans dussin toppåklagare från att gräva vidare.

Det lär dröja åtskilliga månader innan vi får veta vad Mueller och hans team kommer fram till om Trump och Ryssland. Det är inte heller bara den federala brottsutredningen som granskar Rysslands inblandning i USA:s presidentvalskampanj. Även i kongressen pågår ett antal utredningar i utskotten. Andra prominenta före detta medarbetare till Trump utreds och kan möjligen komma at åtalas. Den mest namnkunnige är Vita husets förre nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, som tvingades att avgå redan några veckor in på Trumps presidenttid sedan det kommit fram att han haft hemliga samtal med ryska företrädare.

Majoriteten av amerikanerna valde att inte rösta på Trump. Men han vann ändå, på grund av att han fick tillräckligt många röster i några avgörande vågmästarstater. Just på dessa ställen kan hjälp från Ryssland ha varit avgörande, tror en del bedömare. Andra tror det inte.

Att det förekom aktiva påverkansförsök från rysk sida är det få bedömare som betvivlar. De hade formen av hackerattacker, inflytandeoperationer, läckta e-mail, trollning av sociala medier och taktiksnack mellan pro-Trump-operatörer och företrädare för ledningen i Moskva.

Men Trump har alltid avfärdat alla påståenden om att rysk inblandning förekommit som ”häxjakt”, trots att USA:s underrättelsetjänster redan i januari 2017 – strax innan Trump installerades i Vita huset - slog fast att det förekom storskalig rysk inblandning i valrörelsen.

Den omstridda och ännu icke klarlagda frågan är hur avgörande den ryska påverkanskampanjen var. För några veckor sedan hävdade CIA-direktören Mike Pompeo att säkerhetstjänsterna slagit fast att den ryska inblandningen i valet 2016 inte påverkade valutgången.

Men Pompeos påstående stämde inte med vad säkerhetstjänsterna hade sagt i sin rapport. CIA och de andra säkerhetsorganen drog slutsatsen att den omfattande ryska operationen syftade till att undergräva allmänhetens tilltro till USA:s demokratiska system och till att hjälpa Trump att besegra Hillary Clinton. Men de tog inte ställning till om själva valresultatet påverkats.

Timothy Snyder, historieprofessor vid Yale, menar att medan Trumpkampanjens kopplingar till Ryssland och olika amerikaner som arbetade för Kremlanknutna oligarker är allmänt bekanta, är det inte lika känt att den ryska inblandningen i valkampanjen i hög grad bestod av Trumpvänliga inlägg på Facebook – särskilt i de ”swing states” som avgjorde valet.

Snyder förutspår att vi snart kommer att få veta att kopplingen mellan Trumps kampanj och olika ryska aktörer är ”djupare, mörkare och mer spektakulär än någon föreställde sig”. Men han tillägger att ”även om jag har fel”, så är den ryska kopplingen mycket viktig som en modell för hur man styr ett land i det 21:a seklet, postmodernt, auktoritärt och kleptokratiskt. Ett land som är en positiv förebild för USA:s president.

Fotnot: Kleptokrati är ett styrelseskick där de ledande personerna gör sig rika på de vanliga invånarnas bekostnad.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.