Morgan Johansson: Man får aldrig tappa sin medmänsklighet

Levande ljus flackar i regeringskansliets nedsläckta matsal, full av förväntansfulla statstjänstemän och politiker. Luciatåget i Rosenbad är en tradition. Sveriges justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har en liten brun pappmugg med glögg i handen. Ett par meter från honom står åtta unga män och kvinnor i vita särkar. Stjärngossarna, tärnorna och lucian ler mot makthavarna. Med klara stämmor sjunger de:

Välkommen du goda med ljuset hit,

Välkommen med hälsning om julefrid

Klockan är 15.30 den 13 december 2016. Några timmar tidigare har ett specialchartrat plan från Sverige med elva afghaner landat på Kabuls flygplats. Avvisningen skedde med tvång. Afghanerna ville inte skickas till ett land som av UD bedöms som så farligt att man avråder svenskar från att resa dit. Några sa att de var rädda att dödas.

Läs också: Afghaner kan skickas tillbaka med tvång

Tvångsavvisningen markerar början på det samarbete mellan Sveriges och Afghanistans regeringar som handlar om att tusentals unga afghanska medborgare som sökt fristad i Sverige under de närmaste åren ska återvända till Afghanistan. De ska få ett värdigt mottagande i Kabul, sägs det i avtalet.

Flera människorättsorganisationer tvivlar på att det kommer att bli så. Svenska Afghanistankommittén vädjar till regeringen: skicka inte människor till Kabul.

”Vi som jobbar i Afghanistan ser en stor risk att de som skickas tillbaka kommer tvingas tigga på gatan, finna sin försörjning i kriminella nätverk, rekryteras till armén eller beväpnade oppositionsgrupper”, skriver kommittén och påminner om att talibanerna kontrollerar en tredjedel av landet.

Vädjandena har fallit platt. Den svenska regeringen vill öka utvisningstakten. När avtalet med Afghanistan undertecknades i oktober beskrev Morgan Johansson det som ”en stor framgång för Sverige”. Efter luciasången går vi upp till Morgan Johanssons tjänsterum. Ministern slår sig ner i en fåtölj.

– Framgången var ju att Afghanistan åtog sig att ta emot sina egna medborgare. Om vi inte haft det avtalet på plats, och våra domstolar sagt ”här har vi en person som inte har ett skyddsbehov och därmed inte rätt att stanna i Sverige” – vad skulle vi då gjort med den personen? Skulle han då varit kvar i Sverige? Då hade vi i praktiken fått en situation med fri invandring för afghaner. Det kan vi inte ha.

För några timmar sedan landade ju det här planet i Kabul. Är det så det kommer gå till under de närmaste åren när Sverige utvisar till Afghanistan, med chartrade plan?

– Nej, jag tror att vi kommer att fortsätta som vi gjort tidigare, med i huvudsak reguljära flighter. Det är så man gör i allmänhet när det gäller återvändande på frivillig basis.

Samtidigt börjar afghanska flyktingar som inte har fått asyl i Europa att anlända till flygplatsen i Kabul. Foto: Massoud Hossaini/AP

För att få människor att återvända frivilligt erbjuder Sverige en morot: 30 000 kronor i återvändandebidrag för en vuxen. En familj som väljer att frivilligt åka tillbaka kan få upp till 75 000 kronor. Ett ensamkommande barn kan få 15 000 kronor. Hittills i år har drygt 800 afghaner återvänt från Sverige. Nästan alla har gjort det frivilligt.

– En stor del av förklaringen är att vi använder det här återvändandebidraget mycket, mycket mer än vad vi gjorde förra året. Nästan tio gånger så mycket. Förra året vid den här tiden hade vi ungefär 200 ärenden där vi betalt ut bidraget. I år har vi över 2 000.

Då talar vi om migranter från hela världen som återvänder?

– Ja. Men framför allt är det Afghanistan och Irak. Det är drygt 2 600 som återvänt till Irak och drygt 800 till Afghanistan.

Pengarna till afghaner som reser frivilligt betalas ut på plats i Kabul. Förutom att bidraget är ett viktigt verktyg för att få afghaner att lämna Sverige så är det, enligt ministern, ett sätt att ”hjälpa de här människorna att starta om”.

– Många av dem har ju gjort sig av med alla sina tillgångar. De har sålt allt de äger och har för att ge sig iväg till Europa, de har hoppats på en ny framtid. Och så får man då inte uppehållstillstånd, och så står man där helt utblottad. Då är det bra att vi kan hjälpa till och ge dem ett startbidrag i det gamla landet.

Pendeln har svängt alldeles för fort och alldeles för mycket. Förra året ställdes vi inför en situation där vi inte klarade av att ta emot så många som kom då.

Afghanistan har på kort tid tagit emot hundratusentals avvisade medborgare från Pakistan, och landets regering har markerat att man inte vill se ”en luftbro” från Europa. Samtidigt räknar EU med att runt 80 000 afghaner ska tillbaka under de närmaste två tre åren. Många av dem finns i Sverige.

En afghansk flygplatsanställd i Kabul beskrev för mig starka scener när plan med avvisade från EU-länder landat. Förtvivlade, gråtande människor. Han trodde att en del som skickas från Sverige kommer att bli dödade. Särskilt om de åker från Kabul till sina hembyar, eftersom det är så farligt på landsbygden. Vad tänker du om att skicka tillbaka folk till ett land som Afghanistan?

– Jag måste ju lita på att Migrationsverket och domstolen har den information som de behöver kring landet. Nästan hundra procent av alla eritreaner som vi sakprövar får stanna, på grund av situationen i Eritrea. Hundra procent av alla syrier får stanna. Sedan har du lägre beviljandegrader för irakier och afghaner, 43 procent för afghaner hittills i år. Någonstans måste man dra gränsen. Det är du som måste visa att du har ett skyddsbehov. Kan du inte göra det, ja, då kommer du inte att få uppehållstillstånd.

Har du varit i Kabul?

– Nej, det har jag inte. Min statssekreterare var där för någon månad sedan.

Vad fick du för rapporter? Vad har stannat kvar i huvudet?

– Ja, det är klart att…

Ministern gör en kort paus.

– Det är ju säkert en svår plats att leva på. Efter att amerikanerna drog sig tillbaka försämrades inte bara säkerhetsläget, utan också den ekonomiska situationen. Det är det som har gjort att många som har tänkt att ”här finns ingen framtid för mig, jag provar att i stället åka till Europa.” Och det var det som skedde förra året. När flyktströmmarna ökade så kraftigt från Syrien, så såg man plötsligt möjligheten att ”kan jag bara ta mig till Turkiet så kan jag haka på den här vägen, upp genom Europa”. Men bara fattigdom är inte asylskäl i Sverige. Så är det ju. Det måste finnas något mer. Något slags hot mot dig.

Ministern kastar en snabb blick på sin pressekreterare, Miriam Abu Eid.

– Självklart är det ett etiskt dilemma. Man vill gärna hjälpa så många som möjligt till ett bättre liv. Men vi kan inte hjälpa alla.

Vad vill du säga till den afghan som fått avslag och funderar på att gå under jorden i Sverige?

– Att det aldrig kommer att leda till ett bra liv. Att leva som gömd, år efter år och jobba svart. Risken är att du kommer att bli utnyttjad på alla möjliga sätt av oseriösa arbetsgivare. Jobba för 30 kronor i timmen och bo i en källare. Då tror jag att det är bättre att du ansöker om återvändandebidraget och åker hem igen.

Afghanistankunniga jag talar med är rädda att de här utvisningarna i framtiden kan bli ett nationellt svenskt trauma, som baltutlämningen. Tror du att det finns en risk att Sverige kommer att få ångra det som vi gör nu, att skicka tusentals människor till Afghanistan?

– Det är för tidigt … börjar ministern.

Så startar han om.

– Nej, det tror jag faktiskt inte att vi kommer att göra. Baltutlämningen var ju en helt annan sak. Då lämnade man ju faktiskt ut människor till en diktatur där man dessutom kunde befara att de skulle råka illa ut på grund av myndigheterna. I Afghanistan är det ju inte så. Där är ju läget … Den osäkerhet som finns rör ju sådant som myndigheterna inte kan kontrollera. Vi lämnar inte ut människor som sedan blir jagade av myndigheterna.

Så du har ingen sådan oro?

– Jag ska inte säga att jag inte har en sådan oro. Det är svårt att förutsäga framtiden. Jag kan bara säga att vi på något sätt måste kunna lösa den här situationen när de inte har fått uppehållstillstånd.

Det är något med lucia och socialdemokratisk migrationspolitik. Den 13 december 1989 fattade den dåvarande S-regeringen under statsminister Ingvar Carlsson det drastiska beslut som i dag är känt som Luciabeslutet.

Efter en höst där kommunistdiktaturer i Östeuropa fallit och flyktingströmmar börjat röra sig genom Europa kom allt fler asylsökande. Prognosen på 20 000 asylsökande under 1989 höll inte – det blev 30 000. Turkbulgarer, en etnisk minoritet från Bulgarien, sökte sig hit i en takt som ingen förutsett. På luciadagen drog regeringen i bromsen. Man införde ett sorts undantagstillstånd i invandringspolitiken, och slog fast att asyl endast skulle ges till personer som uppfyllde FN:s flyktingkonvention.

Under ett möte med Socialdemokraternas verkställande utskott talade Ingvar Carlsson om pressade kommuner och risken att ”hur många som helst skulle kunna komma”. Ett stort inflöde av turkbulgarer kunde bli en ”krutdurk” som riskerade att ”spoliera vår flyktingpolitik”.

Då, 1989, var Morgan Johansson en 19-årig skånsk ungsosse, medlem i det SSU som under Anna Lindh protesterade mot Luciabeslutet.

– Jag minns diskussionen. Jag hade gått med i SSU 1985. Det var Sydafrikafrågan som engagerade mig. ANC och frihet åt Nelson Mandela och hela det där. Men jag kommer inte ihåg just Luciabeslutet som en stor fråga i min ungdom. Det gällde väl turkbulgarer. Det hade kommit 20  000.

Ministern skrattar till.

– Jag kan bara konstatera att vi har haft betydligt större mottagande de senaste åren än så.

Förutom att det var många fler asylsökande år 2015 – totalt 163 000 sökte asyl i Sverige förra året – finns många likheter mellan Luciabeslutet 1989 och hösten 2015. Oro i kommunerna. Ett LO som vittnar om missnöje med flyktingpolitiken ute på arbetsplatserna. Och en S-regering som agerar för att minska antalet asylsökande.

Fast nu, ett drygt år efter de lagskärpningar och gränskontroller som regeringen beslutade om, tycker Morgan Johansson att debatten håller på att kantra i alltför flyktingnegativ riktning.

– Pendeln har svängt alldeles för fort och alldeles för mycket. Förra året ställdes vi inför en situation där vi inte klarade av att ta emot så många som kom då. Vi hade ju tiotusen i veckan till slut. Vi var tvungna att gå fram med gränskontroller och id-kontroller och den nya lagstiftningen. Hittills i år har det kommit 25 000. Om vi inte gjort som vi gjorde förra året hade det kanske kommit 125 000. Mottagningssystemet hade kollapsat.

I kölvattnet av åtstramningarna har det dock, enligt ministern, blivit en alltför hård diskussion.

– Där somliga, inte minst Moderaterna, gör allt vad man kan för att flytta positionerna ännu mer. Inte minst i retoriken.

Morgan Johansson säger att man ”aldrig får tappa sin medmänsklighet”.

– Det tror jag är otroligt viktigt. Herregud, här har vi sedan 2011 gett skydd åt 143 000 syrier. Nu förs det någon diskussion om att vi på något sätt ska skämmas för det. Det ska vi ju inte göra. Vi ska vara stolta över det. Och 20 000 afghaner har fått skydd, och jag vet inte hur många irakier sedan 2011.

Du skäms inte?

– Inte ett ögonblick. Tvärtom. Det är den största humanitära insatsen som Sverige har gjort sedan andra världskriget. Vita bussarna räddade ju 25 000 människor från koncentrationsläger, vilket ju var stort. På en månad 1943 så räddade man nästan alla danska judar över Öresund. 7 000. Vilket ju också var stort. Men det vi har gjort nu – det är ännu större. Att så många nu är ute och försöker ta avstånd från det här – det tycker jag är helt fel.

Vad är du rädd för, om pendeln fortsätter i samma riktning?

– Jag tror inte att den kommer fortsätta så. Vad människor kände rädsla för förra året, det var att vi faktiskt inte skulle klara av det. Jag kände själv så. Förra året vid den här tiden så var jag genuint rädd för att vi skulle få en situation med 15 000–20 000 hemlösa på våra gator, på nyårsnatten mitt i en svensk vinter.

Herregud, här har vi sedan 2011 gett skydd åt 143 000 syrier. Nu förs det någon diskussion om att vi på något sätt ska skämmas för det. Det ska vi ju inte göra.

Nu är Morgan Johansson optimistisk.

– De som får stanna i Sverige – det kommer att gå bra för dem. Hittills i år har vi beviljat nästan 50 000 uppehållstillstånd. De går ut på den starkaste arbetsmarknaden som vi haft på många år. Vi har hundratusen lediga jobb. Vi bygger ifatt bostadsbristen.

I vilken mån tror du att valrörelsen 2018 kommer att handla om invandring och migration?

– Säkert kommer en del krafter att driva på för att det ska dominera valrörelsen. Men jag är inte säker på att det kommer att bli så faktiskt.

Vad vill du att valrörelsen ska handla om?

– Jag vill att det ska handla om de här stora, vanliga utmaningarna som vi har. Arbetsmarknaden, ekonomin, bostäder, skolan.

Inte dina frågor, helt enkelt.

– Jag har ju också kriminalpolitiken på mitt bord. Klarar vi bara av jobben och skolan och bostäderna, och lyckas minska de sociala klyftorna – då klarar vi av att förebygga brotten. Det är ju där allting börjar.

Intervjun är slut. Ministern skämtar om att den pågått så länge att DN ”kan klippa den hur som helst”. Jag vill att han ska prata mer om Luciabeslutet 1989, afghanerna 2016 och rollen som migrationsminister.

– Jo, det är väldigt ofta som migrationsministrar hamnar i etiska avvägningar. Det var ju inte bara Luciabeslutet 1989. Sedan hade vi ju Birgit Friggebo som var minister 1992 när det kom 80 000, många från Bosnien. Det är ett jobb som gör att man ibland ställs inför svåra frågeställningar.

Tänkte du på det när du tackade ja?

– Jag visste att det skulle bli en väldigt stor fråga. Det var det redan då, hösten 2014. Det kom 80 000 det året, och Migrationsverket sa att det kunde komma uppåt hundratusen året efter, alltså 2015. Och då tyckte man att det lät otroligt mycket, liksom. Så då förstod jag att den här frågan kommer bli jättestor.

Snackar du med någon av de gamla migrationsministrarna?

– Barbro Holmberg. Hon hade ju en annan svår situation, med de apatiska barnen.

Morgan Johansson reser sig.

– Henne pratar jag med.