Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Muslimhatarna borde chilla – islam är en del av Sverige

KRÖNIKA. Självklart är islam en del av Sverige. Därför bör vi oroa oss både för hatet mot muslimer och för missförhållanden inom islam, skriver Niklas Orrenius.

På väg till nattåget mot Stockholm går jag förbi Café Ceder, en av Malmös många restauranger med enkel, läcker mellanösternmat. Dörren står öppen ut mot den ljumma sommarkvällen. Ett glatt sorl strömmar ut. 

Klockan är snart 22.30. Det är måndag i en normalt ganska sömnig del av Malmö – men krogen är smockfull.

Förklaringen stavas iftar, den sena kvällsmåltid som fastande muslimer äter efter solens nedgång. Café Ceder har en riklig kvällsbuffé under ramadan. Genom fönstren ser jag hungriga gäster ta för sig av tabbouleh, baba ghanoush och andra delikatesser.

Det upprymda krogsorlet dröjer sig kvar i mitt huvud hela vägen till stationen. Som ofta känner jag en intensiv lycka över att bo just här, i Malmö. 

Ja, det finns problem i staden, problem som är flitigt omskrivna av mig och mina kolleger världen över. Det är nyhetsjournalisters roll i samhället: Vi drar fram missförhållanden i ljuset. Men vi har också ett sanningsanspråk, ett ansvar att skildra verkligheten som den är. Och i Malmös fall har de bilder som sprids över världen inte sällan blivit absurt förvridna. 

”Ni har raskravaller i Malmö”, sa zimbabwiern till mig i en park i Harare. ”Ni får inte äta fläsk i skolan”, berättade passpolisen i New York för min son. ”Malmö? Sharialagar har tagit över”, sa parisiskan jag mötte i Maraiskvarteren.

Förklaringen till de globalt spridda vrångbilderna är att Malmö blivit en symbol för islam. Om många muslimer bor i Malmö, lyder den antimuslimska logiken, så måste det vara fruktansvärt där.

Själv tycker jag ofta att det är en fördel att en stor del av Malmös befolkning är muslimer. I en stad där krogar har ramadan-bufféer och där det finns ett muslimskt kommunalråd i stadshuset (socialdemokraten Sedat Arif), så slipper man många korkade diskussioner. 

Debatten om huruvida islam och muslimer hör hemma i Sverige, till exempel. Det borde egentligen inte vara ett diskussionsämne på det nationella planet heller. Hundratusentals svenskar är muslimer. Varje dag tar de sig till sjukhus, fabriker, skolor, byggen och andra arbetsplatser, deltar i samhällsbygget. På fredagar fylls moskéer från Kiruna till Ystad av troende.

De senaste åren har jag granskat och lyft fram en del missförhållanden i muslimska kretsar. Det gör jag inte för att jag är emot religionen – utan för att jag betraktar islam som en svensk religion, som en del av vårt samhälle.

Om nio svenska moskéer har imamer som betalas av Turkiets hårdföra Erdoganregim, och svensk-turkiska regimkritiker inte vågar gå dit längre – då är det ett demokratiproblem som angår oss alla. Om svenska CSN-miljoner går till att finansiera sekteristisk saudisk mission – då bör tidningar berätta om det.

Och om unga som växer upp i muslimska familjer i Sverige inte vågar berätta att de inte tror på Gud, eftersom de av föräldrarna fått höra att lämna islam bestraffas med döden – då är det ett problem värt att uppmärksamma. Det handlar om medborgarrätt, om grundläggande demokratiska principer. Alla svenskar ska ha rätt att fritt välja livsåskådning och åsikter. 

Det gäller även den som väljer islam. Att muslimska kvinnor med slöja trakasseras och att moskéer angrips gånggång är en skam för vårt land. Politiker som konstant utmålar muslimer som hotfulla, annorlunda och osvenska har ett delansvar i detta. 

Självklart är islam en del av Sverige. Det är skönt att bo i en stad där den diskussionen sedan länge är överspelad. Malmömuslimer fastade och åt iftar långt innan jag föddes. Malmös första muslimska församling grundades 1972. Muslimhatarna borde helt enkelt chilla lite, som mina ungar skulle uttrycka det. 

Häromveckan såg jag en diskussion på ett islamiskt svenskt nätforum om huruvida det är okej att snusa när man fastar. ”Frågar åt en vän”, skrev den svenske muslim som försiktigt ställde frågan. 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.