Hur är det med antisemitismen egentligen? Den frågan har Malmöbor fått vänja sig vid.
Jag har skrivit mycket om problemet. Rabbinen Shneur Kesselman, i långt skägg, hatt och chassidiska kläder, drabbas ständigt av spott och spe. Från bilar ropar folk "Jävla jude!" och ”Yahoud!” (jude på arabiska). När ”PALESTINA” ristades in i lacken på rabbinens bil var det ett av många exempel på att antisemitismen i Malmö ofta är sammanvävd med avsky mot Israel.
Länge tycktes stadens makthavare blunda för problemet. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) verkade okunnig när han talade om judehatet främst som en företeelse från högerextrema skinnskallar. Judar som trakasserades märkte ju att förövarna ofta var unga män med familjebakgrund i Mellanöstern.
År 2012 hände något. USA satte press på Malmö och Sverige: president Obama skickade sitt särskilda sändebud i frågor om antisemitism till Malmö. Reepalu ändrade tonläge: ”Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag hade förstått”, sa han. Kommun och polis lovade att ta hatbrott på större allvar.
Nu, en vacker vårvintrig morgon år 2014, cyklar jag mot havet till konferensanläggningen Kockum Fritid. Där finns Malmöelever som besökt Auschwitz, på en studieresa i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).
I en sal med utsikt mot Öresund – där fiskebåtar för 70 år sedan räddade tusentals judar från det naziockuperade Danmark – hör jag kloka nior födda 1998 berätta om dödslägret Sobibor. ”Man kände tyngden i luften där. Det var så industriellt, att de kunde få bort tvåtusen människor om dagen.”
Eleverna är skakade, fast beslutna att berätta för sina skolkamrater om avhumaniseringens yttersta konsekvens. I en paus träffar jag Nina. Hon berättar att "din jävla jude!" är ett av de vanligaste skällsorden på hennes innerstadsskola.
”Vissa skyller allt dåligt som hänt i världen på judarna. Särskilt några nior förra året pratade så. Yngre har tagit efter.”
Lärarna säger sällan något, berättar Nina. ”De är rädda för de här killarna. Men en del tjejer säger emot”.
Jag lyssnar på Nina och tycker att hon är tuff. Jag vet att SKMA:s utbildare gör ett viktigt arbete, att det måste fortsätta, att det finns lovande tecken. Samtidigt rinner lusten att skriva något ljust och positivt ur mig. Andra elever berättar om föraktet mot romer på deras skolor, om ständiga skämt i korridoren om ”jävla zigenare” när något stulits.
Och så kommer jag att tänka på Geert Wilders, den antimuslimske politikern från Holland. För ett drygt år sedan var han precis här, på Kockum Fritid i Malmö, och hetsade mot muslimer.
”Muslimerna vill skapa en islamsk stat och den som gör motstånd kommer att dödas. Malmö ska inte duka under för islam”, sade Wilders.
I publiken satt en man som vi kan kalla Thomas. Två månader tidigare hade han oprovocerat misshandlat 17-åriga Mariam Issa och hennes 43-åriga mamma Sabrieh Issa. Under attacken vräkte Thomas ur sig sitt hat mot muslimer: ”Det är muslimernas fel! Jävla muslimer!”
Nästa vecka börjar rättegången.
Misstron och avskyn mot muslimer är en av vår tids verkligt starka strömningar. Det är en sorts intolerans så normaliserad att många nästan inte ser den. Därför får jag aldrig frågan ”Hur är det med muslimhatet i Malmö egentligen?”, trots att muslimer, liksom judar, trakasseras på Malmös gator.
Däremot kommer det mejl från personer som använder judehatet som ett slagträ mot muslimer. Muslimer är främmande, skriver mejlarna, de är judehatande, samhällsförstörande, på djupet annorlunda. De ska bort.
”Nazisterna såg inte judar som människor”, hör jag en femtonårig Auschwitzresenär sammanfatta.
Låt oss aldrig hamna där igen. Inte i synen på judar, inte i synen på någon annan grupp.