Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Att förtränga och förminska hatet mot judar är att tillåta det att växa

Foto: Beatrice Lundborg

KRÖNIKA. ”Jävla jude!” ”Fuck alla judar!” Vittnesmålen om antisemitism i svenska skolor är talrika. Ändå halkar många svenskar med blicken.

Det kan kännas snårigt när hatet kommer från muslimer, en grupp som också utsätts för mycket hat.

Men att förtränga och förminska hatet mot judar är att tillåta det att växa. Möt läraren Monica, som i en svensk skola år 2017 inte vågar berätta att hon är judinna.

Hon är lärare och judinna. Men det senare vågar hon inte säga på jobbet.

”Det finns en sådan hatisk stämning bland eleverna. Ett hat mot Israel och ett hat mot judar. Jag är rädd, helt enkelt.”

Jag kallar henne Monica. Hon är född och uppvuxen i en större svensk stad, som barn till judiska flyktingar. Hon är i slutet av en lång lärarkarriär, och har många fina minnen av härliga elever. Men de senaste åren har arbetsglädje och öppenhet blivit till rädsla och slutenhet.

”I korridoren har jag hört elever skrika om att döda judar. Antisemitismen är ständigt där. ’Du din jävla jude’, kan någon säga till någon som inte vill bjuda på godis.”

Monica har de senaste åren jobbat på praktiska gymnasieutbildningar med nästan enbart pojkar och unga män. Hon beskriver stämningen som svåruthärdligt rå. Som när hon skulle undervisa i sex- och samlevnad, och ta upp homosexuellas och transpersoners rättigheter.

”Det blev fullständigt kaos. Elever sa att homosexuella var äckliga och att de borde skjutas. De stod upp i bänkarna och skrek.”

Jag önskar att jag kunde vara öppen men jag orkar inte. Det finns ett sådant hat, ibland från oväntat håll.

Aggressiviteten plågar Monica. Hon vet att vissa elever hänger i kriminella kretsar. Det bidrar till beslutet att hålla den judiska identiteten dold. Monica döljer även att hon är judinna för sina lärarkolleger.

”Jag önskar att jag kunde vara öppen men jag orkar inte. Det finns ett sådant hat, ibland från oväntat håll”.

I Göteborg och Almedalen har vi de senaste månaderna sett Hitlerdyrkarna i Nordiska Motståndsrörelsen håna Förintelseöverlevande och skrika ut sitt förakt mot demokratin. Många svenskar har lätt att känna igen och fördöma den sortens antisemitism. Det fick vi lära oss i skolan.

Men i dagens Sverige visar sig hatet mot judar ofta på andra sätt, och i andra miljöer än de renodlat nazistiska. Som på Gustav Adolfs torg i Helsingborg i somras. Där hölls en pro-palestinsk demonstration i protest mot att Israel hade stängt av al Aqsa-moskén vid Tempelberget i Jerusalem. Den lokale imamen Samir el Refai höll ett grovt antisemitiskt tal, där han kallade judar för ”apornas och svinens avkommor”.

I min hemstad Malmö har det länge varit tydligt hur antisemitismen ofta kommer sammanvävd med ilska över Israels politik. Värst var det kanske under Israels bombningar av Gaza 2009, när en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget bombarderades med flaskor, ägg och raketer. Under rop som ”jävla judar!” drevs deltagarna på flykten.

Även i Monicas hemstad märks sammanflätningen av ilska mot Israel och ren antisemitism. Många av hennes elever har Mellanösternbakgrund. Deras familjer kommer från länder där antisemitism är mainstream och där tv och tidningar publicerar nidbilder av judar. De politiska och religiösa ledarna angriper ofta judar – i propaganda som även når Sverige.

Som den inflytelserike egyptiske tv-shejken Yusuf al-Qaradawi, som i tv beskrivit Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar: ”Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler”, sa al-Qaradawi och tillade att Hitler ”lyckades sätta dem på plats”.

På sin svenska skola ser Monica kartböcker och jordglober där Israel ofta är övermålat eller bortkratsat. ”När man ser det, och hör kommentarer om att döda judar… Det blir djupt obehagligt. Det blir personligt. Det är ju mig de hatar.”

Monica är en av många lärare och elever som vittnar om antisemitismen de möter i svenska skolor. Sofia, lärare på en innerstadsskola i Malmö, hörde sina elever sprida historier om judars blodtörst. De visste inte att Sofia var judinna. Hon bad dem att göra bilder av judar. Barnen ritade läskiga varelser med ondskefulla ögon. En dag kunde Sofia inte tiga längre. När ett barn sa "vi vill döda alla judar" for det ur henne:

”Då kan du börja med mig.”

En elev ville inte riktigt tro att Sofia var judinna: "Du är ju snäll!" Andra skämdes. De sade förlåt: "Vi menade inte dig". Fast något hade förändrats. Några elever slutade komma på Sofias lektioner, samma killar som uttryckt hat mot judar. Andra undvek hennes blick.

En dag stod en nioårig pojke som fastfrusen utanför klassrummet.

”Varför kommer du inte in?”

”Jag får inte för mamma och pappa”.

”Varför inte?”

Nioåringen skruvade på sig. Till slut svarade han.

”Du är jude”.

Sofias lärarkollega Henryk Grynfeld, som en gång flydde den antisemitiska vågen i Polen i slutet på 60-talet, fann sig för några år sedan ensam i sitt klassrum på en högstadieskola på Rosengård i Malmö. Utanför dörren stod en grupp elever och skanderade: "Jävla jude! Jävla jude!".

”I Polen var jag ’jävla jude’. När jag kom till Sverige blev jag ’jävla polack’. Nu är det tillbaka till ’jävla jude’ igen”, sa Henryk Grynfeld.

Jag har skrivit om Sofia och Henryk förr. Jag har även berättat om eleven Jonathan Vaknine, som på sin gymnasieskola attackerades av ett antisemitiskt gäng med ord som ”fuck alla judar!” och ”stick din äckliga jude!”. Jag har skrivit om läraren Lena, vars hus bombarderats med ägg och vars familj får höra ”där kommer judejävlarna” när de går ut.

Läs mer: Malmös judiska liv tynar bort

Jag har rapporterat om bröderna Aron och Jonathan Dominique, som båda trakasserades av judehatare under sin skoltid i Malmö. Och om Petra Kahn, som när hon var lärarvikarie på en skola i Vårby av sina kolleger uppmanades att dölja sin judiska identitet eftersom ”många elever på skolan ogillar judar”.

Vittnesmålen om judehat i svenska skolor är så många att jag omöjligt kan skriva om dem alla. Mest drabbande: att i telefon höra en 89-årig kvinna som överlevt Förintelsen berätta om sitt besök i en Stockholmsskola. Framför elever i ett klassrum försökte hon återge de ofattbara vidrigheter hon som barn upplevde i dödslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. ”Plötsligt reser sig en flicka upp. Hon säger till mig: ’Ni mördar palestinska barn!’”

Allt är inte mörkt. Flera svenska imamer arbetar seriöst mot antisemitism. I Malmö finns Islamakademins ledare Salahuddin Barakat, som i somras tydligt och offentligt markerade mot judehat efter att hans imamkollega i Helsingborg talat om judar som ”grisar och apor”. I senaste numret av Judisk Krönika finns ett hoppfullt reportage om ett färskt samarbete mellan Salahuddin Barakat och Malmös nye rabbin, Moshe David HaCohen. En viktig dialog mellan judar och muslimer i Malmö har inletts på allvar.

Läs mer: Judehatet som drar storpublik

Samtidigt fortsätter berättelserna från skolans värld att nå mig. Vuxenutbildaren som berättar att hon har köpt massor av sjalar – bara för att kunna dölja Davidsstjärnan hon bär om halsen. Låg- och mellanstadieläraren som jobbade i tjugo år på samma Malmöskola, som varje år mötte antisemitism bland eleverna och som fortfarande ibland får höra ”jävla jude” när han cyklar förbi gamla elever på stan.

Story efter story om antisemitism i svenska skolor. Fall efter fall. Ofta med en gemensam nämnare: en valhänt skolledning som inte riktigt vet hur de ska hantera hatet.

Många svenskar halkar med blicken när det gäller antisemitism. En del kan inte liksom tro att det finns: hat mot judar, idag? Somliga bagatelliserar det, jämför med andra utsatta grupper: vadå, är det inte mycket värre för romer?

Det kan kännas komplicerat när hatet kommer från muslimer, en grupp som också utsätts för mycket hat i dagens Sverige. Att muslimhatare ofta använder antisemitiska händelser som ett slagträ för att misstänkliggöra alla muslimer gör det inte mindre snårigt.

Men under tiden som människor förtränger och förminskar hatet mot judar, så fortsätter Monica att dölja en viktig del av sin identitet på jobbet.

Kvar hemma ligger hennes halssmycke med hebreiska bokstäver, de som bilder ordet ”liv”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.