Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Brandattacken är fruktansvärd – men borde inte komma som en överraskning

Other: Adam Ihse/TT

Judiska ungdomar i Göteborg attackeras med brandbomber. På svenska torg skriker demonstranter om att mörda judar.

Våldsamt judehat är vardag i Sverige i dag, skriver Niklas Orrenius. Och svenska makthavare måste sluta halka med blicken.

”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna.”

Så skanderade demonstranter på Möllevångstorget i Malmö i fredags kväll.

Ett dygn senare, i lördags kväll, hade ett tjugotal judiska ungdomar i Göteborg samlats i synagogans församlingshem för en fest. Vid 22-tiden attackerades de av ett stort gäng ungdomar som kastade molotovcocktails, brinnande flaskor med bensin, mot församlingshemmet. Som tur var slocknade elden.

GP rapporterar att ett tiotal maskerade unga män sågs springa från platsen. Polisen har gripit tre personer, som är anhållna misstänkta för mordbrand.

När jag skriver detta i ottan på söndagsmorgonen vet jag inte vilka personer som ligger bakom attacken mot synagogan, eller exakt vilka bevekelsegrunder de har. Men det finns en otäck kontext här.

Svenska och europeiska judar hotas i dag från flera håll. Många tänker omedelbart på nazister när det handlar om attacker och hat mot judar. Det är inte så konstigt, med tanke på den europeiska historien och Förintelsen, det industriella folkmord på judar som det nazistiska Tyskland genomförde under Hitler. För bara några månader sedan marscherade Hitlers efterföljare i den våldsamma Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg, med plakat med porträtt på svenska judar och texten ”förbrytare”.

Men det är inte nazister som legat bakom de stora terrorattacker mot judiska mål som vi sett i Europa på senare år. Ofta är det muslimska extremister, som dansk-palestiniern Omar El-Hussein.

En lördag i februari 2015 gick den 22-årige Omar El-Hussein till attack mot Lars Vilks-kommitténs yttrandefrihetsseminarium med ett automatvapen. Han sköt ihjäl en av deltagarna, filmregissören Finn Nørgaard, och flydde sedan till ett internetcafé.

Omar El-Hussein var övertygad antisemit. Hans danska klasskamrater minns att han ofta diskuterade Israel-Palestina-konflikten, och att han ”inte var rädd att säga öppet att han hatade judar”.

Vid en av datorskärmarna på internetcaféet söker mördaren efter sitt nästa mål. ”Synagogan”, knappar han in på Google. På judiska församlingens webbplats ser han att det ska vara fest i församlingens hus samma kväll. Några timmar senare beger sig Omar El-Hussein till festen, som hålls för att fira en tolvårig flickas bat mitzva – en judisk motsvarighet till kristendomens konfirmation.

Omar El-Hussein, som svurit trohet till terrorgruppen IS, går fram till Dan Uzan, en 37-årig judisk man som står som vakt utanför festen – och skjuter honom i huvudet. Dan Uzan dör omedelbart.

Bara några veckor tidigare hade fyra judar mördats i Paris, av en annan IS-terrorist. 33-årige Amedy Coulibaly gick in i en kosherbutik med automatvapen och sköt ihjäl fyra människor i butiken.

I Malmö, där demonstranter på Möllevångstorget i fredags alltså skanderade blodtörstiga ramsor om att skjuta judar, har rabbinen Shneur Kesselman i åratal, vid otaliga tillfällen, angripits och trakasserats.

Shneur Kesselman har tvingats vänja sig vid att bilar saktar in och att människor skriker saker som ”Support Hitler!” och ”Fucking jude!” till honom. Han har blivit spottad på och fått äppelskrutt och läskburkar kastade mot sig. En gång, vid Triangeln i centrala Malmö, blev han nästan påkörd av en bil som styrde upp på trottoaren där rabbinen promenerade.

Varför? För att det så tydligt syns att han är jude. Han är chassidisk jude och klär sig traditionellt. Han har långt svart skägg, svart hatt och svarta kläder.

Hatet mot svenska judar är ingen hemlighet.

Han attackeras enbart för att han är just jude. Som den mördade Dan Uzan i Köpenhamn. Som de mördade kunderna i kosherbutiken i Paris.

Och som de ungdomarna i Göteborg, som i lördags kväll tvingades fly ner i källaren, när hatiska människor stod utanför med brandbomber. ”Mamma jag börjar bli rädd”, skrev en rädd flicka i ett sms till sin mamma, rapporterar GT.

Hatet mot svenska judar är ingen hemlighet. Jag och flera av mina journalistkolleger har ofta rapporterat om det. Senast för några veckor sedan berättade jag i en stort uppslagen artikel i DN om Monica, en lärare i en svensk stad som inte vågar berätta att hon är judinna. Varken för elever eller för arbetskamrater.

”I korridoren har jag hört elever skrika om att döda judar. Antisemitismen är ständigt där. ’Du din jävla jude’, kan någon säga till någon som inte vill bjuda på godis”, berättar Monica.

Många svenskar har lätt att känna igen och fördöma antisemitism när den kommer med hakkors och Hitlerhyllningar. Det fick vi lära oss i skolan.

Men i dagens Sverige visar sig hatet mot judar ofta på andra sätt, och i andra miljöer än de renodlat nazistiska. Som när de judehatande ramsorna ekade på Möllevångstorget i Malmö i fredags kväll. Det skedde på en pro-palestinsk demonstration, en protestdemonstration mot att Donald Trump erkänt Jerusalem som huvudstad.

Även den antisemitiska Khaybar-ramsan hördes på Möllevångstorget:

”Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé ska återvända!”

Den hotfulla ramsan om våld mot judar refererar till berättelsen om hur islams profet Muhammeds styrkor besegrade judar i staden Khaybar på den arabiska halvön på 600-talet.

Khaybar-ramsan hördes även på Gustav Adolfs torg i Helsingborg i somras. Där hölls en pro-palestinsk demonstration i protest mot att Israel hade stängt av al Aqsa-moskén vid Tempelberget i Jerusalem. Den lokale imamen Samir el Refai höll ett grovt antisemitiskt tal, där han kallade judar för ”apornas och svinens avkommor”.

I Malmö har det länge varit tydligt hur antisemitismen ofta kommer sammanvävd med ilska över Israels politik. Värst var det kanske under Israels bombningar av Gaza 2009, när en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget bombarderades med flaskor, ägg och raketer. Under rop som ”jävla judar!” drevs deltagarna på flykten.

Lärare i Malmö har länge märkt sammanflätningen av ilska mot Israel och ren antisemitism. Henryk Grynfeld, som 1970 flydde till Sverige från Polens antisemitiska utrensningar, har berättat för mig hur hans elever på en högstadieskola på Rosengård stod utanför hans klassrum och skanderade: ”Jävla jude! Jävla jude!”.

De flesta av eleverna som skrek har sin familjebakgrund i Mellanöstern. Deras familjer har invandrat från länder där antisemitism är mainstream och där tv och tidningar publicerar nidbilder av judar. De politiska och religiösa ledarna angriper ofta judar – i propaganda som även når Sverige.

Vittnesmålen om judehat i Sverige är så många att jag omöjligt kan skriva om dem alla. 

Som den inflytelserike egyptiske tv-shejken Yusuf al-Qaradawi, som i tv beskrivit Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar: ”Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler”, sa al-Qaradawi och tillade att Hitler ”lyckades sätta dem på plats”.

Vittnesmålen om judehat i Sverige är så många att jag omöjligt kan skriva om dem alla. Poängen är: Vi vet så väl att detta sker, att dessa attityder finns. Brandattacken mot synagogan i Göteborg är fruktansvärd – men den borde inte komma som någon överraskning för dem som följt med i samtiden.

Problemet är att många svenskar halkar med blicken när det gäller antisemitism. Inte minst svenska politiker. Malmös tidigare kommunalråd och starke man, Ilmar Reepalu (S), bagatelliserade under många år det hat mot judar som fanns i hans stad, och förvärrade dessutom saken när han uttryckte en önskan om att judiska församlingen i Malmö borde ta avstånd från Israels bombningar i Gaza.

Till slut insåg han sitt misstag.

”Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag förstått”, sa han 2012. Men då hade han redan förlorat sitt förtroendekapital hos många bland  Malmös krympande judiska befolkning.

Reepalu är tyvärr inte ensam bland svenska makthavare om att bagatellisera eller se mellan fingrarna när det gäller hat mot judar. Vissa tycks ha svårt att tro att det finns: hat mot judar, i dag? Andra förminskar det, jämför med andra utsatta grupper: vadå, är det inte mycket värre för romer?

Det kan kännas komplicerat när hatet kommer från muslimer, en grupp som också utsätts för mycket hat i dagens Sverige. Att muslimhatare ofta använder antisemitiska händelser som ett slagträ för att misstänkliggöra alla muslimer gör det inte mindre snårigt.

Men under tiden som politiker förtränger och förminskar hatet mot judar, så sker attacker som den i Göteborg. Nordiska motståndsrörelsen tillåts stå i Almedalen och sälja böcker som hyllar historiens värsta judehatare. På torg i Helsingborg och i Malmö tillåts propalestinska agitatorer skrika om att mörda judar.

Svenska judiska församlingar tvingas befästa sina synagogor och församlingshus som ointagliga fort, med kameror, staket, larm och säkerhetsslussar. Och det kan ändå inte hindra att förtvivlade mammor får sms från livrädda judiska barn som skriver att det luktar brand och bensin.

I senaste numret av tidskriften Judisk Krönika skriver chefredaktören Anneli Rådestad om svenska judar som inte vågar vara öppna med sin identitet – och om flatheten i Sverige när det gäller att tydligt markera mot antisemitismen:

”Att ledarskapet brister när det gäller att fördöma hat, hot och trakasserier är oacceptabelt. Oavsett om det är skolledningen, kommunpolitikerna eller regeringen.”

Problemet med hat mot judar i Sverige är så stort att USA:s förre president Barack Obama vid två tillfällen såg sig nödgad att skicka sitt särskilda sändebud mot antisemitism till Malmö. Nu måste även svenska makthavare börja ta det aggressiva judehatet på lika stort allvar.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.